Inför Malmö FF - Häcken: Slutspurt
Vi rätar upp efter kurvan och svänger in på det allsvenska upploppet. Dags för den 28:e omgången. Malmö FF tar emot Häcken hemma på Bengt Madsen Stadion.
Vår motståndare har haft en stökig säsong. Trea ifjol, och av många tippade som topplag även i år. Robert Laul trodde till och med att Häcken skulle ro hem sitt första allsvenska guld den här säsongen. Istället började laget, med en titelaspirants mått mätt, året katastrofalt. Man tog sig visserligen till cupfinal, men i serien dröjde första segern till den åttonde omgången. När vi nått fram till sommaruppehållet låg Häcken sist. Redan i maj, ett par veckor innan uppehållet, meddelades det att Andreas Alm, som tränat laget sedan 2018, skulle lämna. In kom istället Per-Mathias Högmo, som ju gjorde mirakel (nåja) med Djurgården för ett antal år sedan.
Med några raska trepoängare lyfte Häcken ur bottenträsket. Men flugit på riktigt har de knappast gjort – det har svajat, urladdningar som 5-0 mot Norrköping har följts av kraftlösa bottennapp som 1-4 mot Kalmar. Just nu ligger laget från Hisingen åtta. Rent matematiskt kan de fortfarande bli inblandade i kvalstriden, men med 35 poäng och fem lag mellan sig och strecket går det nog att avfärda denna risk som en enbart teoretisk konstruktion.
En av de mest uppenbara förklaringarna till det tämligen misslyckade året är skador. Häcken har brottats med sådana hela året. Sommarfönstret blev inte heller helt lyckat. Daleho Irandust försvann till Holland och Martin Olsson gick till oss. In kom bland annat två namnkunniga hemvändare, Samuel Gustafson och Nasiru Mohammed, men båda gick sönder per omgående och spelar inte mer i år.
Malmö FF:s gamla Häckenspöke får nog sägas vara bortexorcerat nuförtiden. Men det ska sägas att det är ett oberäkneligt lag med hög potential. Och på nåt sätt känns det också som att Häcken inte lider av att ha lite, eller till och med inget, att spela för. Måhända är jag orättvis, kanske är jag fast i nidbilden av dem som ett sorglöst goa-göbbar-kvartersgäng, men när de kan spela utan press, då känns det som att de är som bäst. Så lyder i alla fall min högst ovetenskapliga och svepande fingret-i-luften-analys.
I år är jag särskilt imponerad av Patrik Wålemark, född 2001. Finfin vänsterfot, lite så där släpigt svårfångad, och åtta mål och sju assist hittills i år. Se upp för honom. Däremot är Leo Bengtsson avstängd.
Avstängningar blir också en lämplig övergång till prat om vårt eget lag. En hyssjning, en bortsparkad boll och till sist en gammal hederlig kapning innebär att vårt mittfält är brandskattat: Sören Rieks, Sergio Peña och Erdal Rakip är alla avstängda. I fredagens Sydsvenskan berättar Jon Dahl Tomasson dessutom att Anders Christiansen inte är spelklar efter sina lårproblem, och att Jo Inge Berget är högst tveksam. Som lök på laxen har Niklas Moisander varit sjuk. All denna icke-kontinuitet är trist (för att ta till en grotesk underdrift), eftersom insatsen mot Göteborg var så hoppingivande. Då var det brösten fram, en högre växel ilagd och ingen diskussion. Kan det ändå bli en liknande styrkedemonstration? Hm. Även om det ofta pratas om vår breda trupp är detta alldeles för många avbräck i samma lagdel för att jag ska känna mig trygg. Å andra sidan kan jag inte riktigt minnas när jag senast var kolugnt segersäker inför match ... Ballymena borta kanske?
Det finns trots allt positiva saker också. Jämfört med Göteborgsmatchen är Anel Ahmedhodzic och Antonio Colak tillbaks från sina avstängningar.
Inför-texterna brukar spekulera i startelva. Men med fem tunga mittfältsnamn borta (då räknar jag in Berget bland de icke spelklara) är det svårt. En 4-2-3-1-uppställning skulle kunna se ut så här:
Dahlin – Larsson, Nielsen, Ahmedhodzic, Olsson – Innocent, Lewicki – Nanasi, Nalic, Birmancevic – Colak.
Men tillgängligt spelarmaterial lämpar sig bättre för 3-5-2?
Dahlin - Ahmedhodzic, Nielsen, Moisander - Larsson, Lewicki, Nalic, Birmancevic, Olsson - Abubakari, Colak.
För Malmö FF är det egentligen väldigt enkelt. Tre allsvenska finaler återstår. Vi spelar för att behålla vår plats i guldjaktens förarsäte. Och som påpekats tidigare i veckan innebär seger att vi säkrat europaspel 2022, för den som orkar tänka på sådana detaljer.
Annat värt att notera:
- Stadion byter tillfälligt namn till Bengt Madsen Stadion, för att hedra vår före detta ordförande som gick bort i måndags.
- Damlaget kommer att hyllas i paus, och därefter följer inte alls 'Ingen himmel är så blå som min'. Pausmusiken byts istället till den inmarschdängan från gamla Stadion, Zombie Nations 'Kernkraft 400'. 'Ingen himmel' har plockats bort förut, men återintroducerats. Vi får se hur det blir den här gången.
Det om det! Vore ju verkligen helfestligt om vi vinner matchen.
