Inför Malmö FF - Austria Wien
Dags att ha kul!
Så, den här säsongen var skit. Det har varit kaosartat och pinsamt. Ljusglimtar finns, men de försvinner i det svarta håll som bildats av massa förluster, säkerhetsorganisationer, disciplinnämnder och fotbollsförbundet. Chansen till en fjärdeplats är numera endast teoretisk (när man börjar benämna chanser som teoretiska vet man att det är kört) och laget andas ångest och panik ute på gräset.
Vad kan då vara bättre än matcher mot högklassigt europeiskt motstånd? Matcher som man inte förväntas vinna? Visst är morgondagens match den vi på förhand tror oss ha störst chans att vinna, men ändå, vi möter ett lag som är ett par nummer större ekonomiskt och som varit ute i Europa lite oftare än oss de senaste åren.
Nu har laget en unik chans att gå ut och ha kul. Norling borde betona glädje och spelarna borde slappna och gå ut se det som en utmaning som man egentligen inte riktigt kan förlora. Jiloan Hamad kanske vågar göra sin gubbe igen (nej, att skära inåt plan mot en försvarare som inte attackerar dig är inte att göra sin gubbe) och Daniel Larsson kanske inte känner ångest över att få en målchans.
Youtube, streams och surfande på obskyra österriska källarsajter (med hjälp av Google Translate) har gett mig intrycket av att Austria Wien är ett offensivt och spelförande lag som gillat anfalla med många spelare. Jag fick även intrycket av att de anfaller rätt riskabelt med många spelare på anfallssida. Dock såg jag endast klipp från deras hemmamatcher, det är möjligt att de spelar mer försiktig när de möter offensiva giganter som Mathias Ranégie, Wilton Figueiredo och Jimmy Durmaz.
MFF har många problem i sitt spel, problem som antagligen inte kommer lösas förrän Norling får ett par försäsongsmånader med laget och kan träna laget på annat än sätt än endast matchförberedande. Ett av våra stora problem är att rörligheten minskat och det kan ha olika förklaringar. Bristande kontinuitet i startelvan kan göra att vissa spelare är mer osäkra och det gjort medspelare osäkra likaså. Det kan vara två procent mindre offervilja som gör att spelare inte maxar hela tiden till skillnad från när man kämpar för ett guld mot ärkerivalen när man redan vunnit ett guld i kamp mot ärkerivalen. Det kan vara sämre instruktioner från tränare.
Bristen på rörlighet har gjort att spelarna spelar oftare för sig själva än med varandra. Man söker inte längre relationer med hela laget genom sitt spel utan man ser sina närmsta spelare och satsar på lite duttiga kortpassningar för att själv komma loss. Då kommer spelaren kanske loss, men så närmar man sig straffområdet och så saknas plötsligt självförtroendet och man lämnar över ansvaret till någon annan som förväntas kunna göra mål. Helt plötsligt står vi där och duttar omkring straffområdet utan att komma till avslut och utan att någon tar en löpning. Då tappar vi rätt ofta bollen och får en farlig omställning mot oss.
Ju längre tid det går utan att laget presterar desto mer prestationsångest får spelarna. Passningarna blir mer krystade och svåra, man misslyckas oftare och självförtroendet försvinner. Helt plötsligt är det inte längre självklart att man kan vinna allt och kommer att vinna. Glädjen försvinner.
Därför är jag glad att vi spelar i Europa League. Det är lagom svårt motstånd. Precis så att vi har chansen att skrälla, men också roligt nog att spelarna kan njuta för en stund. Våra matcher i Europa League är som lunchraster på ett tråkigt jobb. Spelarna får koppla en stund och har kul.
Så ha kul imorgon!
************
Grattis Wilton Figueiredo och välkommen till världen Miguel Figueiredo!
************
10.000 sålda biljetter är så pinsamt så det finns inte.
