Inför MFF-Degerfors
En match kvar innan säsongen (äntligen?) är slut. Och det återstår också bara en match av Ola Toivonens fina karriär.
Det är ju nästan en smula poetiskt, att det är just mot moderklubben Degerfors som han får avsluta karriären, att han får bli avtackade med båda klubbarna på plats. Kanske inte fullt lika poetiskt att det skulle kunna bli så att han bridrar till att spela ner Degerfors till kvalplats vid MFF-vinst. Men vi får väl hoppas, för stämningens skull, att Varberg tappar poäng mot Sirius så att det inte blir så.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna att det är ganska skönt att det är sista matchen nu, att vi ska få en liten paus. Få andas lite utan MFF-motgångar stup i kvarten. Föga förvånande så har det senaste tiden inte varit superinspirerande att skriva om MFF heller. Den som mot förmodan väntat sig en djuplodande analys inför denna säsongsavslutning kommer därför att bli besviken.
Jag orkar inte riktigt bry mig jättemycket om laguppställningar, spelplan och annat som kan vara relevant när vi jagar guld och/eller Europaplatser. Jag önskar bara att det ska bli en bra och positiv eftermiddag och kväll för alla inblandade MFF:are. För oss supportrar. För laget. För Åge. Och såklart, allra mest för Ola. En rolig match, med många MFF-mål - gärna ett eller fler av Ola och en seger att få fira. Åge uttrycker det så här till mff.se:
"Vad som är viktigt imorgon: Att vinna. Det är ingenting annat som gäller. Det är viktigt för föreningen och för spelarna inför nästa år".
Ola kommer, såklart, att spela från start och han kommer också att vara kapten - som sig bör. Det verkar också som att den långa, lååååånga frånvarolistan för Åge kortas av åtminstone en smula. Lomotey är tillbaks. Lewicki verkar vara klar för spel efter huvudskadan. Och om fotbollsgudarna är vänliga så är även Jo Inge Berget spelklar.
För mig personligen skulle det betyda lite extra mycket. Jag kommer att vara på matchen med min son Oskar, som, vilket en del Himmelriketläsare kanske vet, är en stor fan av (bland annat) Berget. Jag fick idag upp en årspåminnelse om Oskars första match på plats på Stadion för precis fem år sedan. Då firade vi guld. Han hade med sig en gigantisk Bergetflagga som vi gjort tillsammans med min fina malmösyster Linda. Berget gjorde mål och blev även matchens spelare. Dessutom såg han Oskar flagga och vinkade till honom. Det hade varit himla fint att få återuppleva lite av det. Om inte guldet så lite firande och sonens kärlek till Berget. (Och Dahlin. Och Toivonen. Ja, han har ett stort hjärta min påg.)
Låt oss allihop hjälpas åt att göra avslutningen riktigt jäkla härlig och skicka den här (förutom Cuppa-jävelen) mög-säsongen till handlingarna.
