Intervju: En intervju med tidigare styrelseledamoten Almgren om varför han lämnade styrelsen efter bara två år.
Säsongen 2023 är inte bara ett svagt år, utan ett svagt år i ett led av flera svaga år. Någon förändring behöver komma till, och medlemmarnas möjlighet att påverka den går genom styrelsen.
IFK Göteborg gör som bekant en av de sämsta allsvenska säsongerna i föreningens historia, och och cementerar därmed också de senaste åren som de kanske sportsligt sämsta någonsin också. Sedan 2016 har Blåvitt inte slutat ens i närheten av några europaplatser (även om ett cupguld gav oss möjligheten 2020) och trenden börjar bli tydlig.
I flera texter har jag själv (Adrian) funderat kring insynen i arbetet runt IFK Göteborg och försökt väga medlemsdemokratin och den nödvändiga insyn som krävs mot vikten av att föreningen får jobba i lugn och ro utan att varje beslut blir granskat och utkablat mot världen.
När en förening gått kräftgång så länge som IFK Göteborg gjort så finns det anledning för medlemmarna att fundera lite på vad som görs, hur det görs och varför det görs. Har vi rätt människor på rätt plats? Har vi rätt människor men fel målsättning? Har vi rätt människor på fel plats? Jobbar föreningen rätt för att uppnå målen? Har vi rätt mål? Efter att ha läst en tweet från tidigare styrelseledamotet Anders Almgren blev det dags att ta blad från munnen och konkret ställa frågan som det tisslats och tasslats om i olika chattgrupper och på forum. Jag kände helt enkelt att jag vill höra vad han har att säga, och bredda min uppfattning av vad som händer i IFK Göteborg.
Hej Anders. Du satt i styrelsen för IFK Göteborg under 2021 och 2022 men avböjde omval inför 2023. På sociala medier nämner du att när du tog dig an uppdraget så såg du det som ett längre engagemang, men att du avböjde omval då du inte tyckte arbetet fungerade. Kan du berätta om vad det var som inte fungerade för dig?
Det kan jag, men låt mig först vara tydlig med ett par saker. För det första, jag kommer enbart tala om styrelsen, inte IFK:s verksamhet i övrigt – det var styrelsen jag var en del av. Jag kommer dessutom tala rätt allmänt, utan konkreta exempel. Det beror på att man som ledamot har tystnadsplikt kring exempelvis affärshemligheter eller hur specifika samtal gått i styrelsen. Jag vill inte komma nära att bryta det.
För det andra, styrelseansvar är solidariskt; alla som sitter i en styrelse är ansvariga för dess arbete och beslut. Det betyder att jag har ett delansvar för vad jag säger här. Jag är alltså inte ute efter att ”peka finger” – fingret är delvis riktat mot mig själv. Jag svarar på en fråga, inget annat.
Med det sagt:
Som jag sa i tweeten du refererade till, anser jag att man som styrelseledamot bör sitta över flera mandatperioder. Detta då styrelsens uppdrag är strategiskt, alltså långsiktigt. Själv tänkte jag i termer av 4-8 år, om medlemmarna gav mig förnyat förtroende. Jag kunde dock inte fullfölja det. Orsaken var att vi inte uppfyllde för mig avgörande moment kring hur en styrelse bör arbeta.
Vad var det du ifrågasatte?
Jag ansåg att vi var svaga på systematik; att skaffa och analysera underlag i det strategiska arbetet.
Vi hade väldigt få förberedda samtal enbart inom styrelsegruppen, utan att verksamheten närvarade. Det gör det svårt att tänka fritt i styrelsen och att förbereda stringenta frågor till verksamheten, som kan tillföra något. En styrelse behöver arbeta både själva och tillsammans med verksamheten.
Vi var dessutom svaga på att följa vanlig styrelseformalia – verkställande av fattade beslut, uppföljning och liknande.
Det här kan låta som smågrejer, men jag ser det som grundläggande i kompetent styrelsearbete. Det är helt avgörande för styrelsens förmåga att ha ordning och reda omkring sig, lösa sitt uppdrag enligt stadgarna och tillföra värde i organisationen.
Det kan låta torrt för folk som inte är bekanta med styrelsearbete. Varför är det viktigt?
Här behöver man fatta vad styrelsens uppdrag är. Så här: vad var jag orolig för, när jag avböjde omval förra vintern? Att ”2023 skulle bli en katastrof?” Nej, styrelsearbete är långsiktigt och påverkar normalt inte på det viset. Jag kan dessutom ärligt säga att jag inte såg årets sportsliga haveri komma.
Det viktigaste inom IFK är den dagliga verksamheten på Kamratgården. Men styrelsen har en betydelsefull roll i det långa perspektivet, när det gäller att identifiera strategiska framgångsfaktorer och sätta långsiktiga mål, samt ställa initierade frågor till verksamhetsledningen för att bidra med perspektiv och följa upp att vi strävar mot målen.
Är man inte vass när det gäller de momenten, så kan man missa nödvändiga justeringar i den egna verksamheten, eller vara sen på bollen när externa möjligheter dyker upp. Över tid kan det bidra till att vi tappar konkurrenskraft mot vår omgivning.
Vad jag var orolig för, var helt enkelt att vår kräftgång skulle fortsätta. Att vi, efter att ha underpresterat sedan 2017, fortfarande om tre eller fem eller sju år inte skulle närmat oss toppen på ett avgörande sätt. Och att styrelsen – där jag själv var en del – genom brist på skärpa skulle ha bidragit till det.
För egen del ledde det till en samvetsfråga. Ska jag sitta i IFK Göteborgs styrelse, så är målet att bidra till att vi vinner SM-guld, samtidigt som vi bygger en verksamhet som långsiktigt kan vara topp tre i landet. Om vi INTE lyckas med det, så ska jag åtminstone med gott samvete kunna säga att ”vi gjorde allt vi någonsin kunde”.
Jag tyckte inte att vi var där – och jag lyckades inte få till en förändring. Alltså kunde jag inte sitta kvar.
Har du lyft det här i styrelsen och mot valberedningen?
Ja, självklart. Det är en viktig del av att jag avböjde omval. Första gången jag i styrelsen bad om att vi skulle snacka igenom vår arbetsmetodik, var i slutet på maj 2021, det vill säga runt tre månader in i min mandatperiod. Efter det lyfte jag frågan gång på gång under större delen av min tid i styrelsen, utan att det ledde till avgörande förändringar. Jag vill betona det; jag avböjde inte omval ”för att jag inte fick som jag ville”. Det handlar inte om tjurighet. Jag påtalade vissa för mig avgörande delar, jag fick inte gruppen med mig och jag tog konsekvensen av det. Det är inte mer dramatiskt än så.
Med valberedningen lyfte jag mina synpunkter både hösten 2021 och 2022. Men de hade ju mer än min utsaga att ta ställning till.
På mitt sista styrelsemöte, våren 2023, begärde jag dessutom att få göra en samlad redogörelse för mina synpunkter på vår arbetsmetodik, med konkreta exempel för att de som ville skulle kunna gå tillbaka och jämföra med dokumentation – sånt här går ju att följa i möteskallelser, protokoll och liknande. Orsaken var att vi hade ett beslut om att utvärdera styrelsens arbete tillsammans i december, men det genomfördes aldrig. Dragningen var mitt sätt att göra ett medskick, om nu utvärderingen skulle bli av senare. Hur som helst, poängen är att genom att protokollföra det vid styrelsemöte, så är det kommunicerat även med revisorerna.
Två tankar dyker upp här. Å ena sidan, även om du tar på dig ansvar, så är det klart att man kan få en känsla av att du pekar finger. Har du något att säga om det? Å den andra, om du nu ändå berättar, varför har du inte sagt något till medlemmarna förrän nu?
Båda synpunkter är rimliga. De hänger dessutom ihop.
Först: att säga det här offentligt är inget jag gör lättvindigt. Jag vill ingen i styrelsen illa. Ska man ta en sån här diskussion öppet, så måste man dessutom alltid försöka bedöma att nyttan för Kamraterna av transparens, är större än den potentiella skadan. Men samtidigt, ser vi till läget de senaste sex-sju åren, så är vi inne i en av de allvarligaste perioderna i Blåvitts historia. Medlemmarna har rätt att få svar på rimliga frågor innan de tar ställning till framtiden.
Det satte mig i ett etiskt dilemma. Å ena sidan får jag inte avslöja saker som kan skada IFK och jag vill och bör visa hänsyn mot enskilda ledamöter. Å den andra behöver jag hålla en rimlig transparens gentemot medlemmarna; det är ett ansvar jag tycker kommer med att jag accepterade förtroendeuppdraget.
Det här mitt sätt att försöka balansera det där. Oavsett hur det verkar, så handlar det verkligen inte om att peka finger. Jag kunde bara inte stå för ett beslut om att inte svara på direkt fråga.
Här kommer vi till den andra delen av frågan – varför har jag inte talat med medlemmarna förrän nu?
Svaret är att det har jag. Jag tror jag svarat på alla frågor jag fått från medlemmar. Det är bara det att jag inte fått så många.
Grejen är att jag bestämde hur jag skulle hantera det här redan i vintras. Jag meddelade rent av styrelsen hur jag skulle förhålla mig, för att de skulle vara förberedda ifall frågan kom på årsmötet 2023. Men jag valde att låta medlemmarna avgöra om jag skulle prata eller inte: jag tog inte initiativet själv, medlemmarna behövde fråga. Och det är först nu, med vår svaga säsong bakom oss, som frågorna börjat ställas.
När du inte ställde upp på omval så tänkte jag för mig själv att om det fanns en ’problematisk anledning’ till det så skulle jag säkert få höra det på ett eller annat sätt. Men nu säger du att det bara var ett fåtal som frågade. Borde vi medlemmar vara vaknare på sådant i framtiden?
Det tycker jag nog. Alltså, som medlemmar kommer vi alltid famla lite i mörkret när vi försöker bedöma hur vår styrelse utför sitt uppdrag. Men man kan skaffa sig en hygglig bild.
Förutsättningen är att man är aktiv och intresserad hela tiden. Man behöver ha ett hum om vad styrelsens uppdrag är, hur styrelser brukar jobba. Hålla sig informerad om föreningens långsiktiga mål, exempelvis i verksamhetsplanen eller utifrån vad företrädare för styrelsen säger. Följa hur centrala nyckeltal utvecklas i både IFK och hos konkurrenterna; når vi målen, hur står vi oss i konkurrensen? Och ja, ser man något som sticker ut – exempelvis att en ledamot lämnar efter två år – så fråga om det.
Man behöver inte kunna allt själv och man behöver verkligen inte vara expert, men det är samtidigt ingen kärnfysik. Var nyfiken. Prata med kamrater. Ställ frågor. Använd sunt förnuft.
Okej. Vad hoppas du det här ska leda till?
Jag vet inte om jag har några direkta förhoppningar eller mål, utöver att leva upp till vad jag själv förväntar mig av en förtroendevald. Jag svarar mest på en fråga. Det skulle möjligen vara att medlemmarna känner att de får ytterligare en pusselbit i sina funderingar.
Jag vill dock betona behovet av sans.
Blåvitt är i kris, det vet vi om. Men angrip det lösningsorienterat. Fundera i lugn och ro. Ställ frågor och diskutera. Men gör det med god ton och respekt för varandra, inte minst för våra förtroendevalda. Världen är inte svartvit och allt är inte dåligt.
Något du vill avrunda med?
Äh, det finns tusen saker att säga, men låt mig avsluta med att jag inte kommer att kommentera det här i media. Jag avböjer därför frågor därifrån. Om det finns skäl till ytterligare kommentarer från min sida, så sker det i egna kanaler eller i blåvita sådana som jag själv väljer. Det är ett symboliskt val, men det hänger ihop med att jag ser det här som ett samtal mellan mig och Blåvitts medlemmar.
