1930-Bloggen: Inledningen och känslorna
Ett blogginlägg om en subjektiv betraktelse av att stödja sitt lag i division 1. Och så en kort analys om Östers inledning utav serien.
Det går bra för Östers IF. Vi leder serien efter fem omgångar. Vi är obesegrade. Vi har både gjort flest mål och vi har även släppt in minst utav dem alla i serien.
Lyrisk?
Inte det minsta. Men man slipper ångesten över att eventuellt tappa serieledningen ännu en vecka. Jag funderar mycket över mitt supporterskap i dessa tider, som ur vår synvinkel är en någorlunda misär i ett fotbollsmässigt sammanhang.
Självfallet är jag glad över Östers goda trend. Men jag har börjat bli otäckt nära likgiltig efter tre poäng. Varför då tänker ni? Att vara laget att slå i en serie, att alltid förväntas vinna matcher - det är ingen stimulerande miljö att befinna sig i. Okej, självfallet njöt jag av den lyckosamma helgen resultatmässigt i vissa drag, men inte fullt så mycket som man vill känna. Det är självklarheter – Öster skall vinna varje match i division 1. Förlorar Öster däremot, då väcks mer känslor. Sorgligt att det är så. Jag önskar att jag kunde vara supportern som efter varje match – oavsett vinst, förlust, laguttagningar, byten med mera kunde vara konstant positiv. Är det vad som innebär en riktig supporter kan jag avsäga mig titeln med en gång.
Men glädjen är alltid lika stor när det vankas match. Oavsett motstånd eller arena är det alltid lika underbart att se de elva med det vackraste utav klubbmärken äntra arenan (och idrottsplatserna). Divison 1 har sina fördelar. De flesta spelar på naturgräs och man får en sällan skådad närhet till spelet. Den känslan klassar ut en hel del annat faktiskt. Det finns något vackert att åka med Österanhängare till de mindre scenerna. Vi flyter osynligt förbi gemene person i landet, till viss del även i Växjö. Vi har något gemensamt. Vi har något fint tillsammans som resten inte riktigt kan begripa. Tron och kärleken till Öster den har aldrig något slut, och det bär vi alltid med oss som en tyst överenskommelse när man pratar om vår stolthet. ”Vi kommer ju alltid som vi gjort förut” å det där va.
Vad att säga om säsongsinledningen då? Jag tycker det ser ut mycket som ifjol på gott och ont. Mest gott givetvis. Kontinuiteten verkar ha gjort sitt till och det tycks se något stabilare ut överlag. Man radar inte upp målchans på målchans, men det skapas tillräckligt mycket högoktanigt för att vinna matcher. Och sanningen är ju den att Öster gjort flest mål hittills, trots att man inte fått igång forwarden (vilket jag i sig ändå kan känna en strimma av oro kring). Sedan får man inte glömma bort den så gedigna defensiven som Thomas Askebrand gärna vill se till att säkra. Största pluset från ifjol får man ge vänsterflanken med Robin Östlind som nytillskott. Med hans intåg i startelvan har vi nu två farliga kanter att hota på. Hans inläggsfot har också resulterat i ett antal assist initialt. Och mer lär det bli.
Men man blir vissen i själen när man inser vart vi befinner oss i näringskedjan, som man man brukar uttrycka det. ”Samarbetet” med Halmstads BK är ett orosmoment på något vis. Målvakten Isak Pettersson har gjort två bra matcher, inget snack om saken. Men det är mer kommunikationen som kan te sig bristande, hur man helt sonika lånar in en ung kille som bänkar våran trotjänare Rasmus Rydén och dessutom skickar märkliga signaler till resten av Östers IF:s fotbollsverksamhet (läs ungdomssidan).
Nästa text lovar jag (kanske) att vara lite mer positiv.På återseende!
