Inför MFF - Norrköping
Allsvenskan rullar igång igen. Det vankas toppmöte direkt, då IFK Norrköping kommer på besök.
Den som är noga med definitioner har möjligen invändningar mot ingressen. Trean mot sjuan i tabellen, kan det verkligen räknas som ett toppmöte det? Ja, med tanke på hur knalljämnt det just nu är vill jag nog ändå påstå det. Norrköping har sju poäng upp till serieledande DIF. Fyra upp till oss. Det är en match som handlar mycket om att haka i, eller hakas av. I och från guldstriden för vår del, medan det för Norrköping kanske främst handlar om kampen om europaplatserna.
Då lagen möttes i våras blev det 1-1. Guillermo Molins knoppade in ett Rieks-inlägg efter bara några minuter, och Christoffer Nyman kvitterade nästan direkt. Efteråt tycktes de flesta rörande överens om att oavgjort var helt rättvist.
Om motståndet
Inför säsongen sågs Norrköping som en titelutmanare. De flesta guldtipsen handlade om dem, oss och AIK. Men det började motigt för laget från Östergötland. Detta trots att man mobiliserat rejält i offensiven, i och med att Christoffer Nyman återvänt från Tyskland och Sead Haksabanovic lånats in (på den osedvanligt långa låneperioden 18 månader) från West Hams frysbox. Under våren kryssade man alldeles för mycket, satte ankar i mitten av tabellen, och när avståndet upp till MFF var tio poäng menade Simon Thern i en TV-intervju att det var väldigt mycket att hämta in. Men det har gått bättre efter sommaruppehållet. Tabellmässigt är man förvisso kvar i mitten, men gapet upp till oss har som sagt minskat till fyra pinnar.
Min lite slarviga, från-toppen-av-huvudet-bild av Norrköping är att de är ett målfarligt lag – men också ett som släpper till en hel del bakåt. När jag tar en närmare titt konstaterar jag att det första är korrekt, men att den andra delen av denna föreställning inte inte stämmer nåt vidare alls. Inte just nu i alla fall. För Norrköping har hållit nollan i inte mindre än sex raka allsvenska matcher (i europaspelet, där man till sist åkte ut mot israeliska Hapoel Beersheva, har man däremot släppt in mål). I backlinjen återfinns Filip Dagerstål, som ju vi sades vara intresserade av för något år sedan, och två danskar, Rasmus Lauritsen och Kasper Larsen. En reslig trio och något att bita i vid fasta situationer. På kanterna, Luxemburgs landslagsman Gerson och isländske inläggsservespecialisten Gudmundur Thorarinsson. Eller möjligen costaricanen Smith.
Egzon Binaku har inte lyckats få regelbunden speltid i Norrköping heller. Enligt statistiken på svenskfotboll.se har han startat blott tre allsvenska matcher i år.
På mitten, nämnde Simon Thern och Alexander Fransson, som för inte alltför länge sedan brukade vara stadigt återkommande i Janne Anderssons landslagstrupper.
Framåt då? Efter ett trögt 2018 exploderade Jordan Larsson plötsligt i år och gjorde så mycket mål att han såldes till Ryssland i somras. Det hål en skyttekung lämnar efter sig är ofta tufft att fylla. Men Haksabanovic har, efter en lite trög start, växlat upp på sistone. Dessutom har man plockat in Maic Sema från det krisande GIF Sundsvall, och Simon Skrabb är ett annat offensivt alternativ.
Däremot var det några omgångar sedan Nyman gjorde mål. Innebär dock inte att han inte är ett orosmoment.
Kalle Holmberg är en spelare som gjort mål på oss, både i IFK- och Örebrotröja. Men han har skadekänningar och spelar inte imorgon.
Och jag glömmer nästan den sista utposten här. Isak Pettersson må vara kortare än alla i backlinjen, men jag tycker att det är en riktigt bra målvakt. Mest minns jag honom från vår bortamatch i Halmstad i början av 2017 (han stod alltså i HBK då). Vi var överlägsna, ledde med 2-0 i paus och HBK hade fått en man utvisad. När andra halvlek skulle börja joggade Pettersson ner mot sin målbur, framför Malmöklacken. Och med glittrande ögon tittade han upp mot oss som stod där – och log lyckligt. Som om han, trots sitt lags hopplösa läge, tänkte ”jag är inte i Superettan längre”. Vi vann till slut med 3-0 den gången. Om Petterssons leende bestod även efteråt förtäljer inte historien.
En gissning på Norrköpingsstartelva ser ut så här:
Pettersson – Larsen, Lauritsen, Dagerstål – Thorarinsson, Thern, Fransson, Gerson – Skrabb, Nyman, Haksabanovic.
Vårt eget lag
Efter att så bekymmersfritt ha demolerat Kalmar uppe på deras egen hemmaplan (efter matchen sms:ade en småländsk kamrat ”Jag skäms. Hade kunnat bli tvåsiffrigt om ni haft lite skärpa.”) är det inte utan att hoppet spirar, när vi nu ramlar in i några ur allsvenskt perspektiv alldeles oerhört avgörande veckor.
Matchtruppen ser ut så här:
Dahlin, Melicharek – Larsson, Bengtsson, Nielsen, Safari, Knudsen – Rieks, Lewicki, Christiansen, Bachirou, Traustason, Beijmo, Berget, Gall – Rosenberg, Molins, Antonsson.
Fem man har varit iväg på landslagsuppdrag, men utslitna av intensivt matchande kan knappast någon vara. Och nästan alla är tillgängliga. Endast Franz Brorsson, som fortfarande brottas fortfarande med sina lårproblem, är indisponibel. Inga avstängningar. Så att plocka ut en startelva från detta gottebord av allsvensk toppkvalitet är som en liten akvarellmålning av begreppet ’angenäma problem’. Men, som Konfucius förmodligen sagt: Hellre För Många Bra Spelare Än För Få.
Så vad ska man tro? Ett offensivt lutat mittfält med Christiansen, Bachirou och Traustason? Ja, låter inte så dumt. Men kan, och bör, en formstark Oscar Lewicki hållas utanför startelvan? Berget eller Beijmo till höger? Eric Larsson eller Nielsen där bak? Vad gäller backlinjen gissar jag ändå på den sistnämnde, för att bättre matcha Norrköpings styrka i luften. Så en ganska okontroversiell gissning lyder:
Dahlin – Nielsen, Bengtsson, Safari – Beijmo, Bachirou, Christiansen, Traustason, Rieks – Rosenberg, Antonsson.
Innan avspark ser jag framför mig att spelarna, likt sprutdopade, frustande galopphästar i sina startbås, otåligt står och river med fötterna i marken i väntan på att få rusa in på Stadionmattan och köra över sina motståndare.
Imorgon kväll vid halvåttasnåret vet vi hur det blev med den saken.
