Inför Svenska cupen eller – jag spenderade nio timmars ensamresande för att se HBK kryssa mot Oddevold
Å dessa ljuva cupminnen.
Till helgen är det äntligen tävlingspremiär och dags för svenska cupen. Jag tänkte därför passa på att inför allmän beskådan (alla sex som läser detta) ranka mina bästa cupminnen på plats med HBK. Jag ska vara transparent och påpeka att jag som den medgångssupporter jag är med tanke på HBK:s generella obryddhet kring cupen inte sett ett särskilt stort antal cupmatcher live, varför urvalet blir något skralt, men det ska nog gå ändå. Så häng med på min lilla cupresa.
4. Västerås SK borta, 2015. En känslomässig bergochdalbana. För första gången i min medvetandetid begav sig HBK för att spela i min uppväxtstad. Efter ett fotbollsliv där VSK fört en ganska anonym tillvaro, främst i division ett, och HBK alltid varit både tre och fyra snäpp större och bättre skulle man äntligen mötas i tävlingssammanhang. Tidigt insåg jag att de höga hästarna man satt sig på inte skulle vara till fördel för undertecknad. Ett uruselt HBK, ledda av stjärnvärvningen Kwame Amponsah Karikari från AIK lyckas med nöd och näppe kryssa mot ett Västerås som säsongen 2015 fick kriga för att hålla sig kvar i norrettan. Givetvis får jag äta upp mina ord och betala för min innan matchen väldigt höga svansföring. Att minnet inte riktigt förmår kvala in på medaljplats är för att den så tydligt illustrerar säsongen 2015 som naturligtvis slutade med degradering för HBK.
3. På tredjeplats, tillika bronsplacering finner vi Norrköping borta 2017. Förutsättningarna inför matchen? HBK vidare vid kryss. Ställning efter en knapp halvtimme? 5-0, Peking. Väder? Sibirisk kyla. HBK reste sig ändå efter den något svaga inledningen och matchen slutade till slut bara 7-0 till hemmalaget. Det mest minnesvärda med matchen för egen del var annars den Pekingsympatiserande kompisens förstående klapp på axeln och ”vi sätter oss i baren istället, det är varmare där” efter att Kalle Holmberg fullbordat sitt hattrick i minut tjugonio. Matchen klättrar tack vare det eminenta barhänget på Östgötaportenatt nästan om tvåan på min ranking, men Niklas Bärkroths 7-0 blev inte bara spiken i kistan för HBK en kylslagen eftermiddag i Norrköping, utan även för denna matchs placering på denna prestigefyllda (nåja) lista.
2. På silverplats: IK Oddevold borta, 2018. Upplevelsen kan sammanfattas i sju punkter som mer eller mindre samtliga balanserar på gränsen till ren misär. Punkt ett: Fyra och en halvtimmes ensamresa sträckan Västerås - Uddevalla. Punkt två: Färdkosten från lyckobolaget tar slut redan på resan ner, där får undertecknad faktiskt ta på sig ett stort ansvar för bristande planering. Punkt tre: Då tåget anländer tidigare än folket dyker upp från Halmstad, och färdkosten har gjort sitt för hungern letar jag snabbt upp en pizzeria, beställer en kebabtallrik, betalar och väntar, och väntar, och väntar. Tidsuppfattningen är vid det här laget rätt jävla bedrövlig men efter vad som åtminstone är en halvlek inklusive Fergie Time utan käk plingar telefonen till. Gänget från Halmstad har dykt upp, jag ska bli upplockad då arenan ligger en bit ut, tro det eller ej, det finns faktiskt vissa avstånd även i Uddevalla vilket jag vid tillfället inte heller är särskilt medveten om. Hur som helst så tvingas jag vaska det betalda käket och beger mig för att möta upp bussen. Punkt fyra: HBK kryssar mot IK Oddevold som sedermera slutar på en meriterande niondeplats i division 1 södra. Det ska sägas att placeringen i söderettan säkrades utan Robin Jansson, ni minns honom va? Sagan, från Bengtsfors. Han som gick från att inte kunna åka tunnelbana och aldrig sett en rulltrappa till landslaget och Orlando? Precis, han. Punkt fem: Ensamresa sträckan Uddevalla – Västerås, nu utan färdkost. Punkt sex: Hemma i Västerås, rejält bakfull. Punkt sju: Bränner sista bussen och CSN räcker inte till taxi, tvingas gå hem. Ridå.
1. På första plats har vi HBK-BP på Örjans Vall, någon gång i mitten på 2010-talet, jag minns inte exakt årtal, kan ha varit 2007, men lika gärna 2008 eller 2009. Jag är säker på att HBK torskade, något säger mig att Arash Talebinejad spelade för BP, han kanske till och med nätade och mitt starkaste minne är att det var BP-supportrar från Skåne på plats. Detta är också allt jag minns av mitt minst dåliga cupminne på plats som just därför kniper en förstaplats i stenhård konkurrens.
En del tror på jultomten, andra på någon form av gud och den tredje otroligt nog på Ebba Busch. Jag vill tro på cupframgångar även om de känns ungefär lika realistiska som jultomten, gudar och Ebbasanningar men kanske är 2023 året då vi får uppleva annat än krampaktiga och kylslagna insatser mot lag från lägre divisioner. Jag är långt ifrån övertygad men det sägs ju att hoppet ska vara det sista som överger människan. Bring on Trollhättan, Jönköping och Häcken, nu åker vi!
