Hammarby - AIK
Inför matchen mot den Allmänna IdentitetsKrisen
På samma sätt som hyresgästerna förvirrat ansåg sig ha någon typ av förankring på Södermalm har nu den allmänna idrottsklubben från Solna varit ivriga att öppet manifestera sin egna identitetskris. Laget såg tydligen behovet av en falsk tillhörighet som så pass stor att de i den Svenska cupen valde att pryda sina tröjor med en stad de inte representerar, nämligen Sveriges huvudstad Stockholm. Detta är vårt motstånd i kvartsfinalen och här följer en presentation av förutsättningarna.
Laget kommer senast från match mot Varberg där den allmänna idrottsklubben inte ens lyckades sälja slut på biljetterna till Skyttelholms IP. Endast 3355 personer tycktes ha orken att på plats följa laget som ”stod emot” Varbergs BoIS. Visst skrevs slutresultatet till 3-0 men vi som såg matchen vet att AIK knappast är ett väl- eller skönspelande lag sen tidigare. Som det ser ut blir de det inte heller denna säsong. År efter år har laget ”spelat” en direkt destruktiv fotboll där en enmålsledning är själva huvudmålsättningen vilken sedan blir vad de vill försvara i 90+ minuter.
Har det lett till titlar?
Ja.
Är det bra? Kul? Utvecklande? Lockar supportrar? Hållbart långsiktigt i relation till hur sporten fotboll utvecklas?
Nej.
Gällande identitetskrisen så har nog denna blivit än mer förstärkt under de senaste åren. Hybris ingår ju i anhängarnas själva existens där det klassiska väl är att AIK alltid i praktiken vunnit Allsvenskan innan den dragit igång. I vår samtid tycks verkligheten däremot faktiskt kanske kommit ikapp självbilden. Framför allt på grund av fotbollens utveckling verkar supportrarna ha insett att destruktiv och själadödande cynisk fotboll kanske inte riktigt hänger med i tiden. Dessutom kanske de som ibland besöker ”Friends arena” inte är supersugna på att få uppleva detta med någon större regelbundenhet.
Här har föreningen också närmast haft ett självskadebeteende kring hur de bytt och valt tränare. Andreas Alm fick axla ansvaret fram till 2016. Sen var det dags för att plocka in Rikard Norling igen, ja ni vet han som inte kan svara på en fråga utan att förvirra såväl tittare som reportrar. Efter det Bartosz Grzelak som sen kickades för att ge plats för Henok Goitom. Sistnämnde såg ju faktiskt ut att eftersträva att faktiskt spela fotboll men inför året har man alltså gett Andreas ”Brännan” Brännström huvudtränaransvaret. Självskadebeteendet enligt min mening består i just det faktum att laget sökt en väg ur sin fotbollsfientliga fotboll men gång på gång rekryterat ultrapragmatiker till huvudtränare vilka samtliga utifrån givet spelarunderlag enkelt konstaterat:
Den här föreningen kan inte bättre än att spela fotboll från 90-talet med målet att göra ett enda ledningsmål och sedan försvara det med alla medel.
Årets mest pinsamma tröja?
”Åh åh åh åh åh aik Stockholm”
Så här lät det på läktarna i cupmatcherna för Solnalaget. Tidigare har de ju stulit våra ramsor men nu är det tydligen något nytt på gång. Föreningens identitetskris har i år uttryckts i lagets och supportrarnas behov av att understryka en falsk tillhörighet, nämligen att föreningen skulle vara en del av Stockholm. Under cupspelet pryddes spelarnas ryggar av ett tröjnummer men också något annat som kanske förvånade:
Varenda tröja hade ordet Stockholm tryckt ovanför numret.
Efter en tid av virrighet under tidigt 1900-tal flyttades ju detta lags verksamhet utanför Sveriges huvudstad, till kranskommunen Solna. Det är knappt 100 år sedan detta skedde men i linje med vad jag brukar kalla för aik-attityden, vad ni nog bäst känner igen som småsyskon-attityden, så verkar de ständigt behöva hävda sig. I det här fallet kring det faktum att de inte är ett Stockholmslag men så gärna vill bevisa det att de upplever sig behöva trycka ordet Stockholm på sina spelares tröjor. Hammarby behöver lika lite trycka ordet Södermalm på sina tröjor liksom hyresgästerna ordet Östermalm: alla vet att föreningarna hör hemma där. För den allmänna idrottsklubben är dock hävdelsebehovet tyvärr så här stort och inte minst lika tragiskt.
Att göra detta är så klart pinsamt, men också något vi som Stockholmslag bör känna en viss sympati inför. Vi som på riktigt har en tydlig förankring och historia i huvudstaden ska kanske inte missunna en förening av detta slag dess vilja att försöka uppgå i något större. Med öppna armar har vi ju släppt in sådana föreningar som Brommapojkarna i Stockholmsfotbollen! Kranskommunerna och lagen däromkring, så som Assyriska, Syrianska och AIK ska väl därför inte heller begränsas tillträde att i några stunder få känna denna gemenskap?
Så klart är det lite tokigt hur laget från norrort så starkt känner att de behöver bevisa sin tillhörighet till något de inte är en del av. Men likt lillasyskonet många av er har tycker jag att vi får rycka på axlarna och snällt klappa dem på huvudet denna gång. Om inte annat för att de ska kunna känna på hur det kan vara att ingå i fotbollens finrum, med andra ord att om än bara för en kort stund känna tillhörighet till de föreningar som representerar Stockholm stad. Jag tycker vi ska säga välkomna att besöka Stockholm till ”supportrarna” för den allmänna idrottsklubben. Det blir trevligt att ni besöker Hammarbys hemmaplan nya Söderstadion.
Välkomna till Stockholm!
Coola killar sparkar sönder soptunnor!
Historik
De senaste årens möten mot denna förening har inneburit blandade resultat. Backar vi bandet och tittar bakåt de senaste fem åren har vi följande resultat:
2022
AIK – Hammarby 2-2
Hammarby – AIK 3-3
2021
Hammarby – AIK 3-2
AIK – Hammarby 2-0
Hammarby – AIK 1-0
2020
Hammarby – AIK 0-2
AIK – Hammarby 3-0
2019
AIK – Hammarby 2-0
Hammarby – AIK 2-1
2018
Hammarby – AIK 0-1
AIK – Hammarby 1-0
Statistiken är inte positiv för vår del. Räknar vi med resultaten på hemmaplan är det dock under de senaste åren på nya Söderstadion vi har lyckats hålla ställningarna bättre. I förra årets hemmamatch skrevs slutsiffrorna till 3-3 men hur det kunde bli så frågar sig nog samtliga tyckare och tänkare fortfarande. Det var ett dominant Hammarby som i stora delar av matchen tydligt spelade ut motståndaren men som sedan föll på enklare misstag och kanske att vi blev just ett offer för Solnalagets DNA, instinkt eller vad vi nu vill kalla det: den cyniska och destruktiva fotbollen.
Allmänna IdentitetsKrisklubben
Motståndarens för- och tävlingssäsong har bestått av blandade resultat. Lagets första träningsmatcher spelades mot Sollentuna och Täby vilket så klart bidrog till att de gick segrande ur båda dessa. Sedan deltog man i den så kallade Atlantic Cup där det blev förlust mot Bröndby och Köpenhamn men seger mot Brentfords B-lag bestående av reserver och juniorer. Det som präglat dessa matcher är främst att laget, liksom oss, mönstrade många olika elvor och testade ett stort antal spelare. Laget äntrade Svenska cupens gruppspel i februari och spelade 1-1 mot Västerås. Efter detta följde segrar mot Östersund och Varberg, båda med 3 mål mot 0. Sammantaget 7 inspelade poäng med 7 gjorda och enbart 1 insläppt mål.
Det lag vi möter på måndag är i avgörande delar ett nytt sådant jämfört med föregående säsong. Det kanske viktigaste är att det är en ny huvudtränare vid rodret, Andreas Brännström. Han har visserligen varit ett år i Hammarbys organisation men de senaste åren innan klivet över till AIK gjort en kort sejour som assisterande i Hajduk Split och sedan axlat rollen som huvudtränare för Mjällby. Det är ett intressant tränarnamn som lägger stort fokus på talangutveckling och även varit ett namn som man aktivt försökt knyta till sig.
I övrigt är det ett antal förändringar av spelartruppen som skett. Det största tappet sportsligt (även om det gav rejält klirr i klubbkassan) är så klart Yasin Ayari. Detta var en lokalt fostrad spelare som bidrog mycket till lagets spel innan han nu lämnat för Premier League. Dessutom har ju Sebastian Larsson, Per Karlsson och Mikael Lustig alla tackat för sig. In i föreningen är det namn som av flera supportrar ses som positiva. Främst nämns kanske Viktor Fischer som är på lån från Royal Antwerp och redan lyckats göra offensiva avtryck. Offensivt så lyfts även Omar Faraj och Jimmy Durmaz. För aik har väl främst utmaningen, som vi kan känna igen oss i, att få ihop en stomme snabbt nog som på allvar ska kunna leda föreningen till sportsliga framgångar.
Glädjen efter ett dundermål som ändå bara resulterade i 3-3.
Hammarby
Vi har gått vidare från gruppspelet med dunder och brak efter 3 vinster och 15 gjorda samt 1 insläppt mål. Ni vet själva hur dessa matcher sett ut och det som kanske var den största oron, offensivens samspelthet, tycks ha fungerat över förväntan än så länge. Mycket av diskussionen inför kvartsfinalen har handlat om vilken startelva som borde spela samt det faktum att vi sedan matchen mot Sundsvall gjort klart med såväl Anton Kralj som Simon Strand. Även om dessa rimligtvis tilltänkta ytterbackar är på en god nivå är det tveksamt om Cifuentes väljer att kasta om en sådan vägvisande elva som vi haft men allt är möjligt.
För vår del kommer det viktiga bli att kunna genomföra två uppgifter. Den första är att möta Solnalagets offensiva kvaliteter. Här lär det framför allt bli viktigt att kunna stänga ner deras centrala offensiva mittfält men även att vi inte ger spelare som Guidetti, Durmaz, Faraj eller Fischer för mycket yta eller tid. Den förstnämnde tycks vissa ofta vilja göra sig lustiga över men målfarligheten hos Guidetti har vi bittert fått erfara tidigare. Den andra är att kunna göra det vi vill, att på ett så pass tydligt sätt utmana defensiven att vi får tid och plats att etablera vårt spel. Matchen blir kanske det första ordentliga testet i form av tävlingsmatcher och det bir spännande att se hur våra yngre spelare klarar av den uppgiften. Är det respektlöshet och självklarhet som kommer råda eller blir detta eventuellt en för stor press?
På måndag hoppas jag personligen att fotbollscynikerna från Solna inte lyckas med det de är bäst på. Det är många variabler som kommer spela in i detta men jag tror att den som eventuellt kommer se till att vi förlorar är vi själva. Det gäller att laget är på topp, att vi på läktaren är på topp och även att matchen kan lyckas ramas in kring oss och inte vår motståndare.
Sen skall vi alltid påminna oss om ett enkelt faktum. Det är enkelt, det är klyschigt men också så jävla sant:
Bajen är bäst i stan.
