Ingenting annat än underbart
Jag hade förmånen att år 2012 bevittna ett fantastiskt fotbollsår med Åtvidabergs FF. Många goda stunder med en fantastisk offensiv totalfotboll som slutade med en suverän åttondeplats i allsvenskan.
Men bakom denna ståtliga och vackra fasad så fanns det också små sprickor som behövde putsas till för att få underverket Åtvidabergs FF att glänsa ännu mer och bli någonting ännu mäktigare än det som nyss fått våra ögon att glöda.
För väl dolda någonstans bakom kulisserna så fanns det några styrande inom ÅFF som anade och förstod att det fanns någonting ännu större än det vi hittills skådat i den här upplagan av Åtvidabergs FF.
Några som visste att steget dit inte var omöjligt att nå med rätt nyckel.
Och någon gång mitt under fjolårssäsongen så lyftes luren, numret slogs och utmaningen att leda en redan anrik hedersmedlem inom den Svenska fotbollsfamiljen mot nya framgångar, äventyr och utmaningar, föddes på allvar i just det här ögonblicket då mottagaren svarade i telefonen och planerna att utveckla Åtvidabergs FF ytterligare genom 2000-talet, nu plötsligt översattes till verkställd handling.
Tärningen var kastad. Arbetet var igång.
Det smiddes stora planer utan att någon utomstående anade ett enda skvatt.
På fotbollsplanen 2012 sprudlade Åtvidabergs FF av en offensiv som var flerfilig och ÅFF var ett tag tillsammans med BK Häcken det lag som gjorde allra flest mål i allsvenskan.
Men det fanns en baksida också.
Det ramlade in många mål baklänges, spelet på bortaplan speglade inte alls bilderna från Kopparvallen och där gräset var grönt och levande så förvandlades ÅFF plötsligt till något blekt och livlöst.
Det var då några herrar väl dolda bakom kulisserna började smida planer på att råda bot på dessa obekväma symtom och med tiden slog numret som letade sig söderut.
Beskedet att succétränaren Thomson inte erbjöds nytt förtroende inom ÅFF slog ner som en bomb, strax därefter presenterades Peter Svärdh som ersättare i sin återkomst i klubben.
Herrarna inom Åtvidabergs FF hade lyckats med sitt verkställa sin plan....
Ungefär ett halvår senare så stod dom under gårdagskvällen sida vid sida, några meter från varandra.
Thomson i kavaj och finbyxor som tränare för sin nya klubb Östers IF.
Peter Svärdh i träningsoverall i sin nygamla roll i Åtvidabergs FF.
Säsongsupptakten har inte varit smärtfri för ÅFF. Anfallsspelet har varit ruskigt tamt och uddlöst mellan varven, försvaret har också glappat emellanåt och poängutdelningen under inledningen borde förstås varit något bättre.
Men Rom byggdes inte heller på en dag.
För bitvis har formen stegrat, försvaret stabiliserats och spelets alla pusselbitar har så smått börjat passa in och finna varandra.
Sen kom den ljuvliga smällkaramellen som ÅFF bjöd den jubilerande hemmaorten och storpubliken hemma på Kopparvallen senast. Prodell och Zatara nätade dubbelt och vi fick uppleva lite smak av propagandafotboll och vackra mål i den så efterlängtade och välkomna femettan mot Djurgården.
Den segern var ett jättekliv i rätt riktning.
Därför hoppades man också innerligt att hela lagbygget njutit av sötman från storsegern och låtit självförtroendet lugnt och stilla vagga sig till ro inför mötet med gamla tränaren Thomson, som ju funnits med i ÅFF under massvis med år.
Det var första besöket på Myresjöhus arena någonsin för vårt lag. Matchen drog igång inför pinsamt tomma läktare, Kopparslagarna sjöng och klappade ståtligt i välstämd takt med ÅFF som direkt tog kommandot på planen. När så Östers supportrar försökte komma till tals så tystades de snabbt ner av ett ÅFF, vars spel roade och gladde mig oerhört under första halvleken.
Det var en underbar harmoni i spelet, lagdelarna låg nära varandra, alla var pigga och gjorde sitt jobb och det enda som fattades var ett rättvist och välförtjänt ledningsmål, som inte skulle behövt skämmas eller alls be om ursäkt om det skulle fått sällskap av en tvilling innan pausen.
Så nära flera gånger om.
Kopparslagarna fortsatte att imponera oerhört under andra halvlek, medan vi fortsatte att trumma på framåt med styrka, vilja och adrenalin i tanke och handling. John Owoeri kom in och kunde signerat sig själv som matchvinnare ett par gånger om, men de avslutande momenten ballade tyvärr ur istället för att förgylla den planet som tillhör våra hjärtan.
Även om det var på gräs och på bortaplan så hade det inte känts ett enda dugg roligt att behöva lämna Växjö utan sällskapet av en seger med sig hemåt, när ÅFF gjorde en sån riktigt bra match som man gjorde den här måndagskvällen.
Men risken fanns där, klockan tickade lika ivrigt som frustrationen inombords, när så äntligen nätet fick rassla så där briljant och vackert och alla vi tillresta supportrar fick äntligen vädra ur lungorna efter Tinnerholms distinkta och resoluta fullträff som verkligen visste var den satt.
Undrar vad Thomson kände, undrar vad Svärdh tänkte, undrar om dom sneglade alls mot varandra under minuterna kring vårt ledningsmål.
Själv kände jag ingenting annat än en befriande glädje och lättnad.
Den här kvällen hade Thomson inga vapen eller några botemedel mot Peter Svärdh och ÅFF.
Kanske de där herrarna bakom värvningen av Peter Svärdh sent i går kväll skålade med varsitt glas whiskey.
För onekligen är det så att Peter Svärdhs lagbygge börjat rotera i rätt riktning och våra mungipor har glatt hängt på i denna utveckling.
Tre raka bortamatcher utan förlust och ett enda insläppt mål talar precis det språk som jag älskar och förstår som allra bäst.
Efter matchen mötte och hälsade jag på en ÅFF legendar med stort hjärta och med mungipor som snuddade vid hårfästet. Kalle Engqvist med fru eller sambo strålade av lycka tillsammans efter 1-0 segern utanför den vackra arenan.
Och på söndag är det derbydags igen. Festen fortsätter alltså redan om några dagar.
Idag regnar det över Listerlandet och ingen sol syns till, men vad gör det när hjärtat och känslorna glöder av den där ljuvliga harmonin som alltid infinner sig när mitt Åtvidabergs FF levererat kärlek.
Av allra högsta klass...
///Allas broder
