Inför Malmö FF - IFK Göteborg
Toppen mot botten - på söndagkvällen spelar Malmö FF mot IFK Göteborg.
Malmö FF har i år släppt in 24 mål, däribland tre senast mot Djurgården som dels gav noll poäng och dels inneburit ett stort öppet sår den gångna veckan. 24 mål på 24 spelade matcher innebär således ett insläppt mål i snitt per match. Jämförelser har gjorts med förra året, då MFF på hela säsongen endast släppte in 16 mål. Detta har också tagits som intäkt hos en del för att beskriva årets defensiv som katastrofal.
Tja, allt är ju som bekant relativt.
Om laget fortsätter släppa in ett mål i snitt per match så landar vi på 30 i år, vilket är en i det närmaste fördubbling jämfört med i fjor. Det har sett aningen skörare ut i år också, det har fattats något som fanns 2019 och han som har fattats heter Rasmus Bengtsson. Å andra sidan har det ändrats på spelsystem och mittförsvaret (samt målvakt en halv säsong) är både utbytt och föryngrat; mängder med rutin har försvunnit. Det är dessutom ett mer framåtlutat sätt att spela i år än i fjor.
Där finns några förklaringar till den ökade målfabrikationen bakåt.
Är då 24 insläppta så katastrofalt och fiaskobetonat som en del vill göra gällande? Vi tar bort 2019 som faktiskt var ett extremt lyckat defensivt år, och tittar närmare på 10-talets guldsäsonger. 2017 släpptes det in 27 mål, 2016 var det 26, 2014 hamnade vi på 31 och 2013 kom vi exakt på snittet ett mål bakåt per match. 2010, slutligen, blev det bara 24 mål bakåt.
Så bortsett från det fantastiska 2010 är årets säsong ungefär i paritet hittills med alla guldsäsonger under 10-talet. Helt okej således, och ingen katastrof i min bok.
Och så länge vi gör mål och vinner, ja någonstans ursäktar det allt oavsett hur många mål vi släpper in. Att vi förlorade med 3-2 mot Djurgården i måndags var en käftsmäll. Det var också en ovanlighet. En overklighet. När det har diskuterats matcher som MFF varit inblandad i med tuffa förluster där motståndarlaget vänt på liknande sätt så är det framför allt Geflematchen från 2006 som dras upp. Det tillhör alltså lyckligtvis inte till vanligheterna att förlora på det sätt som gjordes för en knapp vecka sen.
Jag är därför inte oroad (inte mer än vanligt vill säga) inför vår kommande match mot IFK Göteborg. Visst kan det finnas funderingar hos en del spelare när vi kommer att ställas inför defensiva fasta situationer, men är det något som 2-3-förlusten gett så är det ett stort mått av revanschlusta. Jag förväntar mig inget mindre än att det är en galet koncentrerad elva som klockan 17.30 sätter igång, en elva som kommer göra allt för att visa att måndagen den 19 oktobers resultat var en tillfällighet.
Sen IFK Göteborg sparkade Poya Asbaghi och den 11 september ersatte honom med vår guldtränare Roland Nilsson (på tal om 2010) har laget spelat fem allsvenska matcher. Den första av dessa, 3-0 borta mot Falkenberg, fick många supportrar att hoppas på klättring uppåt i tabellen, likt den AIK gjort utifrån samma prekära läge. Men av de fyra efterföljande har det inte blivit så mycket som infriat de förhoppningarna: Förlust mot Kalmar, oavgjort mot Elfsborg, seger mot Varbergs Bois och senast klar förlust borta mot AIK. Tabellen vittnar om plats 13, två poäng ovan kvalstrecket där Helsingborg huserar och fem ned till Falkenberg och Kalmar. Som sagt, prekärt är ordet.
Ett rakare spel vill ”Rolle” se. Ett spel mindre risktagande. Erfarna mer eller mindre ikoner i den blåvita sfären har värvats hem. Utan att ta ifrån dem något, några Rosenberg-kvaliteter har de inte visat. Än så länge är bäst att tillägga. IFK har gått från att satsa ungt och lovande till gammalt och tryggt. I alla fall en tydligare mix, något som på papperet är rätt väg att gå kan jag tycka. Dessutom, när det blåser motvind så är det kanske en enkel väg att ta. Man hoppas förstås att Wernblom och Johansson med flera ska reda ut detta genom all sin rutin och egenskaper som en gång i tiden gav dem landslagsplatser.
Det här är en av årets två matcher för undertecknads del. Hemma och borta mot IFK Göteborg, det är alltid, alltid, alltid matcher som inte får förloras och allra helst såklart ska vinnas. Cupfinalförlusten i somras var om möjligt ännu värre rent deppighetsmässigt än Djurgårdendebaclet; 3-0-viktorian på samma arena några dagar senare gav viss lindring. För oerhört många himmelsblå finns det en riktig rival och det är just IFK Göteborg. Det spelar ingen roll att laget tillhört botten eller mitten av Allsvenskan en del år nu, det sitter i ränderna och historiken.
Så Marko, Anel, Eric, Ola och alla ni andra – vinn, bara vinn!
I laget saknas fortfarande Oscar Lewicki och Johan Dahlin på grund av skador samt Jo Inge Berget som är avstängd efter sin varning senast. Isaac Kiese Thelin är tillbaka, men startar Jon honom eller får Adi Nalic fortsatt förtroende?
Startelvan som jag tror:
Marko
Eric, Anel, Franz, Jonas
Arnor, Erdal, AC, Ola, Sören
IKT
Hur vi vinner rör mig inte i ryggen egentligen. Blir det 4-0 så är det förstås en gåva att välkomna. Men blir det bara fler mål framåt än bakåt så är det faktiskt mig egalt. Tre poäng är allt, seger mot IFK Göteborg är extra allt och ett steg närmare guld nummer 21 är precis så mycket som jag begär.
