Roma - Lyon
Inför Malmö FF - Mjällby AIF
Bland oss som nu bara går och väntar på att timmarna fram till avspark ska passera finns en gemensam känsla, förutom magknip, kallsvett och sömnbrist. Vi är alla stolta över vårt Malmö FF.
Det är dags. Avgörandet. Sluttampen. Le grand final. Kampen om 2010 års SM-guld står inför sin sista rond och det är knapp fördel för den himmelsblå hörnan.
Utsålt. Folkfest. Guldfeber. Det är sex år sedan Malmö FF ens var inblandat i den ädla medaljstriden i november. Supportrarnas, folkets och kanske till och med journalisternas känslor går upp och ner. Förhoppningarna om en serieseger går och fasorna för en blytung besvikelse går om varandra. Nervositeten är påtaglig, liksom fokuseringen och uppladdningen.
På söndag kommer allt att explodera.
Fotbollsmässigt finns det inte så mycket att säga. Genombrottsmannen Ivo Pekalski är avstängd och får följa dramat från läktaren. Mest trolige ersättaren är Jeffrey Aubynn. Motståndarna är också försvagade och tvingas ställa upp utan både Tobias Grahn och Patrik Rosengren.
Men det känns inte som att taktik, formationer och uppställningar kommer att stå i centrum på söndag. För Malmös elva handlar det om att klara av att hantera trycket, lita på sig själva och våga spela ut på det sätt de så många gånger tidigare gjort i år.
Mjällby ses som något av ett skräckmotstånd efter att ha besegrat MFF både i cupen och i Allsvenskan under våren. Jag vet inte, vem kan ha en önskemotståndare i en direkt avgörande match? Det hade inte varit lättare mot något annat lag.
Bland oss som nu bara går och väntar på att timmarna fram till avspark ska passera finns en gemensam känsla, förutom magknip, kallsvett och sömnbrist. Vi är alla stolta över vårt Malmö FF. Så som laget har tacklat motgångar, arbetat sig tillbaka och slutligen rest sig berör vartenda supportersjäl. Det är kul att heja på ett lag som vinner. Men man kan bara älska lag som kämpar.
Malmö FF är värda all kärlek, men inte bara för man lyckats jaga och gå förbi Helsingborg i tabellen eller för att man spelar en attraktiv fotboll. Inte heller bara för att man så smärtfritt lyckats täcka upp för utlandsflyttande Ofere eller långtidsskadade Sudic. Eller för att vi har Sveriges finaste arena och en styrelse som verkar fungera och agerar ansvarsfullt. Och inte heller för det faktum att vi har landets coolaste andretränare.
Oavsett hur det går och var medaljerna slutligen hamnar kommer årets himmelsblå upplaga bli varmt ihågkomna. Nog förtjänar tränare Nilsson beröm för sin fingertoppskänsla när han bytte in Aubynn, Rexhepi och Durmaz och plötsligt storsegrade mot BP. Men kanske ännu mer imponerande är den lust och energi som inhopparna gång på gång visat upp under året.
I år har det inte gått att ana några spänningar inom truppen. Många spelare, oavsett ålder eller lön verkar ha funnit sig i att inte alltid få starta, inte alltid få spela eller ens alltid få åka med på bortaresorna. Men när chansen har getts, har den tagits. Den goda stämningen och starka lagandan verkar i år vara mer än en mediefloskel. Man spelar i Malmö FF, för Malmö FF.
Det har pratats mycket om det unga Malmö; det tekniska, bollskickliga och kaxiga Malmö. För all del, men det är inte bara talanger som blommat ut i år. Rutinerade herrar som Daniel Andersson och Ulrich Vinzents har också höjt sig och besvarat kritiker på bästa sätt. Och med efternamn som Nilsson, Mehmeti, Jansson och Asanovski känns sammansättningen värdig ett folkets lag. Något som sänder sunda signaler ut i en orolig samtid.
2010 kommer vara ett år att minnas med glädje och stolthet. Den säsong då klubben gjorde sig själv rättvisa, värmde supporterhjärtan och firande ett jubileum värdigt en 100-åring. Detta vet vi redan. Nu återstår bara avslutningen.
Framåt Malmö!
