Intervju: Fansens kärlek lyfter Panos
Panos Dimitriadis har fortfarande en lång väg att gå. Men kärleken han får från AIK-supportrar hjälper honom. - Det ger mig styrka varje dag att ta mig igenom det här, säger han till Svenska Fans.
Fredagen spenderades ute på Karlberg. Jag har en tid velat kolla läget med mittfältaren Panos Dimitriadis som är oerhört saknad av oss alla sedan hans allvarliga korsbandsskada tidigare i år. När vi sprang på varandra i samband med AIK-Astana på torsdagen sa jag att jag ville titta förbi Karlberg någon dag och göra en intervju. Den dagen blev alltså dagen därpå.
Jag, Albin och Råsunda FC:s nye tränare Mats Ageby fick vänta en tid efter träningen då Panos satt och snackade med agenten, och förre AIK-spelaren, Nenad Lukic och hans två medhjälpare, bland dem Goran Milosevic, ja det är Alex pratglade pappa. Det var ju dock inte så att vi stämt träff, så till sist hämtade vi ut Panos som var precis lika ödmjuk och trevlig som han alltid är. Jag frågade om han inte kunde ta med sig en vattenflaska ut till lillkrabban och visst, vi fick alla tre varsin flaska Whila från Åbro. Efter det satte vi oss ner på träbänken utanför klubbstugan, på samma plats som Ivan Turina hyllades efter den tragiska bortgången, och snackade i en kvart eller så.
Vad är det egentligen för skada du har?
- Korsbandet. Det är det främre korsbandet som rök. Det hände på träningen dagen innan Helsingborg hemma, på den nya gräsmatta som de hade lagt. Det var en duell och jag fastnade i gräset samtidigt som jag föll bakåt och vred knäet. Jag kände hur hela utsidan knäcktes. Det var flera andra spelare i laget som också hörde, det var ganska obehagligt, berättar Panos för Svenska Fans.
Så det var ingenting fult eller så som gjorde att skadan uppkom?
- Nä, det var en duell mellan mig och (Ibrahim) Moro men det var bara otur att jag fastnade i gräset.
Nu har du varit borta en tid, vad är det som har varit jobbigast under den här perioden? Eller är det jobbigt nu?
- Äh... Till och från. I början var det självklart tungt när man fick svaret, när man fick samtalet om att det var ett korsband som rykt. Det var som att hela världen stod still, jag visste inte vad jag skulle göra för jag har aldrig varit så här allvarligt skadad tidigare. Men sedan hittade jag styrkan någonstans ifrån för att ta mig ur det här.
- I början där, tiden medan man väntade på operationen, var jobbig. Då vill man att någonting ska hända, att det går så snabbt som möjligt och man känner att man gör framsteg, att man vill få operationen genomfört. Men efter operationen kände jag ändå ”Nu är man på god väg, nu börjar man läka”. Sedan är det klart att när man kommer hit (till Karlberg) och också kollar på matcherna så känner man hur pass stor saknaden är, man har ju nästan ägnat sitt liv till att träna nästan varje dag men nu blir det nästan som en lång semester där man inte får spela fotboll på kanske sex månader. Då blir det en jävla omställning och man känner ”Vad ska man göra liksom?”. Man känner att man är född till att spela fotboll och när fotbollen plötsligt försvinner kommer känslan ”Vad fan ska man göra?”. Nu när jag springer till sjukgymnasten och gör det jag ska känns det positivt men ibland så... blir sakerna för mycket, det kan ta över känslorna och man blir lite nedstämd och ledsen och sådär. Men det varar inte länge, det är bara att hitta styrkan igen och fortsätta.
Förstår att det kan vara tungt. Jag tror annars att det var ”Nesh” som berättade i dag att du har en jävla vilja att komma tillbaka. Vad är prognosen nu?
- Det har gått cirka två och en halv månad efter operationen och efter ungefär tre månader kan jag börja springa, då ska jag kunna hålla igång lite här på Karlberg och komma igång lite med boll och köra sidledsrörelser med boll så att knäet börjar vänja sig lite. Sedan får man ta ett steg i taget och bygga på knäet. Jag har nu börjat med lite tyngre styrketräning, jag har kommit förbi den där fasen där man tar det lite lugnt, nu kör jag på lite mer och bygger upp knäet kan man säga. Det är svårt att säga hur långt man har kommit men det är en lång bit kvar. Man får väl se hur pass bra man tränar och hoppas att knäet svarar bra på det man gör. Hur pass bra det läker.
Men siktar du på spel nästa år eller tidigare?
- Alltså frågar du mig så skulle jag helst vilja spela igen i år men sedan gäller det att vara smart och se vad man hinner göra när man väl är frisk. Tidsmässigt pratar vi väl om december eller januari någonstans, sedan kan det bli tidigare beroende på hur allt läker. Sedan är det ju en bedömningsfråga, om man verkligen ska ta risken och spela en match mot slutet av säsongen eller om man bara ska vara smart och låta det här året gå, få en bra försäsong och inte åka på något bakslag.
- Då kan man få en bra start i januari och köra med laget, få en bra försäsong, spela träningsmatcherna och köra i sin egen takt. Då har man fått mer tid och då har man byggt på och skadan läkt ännu mer och man är mycket starkare. Då är man 100 procent klar till seriestart.
Jag märker ju, och säkert du också, att du är väldigt saknad. Men hur är det som spelare, tappar man någonting när man är borta så här länge?
- Alltså, först och främst kan jag inte förklara hur pass glad jag är att jag kom till AIK. Sedan jag fick den här skadan, och inte bara då utan innan dess, har jag fått så mycket kärlek och uppmärksamhet från alla som stöttar laget och det är bland det vackraste jag varit med om. Det ger mig så mycket styrka och motivation att verkligen komma tillbaka och det är någonting jag bär med mig varje dag. Varje dag jag är på Sophiahemmet, varje dag jag är på match eller på Karlberg, då känner jag deras stöd. Nästan varje dag är det folk som hör av sig till mig och förklarar att de inte har glömt mig, att jag ska ta mig tid och att jag kommer tillbaka och så, det är allt jag behöver just nu för att hitta styrkan att komma tillbaka.
- Jag kan inte förklara hur pass glad och tacksam jag är för att det finns så många människor som stöttar en så mycket, på så sätt känns det hur bra som helst. Det ger mig styrka varje dag att ta mig igenom det här och verkligen komma tillbaka.
Man kan kanske konstatera att det är ganska stor skillnad mellan BP och AIK?
- Ja, haha, ganska stor skillnad. Det är det absolut.
Någonting du vill tillägga?
- Det är väl bara just det att man längtar att komma tillbaka, jag har aldrig saknat fotbollen så här mycket. Självklart gör jag det här för mig själv men också för alla som bryr sig om mig och som hör av sig. Jag vill att dom ska veta att dom är väldigt mycket delaktiga i allt jag gör, det ger mig otroligt mycket motivation, avslutar Panos.
* * *
Jag vill, min vana trogen, tacka Panos för att han ställde upp. Det har han alltid gjort när jag frågat honom och även om spelarna oftast tar sig tid och surra lite är 27-åringen en av de trevligare och ödmjukare spelarna jag stött på under mina år på Karlberg. Och skicka gärna en hälsning i kommentarsfältet nedan.
