Inför Kalmar - MFF
Sist gick det bra mot Kalmar. Men den här gången får vi klara oss utan Pontus.

Inför Kalmar - MFF

Sista matchen innan landslagsuppehåll och lite välbehövlig vila. MFF åker upp till Småland för att ta sig an ett formsvagt Kalmar FF - och för att ta tre poäng.

Småland är ett landskap fyllt av besynnerligheter. Till dem hör gamla KFF-hemmaplanen Fredriksskans – ett märkligt folkhemsdoftande bygge med havsutsikt. Som bekant är den gamla idrottsplatsen numera övergiven för Guldfågeln Arena, en stadion som kalmariterna inledningsvis var oövervinneliga på. Men på sistone har det kärvat både hemma och borta. Faktum är att KFF under andra halvan av serien spelat som ett bottenlag. På de senaste tolv matcherna har man bara mäktat med två segrar och sammanlagt tagit nio poäng.

Det har varit viss turbulens i truppen också – både Sobralense och vänsterbacken Stefan Larsson har gjort klart med andra klubbar (IFK Göteborg respektive Elfsborg) mitt under brinnande säsong. På värvningskontot inför 2012 finns en norrman och två spelare från Zimbabwe. Alla tre är, för att uttrycka det milt, oskrivna blad i min bok. Och så har Daniel Mendes just skrivit på ett nytt fyraårskontrakt.

Och så ådrog sig lagets kulturbärare nummer ett, Henrik Rydström, en fraktur på okbenet häromveckan. När han i måndags hoppade in mot Gefle bar han därför skyddsmask, vilken enligt uppgift lånats av en boxningsklubb nånstans på Öland. Publiken på Strömvallen skrattade åt honom. Obefogat, om ni frågar mig. Jag gillar Rydström - han är en spelare som har nåt att säga och som inte gör sig några illusioner om varken sin egen förmåga eller vad som krävs för att vinna matcher. Nu har han alltså sällat sig till den celebra skara maskbärande fotbollsspelare där bland annat namn som Paul Gascoigne, Cristian Chivu och den japanske mittbacken Tsuneyasu Miyamoto återfinns. Sånt imponerar, åtminstone på mig.

Det är två lag som harvar i tabellens mittenträsk som möts. Två lag som förmodligen har svårt att helt ruska av sig en känsla av avslagenhet inför avslutningen på Allsvenskan, särskilt som vi nu i och med Elfsborgs uttåg ur cupen vet att fjärde plats inte kommer att räcka till Europaspel 2012. Kalmar kan däremot se fram emot den stundande cupfinalen (där de alltså får ta sig an Örebro eller HIF). Vi å vår sida får, trots förlusten mot Wien, försöka intala oss att alla poäng som kan knipas i Europa League-spelet är värdefulla. Åtminstone i rena pengar räknat.

Vi har redan mött Kalmar två gånger i år. Hemma vann vi i juni en närmast ofattbart chansrik match med 2-0, men 8-6 hade speglat matchbilden bättre. Svängdörrar hade installerats i båda försvaren den gången. Och så åkte vi ut på straffar i cupkvartsfinalen på Guldfågeln. De är ett lag som på senare år ofta haft lite obehagligt flyt mot oss. Båda mötena 2009 avgjorde de i slutminuten, och vi minns väl alla med rysningar Daniel Mendes 0-1 i vår enda hemmaförlust ifjol.

Vårt eget lag då? Jag var inne på en avslagenhetskänsla ovan. Jag hoppas jag har fel, men efter den bittra förlusten för blott tre dagar sen fruktar jag att en del batterier är urladdade. Jag trodde kanske Norling skulle välja lufta ungdomar - läs Tobias Malm, Filip Stenström, Nazaribrollorna, Alex Nilsson – i Allsvenskan nu under hösten, men så har det inte blivit. Hittills i alla fall. Priset för att alltid mönstra på pappret bästa laget har från läktarplats sett ut att vara att en viss okoncentration emellanåt smyger sig på. Sånt kommer inte att hålla mot Kalmar. För säga vad man vill om dem: jobbet kommer de att orka göra. Såsar vi, förlorar vi.

De senaste matcherna har det varit tydligt att Jiloan och Jimmy ska söka sig inåt banan. De har startat matcherna på ”fel” kant – dvs, den vänsterfotade Jimmy på högerkanten och den högerfotade Jiloan till vänster – och när vi anfaller släppt kanterna åt ytterbackarna. Hittills har vi inte fått något betalt för det. Vårt spel inte klickar inte ihop som det ska. Vad vi istället de facto fått utdelning på är tjongfotboll, sån som Glenn Strömberg alltid predikar när det är ett par minuter kvar av TV-matcher: upp med en lång mittback och skicka höjdbollar. Med Pontus i närheten har Ranégie urstarkt knoppat in två såna. Såklart skönt att vi har det esset att plocka fram ur rockärmen ... men oroande att vi inte får någon belöning för vår "ordinarie" spelidé. Man kan ju fråga sig vad det innebär för vårt spel i längden. Ifjol stänktes det in drömmål i parti och minut, utan någon som helst tvekan, som vore det den naturligaste sak i världen. Vi blev alla bortskämda. Nu finns inte längre den där självklarheten som kommer av självförtroende och oifrågasatt framgång.

Pontus Jansson är avstängd efter det gula kortet mot AIK. Hans brott? Att låta sig brottas ner av Ivan Turina utan att göra motstånd. De absurda varningarna fortsätter alltså att stå som spön i backen. I år igen. Värt att notera är också att vår hjältemittback på svenskfotboll.se:s avstängda-sida är namngiven som Ponuts Jansson. En liten avsiktlig nick åt Thomas balls of steel-inlägg från förra veckan kanske ... ?

Vidare har Wilton åkt hem till sin nyfödda son i Brasilien och Daniel Larsson har ont i ljumskarna. Och eftersom Agon inte gjorde nåt jätteavtryck med sitt tidiga inhopp i torsdags gissar jag på följande startelva:

Dahlin – Ulrich, Halsti, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan, Jeff, Ivo, Durmaz – Ranégie, Dardan.

Resten av truppen utgörs av Dusan, Yago, Miiko, Miljan, Simon Kroon, Amin Nazari och Agon.

Henrik Zackrisson2011-10-01 14:45:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten