Ingen kan göra allt...

Men alla kan gör något!

Många har sagt mycket i det tragiska efterspel som nu pågår. Jag tänkte inte ge mig i en debatt som präglas av kortsiktiga lösningar och fingerpekande. Jag har lyssnat. Funderat. Reflekterat.

Jag bor inte i Stockholm. Har aldrig haft säsongsbiljett. Klär mig sällan i svartgult.

Jag är gnagare sedan barnsben. Min son medlem sedan dagen han föddes. Jag ser i princip alla matcher. Läser alla artiklar. Följer laget 365 dagar om året, om än på distans. Bor i en mindre stad (Gävle) och har under mina senare år flyttat runt en del och kan konstatera att bli stämplad som AIK-are är inget positivt. Tvärtom. Tyvärr!

Inte många delar min passion (vad gäller AIK) där jag rör mig. Inte många förstår den komplexitet det är att tillhöra Sveriges mest älskade och hatade klubb. Utanför Stockholm är det mest hat. Det känns både onödigt och futtigt. Nästan alltid baserat på ren okunskap.

Vi bär alla ett ansvar. Kanske ställs högre krav på AIK-are eftersom det finns så många kvällstidnings(o)sanningar, så hög svansföring och så stort lillebroskomplex ute i landet. I dagsläget med den tragiska händelsen i Helsingborg känns det än mer infekterat. Är det någon gång vi ska vara ett föredöme och visa vilken fantastisk klubb vi alla älskar och är en del av är det nu!

Vi bor i ett fantastiskt land! Ett rent, trygg och välorganiserat land som byggts upp av en föredömlig invandring som nu bidragit till ett mer mångkulturellt och spännande land. Att vara svensk är något jag är stolt över. Men inte alltid. Det jag saknar är en ryggrad. Ett civilt kurage att säga det man tycker och att våga kliva fram. Det behövs nu!

Att stifta lagar eller förändra strukturen på våra arenor kommer inte lösa några problem. Om vi alla hjälps åt att visa varandra vad som är ok och vad som inte är det kommer göra en gigantisk skillnad. Dagens kommande ledare, våra ungdomar, skriker efter föredömen och ramar att röra sig inom. Det är vår förbannade skyldighet att alla forma det samhälle vi vill ha och leva i. Detta gäller i synnerhet inom fotbollssupporterkulturen. Om vi alla visar med all tydlighet vad som är ok på och omkring våra arenor kommer det hat som bara växer sig starkare snart tappa kraft.

Jag kommer gå på matchen Gefle-AIK nu på söndag. För första gången kommer även min 1-åriga son vara delaktig i det skådespel jag älskar. Sist jag var på plats stördes jag över en läktargranne som konstant skrek på domaren och motståndarlaget – på ett väldigt aggressivt, ovärdigt och grovt sätt. Efter några minuter räckte det varpå jag med all tydlighet förklarade att hans sätt varken var önskvärt eller passande med tanke på var han satt och att det satt flertalet barnfamiljer i hans närhet. Efter en kort diskussion insåg han att fler tyckte som jag varpå han lugnade ner sig och många runt omkring kunde njuta av matchen såsom de önskat. Efteråt kom flera fram och tackade mig. Gör inte det, säg till själv i stället! Våga!

Är det någon som beter sig illa är det allas vår skyldighet att förklara att det inte är ok. Oavsett om det är på stan, på bussen eller på arenan. Bara då kommer vi kunna se på fotboll under sådana former vi alla vill. Med kärlek, trygghet och värme till våra egna. Men utan hat och nedsättande ramsor till våra motståndare eller invånare (om bortamatch). Betänk följande;

Alla fotbollspelare är någons son. Ofta även man och pappa. Oavsett vilket förtjänar alla att behandlas repsektfullt. Skulle inte du vilja det om det var din son, bror, pappa eller man? Samma sak gäller domarna som alla gör så gott dom kan – nästan alltid utan tack och aldrig för pengarnas skull.

Varför beter vi oss bara respektfullt när en tragedi inträffar? När Ivan så tragiskt gick bort skötte sig alla lagens supportrar sig exemplarisk och respektfullt. Likaså nu när pappan, maken, medmänniskan och djurgårdaren Stefan lämnade sin nära och kära alldeles för tidigt. Helt i onödan!  Kan vi inte alla vara de kärleksfulla och respekterande supportrar vi kan vara utan att en tragedi för oss samman.

Jag menar inte att vi ska sudda ut gränserna som skiljer oss, bara att vi ska behandla varandra och våra medmänniskor med respekt. Och även genom att säga ifrån och guida de unga vilsna själar som skriker ut efter vägledning.


Kommentera gärna! Men gör det på ett värdigt sätt.
 

Martin Wanqvistmartin.wanqvist@hotmail.com2014-04-02 20:00:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan