Inför premiären: Sundsvallsminnen
Allsvensk premiär! Vad passar då bättre än att minnas tillbaks och vältra sig i svunna tider? Tja, en hel del, kanske. Men här är i alla fall ett litet urval av tidigare möten med årets första motståndare, GIF Sundsvall.
När jag små-googlar lite inför denna text förvånar det mig att Giffarna faktiskt bara gör sin sammanlagt femtonde allsvenska säsong i år. Min känsla var annars att laget vanligtvis återfinns i högsta serien, så jag hade gissat på betydligt fler. Men jag påminns nu om att de missade större delen av nittiotalet. Norrlänningarnas längsta allsvenska svit inträffade mellan 2000 och 2005. Sedan dess har de varit uppe och vänt två gånger till (2008 och 2012). Att vi inte vunnit borta mot dem sedan 1991 är alltså inte fullt lika illa som det låter. Många av åren mellan då och nu har vi helt enkelt inte mötts. Sanningen är ändock att vi spelat sju raka utan vinst uppe i Sundsvall. Tre oavgjorda och fyra förluster har det blivit där under innevarande millennium.
Men allt är inte jämmer och elände när vi möter laget från norr. Långt därifrån. Här är ett antal allsvenska nedslag i kronologisk ordning.
9 juni 1988: Sundsvall – MFF 2-3.
Vi hade inlett säsongen lite knackigt, men nästan halvvägs genom serien var vi igång. Martin Dahlin hade börjat mejsla ut sitt hejdundrande genombrott, och inför bortamötet mot Sundsvall låg vi tvåa. Desto mer sensationellt: det var serieledarna vi ställdes mot. Giffarna hade inför säsongen tappat sin legendariske målskytt Leif Forsberg – vars son ju sannerligen inte heller går av för hackor – till IFK Göteborg (där han för övrigt inte lyckades nåt vidare värst. Han återvände till Sundsvall efter ett par år, och spelade sedan i GIF till och med 2001). Men Giffarna överraskade alla, och trots att laget förlorat sin fixstjärna hade man inför mötet med oss bara förlorat en av de inledande åtta matcherna. Det började emellertid som så många andra MFF-matcher gjorde det här året: Dahlin gjorde mål. Bara minuter senare kvitterade norrlänningarnas nye guldpojke, en äppelkindad yngling vid namn Tomas Brolin. Det hjälpte inte. Anders Palmér gav oss ledningen åter, och Konungen själv, Håkan Lindman, spädde på med 1-3 just efter paus. Hemvändaren Håkan Sandbergs reducering i slutminuterna var mest av akademisk betydelse.
Med segern övertog vi ledningen i serien. Den släppte vi aldrig, och tog framme i november en helt rättmätig SM-titel via 7-3 i finalen mot Djurgården. Giffarna kroknade allteftersom, men i slutändan var det blott sämre målskillnad än ÖIS som hindrade norrlänningarna från att gå till slutspel. Femteplatsen är dock GIF Sundsvalls bästa placering någonsin.
21 april 1991: MFF – Sundsvall 6-0.
Andra halvan av åttiotalet hade fått oss alla att betrakta allsvensk dominans som ett naturligt tillstånd. Så efter det obegripligt usla 1990 väntade vi oss ett tillbakastudsande utan förbehåll år 1991. Sundsvallsmötet i den tredje omgången fick oss inte att tro annorlunda. Båda lagen hade börjat anständigt och tagit fyra poäng var på de två första matcherna. I den 19:e minuten fick vi jubla för första gången, då en pånyttfödd Martin Dahlin satte ledningsmålet. 1-0 stod sig till den 36:e minuten. När lagen sedan vandrade ut till halvtidsvila var ställningen 5-0. En makalös urladdning mellan minut 36 och 40 gav fyra mål – en målproduktions-intensitet som Malmö FF:s a-lag hittills, såvitt jag kan påminna mig, aldrig överträffat. Dahlin, som framme i september skulle komma att säljas till Borussia Mönchengladbach, lade tre ytterligare kassar till sitt inledningsmål. Dan Corneliusson rullade in ett.
Andra halvlek blev förståeligt nog en avslagen historia. I slutet kom i alla fall Lasse Larsson in och avrundade kalaset med ett sjätte mål.
Vi var bättre än året innan, men riktigt bra blev det aldrig. Inför sista omgången hade vi gott hopp om att bärga andraplatsen, men fick stryk med 1-3 av Norrköping och landade på en fjärde plats. Sundsvall slutade hopplöst sist i grundserien och var sedan aldrig riktigt nära i kvalsvenskan heller (91 var alltså ett år då allsvenskan efter 18 omgångar delades upp i en mästerskapsserie och en nedflyttningsserie). Laget åkte ner i division 1.
Måndag 2 juli 2001: MFF – Sundsvall 2-0.
Allsvenskan 2001 var länge knallhårt jämn. Efter elva omgångar skilde bara tre poäng mellan ettan och åttan. Och på den där åttondeplatsen parkerade vi.
Det känns bisarrt att skriva det, men säsongen 2001 var vi allsvenska nykomlingar, och som sådana naturligt nog en smula instabila. Anförda av en stekhet Zlatan Ibrahimovic hade vi inlett serien strålande, men sedan blev det svajigare. Vårens höjdpunkt var visserligen en svårglömd 4-0-viktoria nere på mardrömsarenan Vångavallen, men vi hade också blivit förnedrade med 6-0 av IFK Göteborg. Hemma. Och nu, när sommaren var här, fanns inte längre Zlatan kvar i laget. Vi vann i alla fall den där matchen i den tolfte omgången, mot ett bottenkrigande Sundsvall. Det var kanske inte en tillställning som var särskilt sprudlande eller spektakulär. Vad som gör den minnesvärd är att den ännu inte 19 år fyllda Markus Rosenberg gjorde sin blott andra allsvenska match från start (han hade ett antal inhopp också) och, framförallt, att han gjorde sitt första allsvenska mål. Det betydde 2-0 och kom i den 34:e minuten. I andra halvlek hade Rosenberg faktiskt en andra boll inne också, men det blev bortdömt för hands. Vilket var ett riktigt domslut.
Vi slutade året på en beskedlig niondeplats, medan Sundsvall räddade kontraktet via seger mot redan klara mästarna Hammarby i sista rundan.
14 augusti 2004: Sundsvall – MFF 3-2.
Och efter denna rad av segrar kommer här en ur MFF-perspektiv lite dystrare drabbning. Vi åkte upp till Sundsvall som serieledare och med fyra raka segrar i bagaget (googlar man kan man få för sig att det rör sig om fem raka segrar, men det är fel – då glömmer man att Malmös match från den 13:e omgången tidigarelagts och spelades innan EM-uppehållet). Ett hårt satsande MFF hade det här året fått öknamnet ”Real Malmö”, och hade dessutom under sommaren förstärkt med den hemvändande Daniel Andersson. Men den här augustidagen uppträdde laget lojt. Majstorovic gav oss visserligen ledningen tidigt, men med mål just innan och efter paus vände Giffarna. Niklas Skoog kvitterade till 2-2, men i 69:e minuten gjorde Mikael Dahlberg det han fortfarande gör allra bäst: han tryckte in bollen från nära håll. Vi orkade aldrig resa oss. Det hjälpte inte att Daniel Andersson råkade armbåga Jonas Wallerstedt (lätt hänt när man är hård som sten) med näsblod som följd. Sundsvalls tränare var då ingen mindre än Rikard Norling, som efteråt konstaterade att fotboll kan vara roligt ibland.
Tom Prahl tog förlusten med fattning och sedvanligt upphöjt lugn.
- Det var en jämn och trevlig match som kunde ha slutat hur som helst. Men det var ingen orättvisa som skipades. Sundsvall var aggressivare och rappare. Vi har ingenting att skylla på, sa Prahl till Aftonbladet.
Nu slutade, som alla vet, 2004 lyckligt ändå. Efter 16 år på villovägar kom guldet äntligen hem. Sundsvall startade trögt, men höll sig på rätt sida strecken hela sommaren och hösten. Man slutade till sist på en hedrande sjundeplats. Till den blev man dock delvis hjälpta av Svenska Fotbollförbundet. Efter seriens slut fick man nämligen ytterligare två poäng, då resultatet från vårens 1-1-mötet med Örgryte ändrades till 3-0 i Sundsvalls favör. Anledningen var att ÖIS använt fyra icke-EU-medborgare istället för de tillåtna tre.
28 augusti 2005: MFF-Sundsvall 6-2.
Sommaren 2005 var jobbig. Vi började tappa mark i allsvenskan, prestigevärvningen Jari Litmanen var skadad mest hela tiden och det som sett ut som en angenäm drömlott i Champions League-kvalet hade förvandlats till en svidande örfil. Fem dagar efter 0-3-debaclet mot FC Thun nere i Bern var det ett stukat Malmö FF som tog emot det lag som under senare år utvecklats till något av ett bogey team för oss. Sundsvall var emellertid också i tveksam form och parkerade på näst sista plats. Dock hade man i omgången innan sprattlat till och besegrat Assyriska med 5-0.
Det såg baksmälle-artat ut inledningsvis. Men så, i den 39:e minuten, skarvade Marcus Pode fram Afonso, som rundade Fredrik Sundfors i Sundsvallsmålet och lade in 1-0. Det höll sig inte särskilt länge. Just innan paus kvitterade Peter Olofsson och fem minuter in på andra halvlek tog Giffarna ledningen via en Ali Gerba-volley i krysset. Det kändes sannerligen inte som vår dag. Men det blev det. Afonso lobbnickade in kvitteringen innan timmen var spelad, och halvvägs in i halvleken rullade Marcus Pode in ledningsmålet. Därefter visade Sundsvall varför de var ett bottenlag det här året. De krackelerade. Peter Abelsson satte 4-2 från nära håll, Höiland chippade elegant in 5-2 och Glenn Holgersson rundade, i en av sina få startmatcher i MFF-tröjan, av tillställningen med ett riktigt kalasmål när han halvvolleykrutade in bollen i bortre krysset.
Thunmatcherna satte emellertid på något sätt sin prägel på året. Ett par veckor efter Sundsvallsurladdningen spelade Djurgården i praktiken bort oss från allt vad guldchanser heter. Och i sista omgången rann även den tredjeplats vi då låg på oss ur händerna via hemmaförlust mot Hammarby. Vi slutade femma. För Sundsvall var det etter värre. De blev definitivt klara för degradering i näst sista omgången.
9 november 2008: MFF – Sundsvall 6-0.
Vi avslutar med ännu ett tennisresultat, och en riktig skrattfest därtill. 2008 hade Roland Nilsson tagit över, efter två inte alltför lyckade säsonger med Sören Åkeby vid rodret. Det gick sådär för Roland under hans debutår. Vi var ett mittenlag, men fram på sensommaren började det se riktigt illa ut. Under augustis och septembers åtta allsvenska matcher tog vi fyra poäng. Vi förankrade oss just ovanför kvalstrecket; dock utan att den där riktiga paniken satte in. Det fanns trots allt marginal neråt. Och ett antal vinster i slutet av säsongen innebar att det definitivt kunde blåsas faran över. Vi tog emot Sundsvall i sista omgången och hade inte mycket att spela för. Vi parkerade på sjätte plats. Giffarna däremot, de slogs för livet. De låg näst sist, med två poäng upp till Ljungskile på kvalplatsen. Rimligen borde väl motivation slagit klass i den här matchen, särskilt som det kanske inte var några gigantiska klassmässiga skillnader mellan lagen. Men halvvägs in i första halvlek kanade Edward Ofere in 1-0, och drygt fem minuter senare skruvade Ola Toivonen in tvåan när Fredrik Sundfors var ute och snurrade på ett, för Sundsvalls del, olyckligt vis.
Därefter kom matchens, kanske årets, absoluta höjdpunkt. Ofere testade skott från distans, men fick en präktig felträff. Med knapp styrfart rullade bollen mot Sundfors. Sundsvallmålisen gick ner på ett knä för att skopa upp bollen – och fick se den studsa upp på en grästuva, över sin axel och in i mål. Långt upp på läktaren syntes stackars Sundfors skrika i frustration, och även icke-läppläsningsspecialisterna bland oss kunde tyda orden som kom ur honom. Eddie då? Lite halvförläget leende tillbaks mot mittlinjen? Nehej då. Vår centertank sträckte armarna i skyn, sprang iväg i triumf och jublade som om han gjort mål på övertid i en dittills mållös Champions League-final. Vi hade just sett pur buskis, av ädlaste märke och i kubik, utspelas framför våra ögon. Med den väsentliga skillnaden att det här faktiskt var roligt. Vi stod där på Malmö Stadion och tjöt av skratt.
Edward Ofere går måhända inte till MFF-historien som Spelaren med den Extremt Höga Lägstanivån. Men när han väl levererade, ja, då levererade han som ingen annan.
I andra halvlek fullbordades det blanka setet via ytterligare ett mål av Toivonen, ett av Jimmy Durmaz (som hette Touma i efternamn då) och ett i slutminuten av Agon.
MFF slutade på sjätte plats 2008. Seriens sista månader gav oss ändå visst hopp för framtiden. Sundsvall åkte ur.
Toivonens två mål skulle visa sig bli hans sista för MFF, i alla fall för den gången. I januari 2009 såldes han till PSV Eindhoven.
----------------
Det var det. Jag avslutar med att hoppas att måndagen vill vara så vänlig och bjuda på ytterligare ett trevligt minne.
Som vanligt när det gäller tillbakablickar är Jon Nordströms statistiksida till ovärderlig hjälp. Tack för den.
Hittar du fel? Japp, en del minnesbilder kan mycket väl blivit lite tilltvistade av tidens tand. Ser du några rena faktamissar,rätta mig gärna i kommentarsfältet nedan.
