Porträttintervju med Filip Rubensson: ”Gör lite ont i mig att säga det”
I en öppenhjärtig porträttintervju berättar den tidigare MFF-spelaren Filip Rubensson om hur det var att tvingas ge upp sin största dröm i livet när han efter sin sjätte hjärnskakning var nödgad att avsluta fotbollskarriären. - Hela det året ville jag inte gå på fotboll, det var alldeles för jobbigt.
Lovorden var många när det sommaren 2009 stod klart att Filip Stenström undertecknat ett avtal med Malmö FF. Den talangfulle försvararen hade imponerat stort för sitt Västerås SK och hade dessutom under flera års tid varit en given pjäs i de svenska ungdomslandslagen. Framtiden såg helt enkelt mycket ljus ut när han nu skulle ge sig i kast med att försöka etablera sig i en av landets största fotbollsföreningar.
Drygt tolv år har hunnit passera sedan den dagen när jag möter Filip i en park i centrala Göteborg för att genomföra en intervju om den karriär han tvingades ge upp i ung ålder och tiden som följt därefter.
Mycket har hunnit hända i den nu 30-årige ”fotbollspensionärens” liv då han förutom att ha lagt skorna på hyllan även skaffat barn och gift sig med den svenska damlandslagsspelaren Elin Rubensson samt börjat arbeta som ekonom på ett energiföretag med fokus på biogas. I samband med giftermålet valde han att ta sin frus efternamn och heter således numera Rubensson i stället för Stenström.
Tillsammans bor paret strax utanför Göteborg, så att Elin har nära till sin klubb BK Häcken. För Filips del tog karriären slut för sju år sedan – blott 23 år gammal – efter att ha varit med om sin sjätte hjärnskakning i livet. Detta i samma veva som han äntligen känt att saker och ting började gå hans väg och att han stod inför en viktig säsong med Ängelholm, som han vid den tidpunkten representerade.
Till skillnad från tidigare hjärnskakningar gick återhämtningen oerhört trögt och till slut tvingades han ta det sorgliga beslutet att lägga av med fotbollen. I stället tog en ny tillvaro sin början och trots att det naturligtvis många gånger kändes tungt utan fotbollen lyckades han blicka framåt och för första gången i sitt liv leva ett liv utan veckor sprängfyllda med matcher och träningspass.
Vi ska dock ta det hela från början.
Filip växte upp i Västerås och redan som fyraåring började han bekanta sig med fotbollen. Passionen för sporten växte sig snabbt större och det var strax innan tonåren som han insåg att han hade något utöver det extra.
Som femtonåring blev han för första gången kallad till ett ungdomslandslag och väl där släppte han aldrig sin plats, utan fortsatte år efter år bli uttagen. Det var dock inte enbart fotboll som gällde för den sportgalne ynglingen.
- På den tiden spelade jag även innebandy och var ganska duktig. Ett halvår innan jag för första gången blev uttagen i ungdomslandslaget i fotboll hade jag varit med och vunnit distriktslags-SM med Västmanland. Jag var målvakt och trots att jag var ett år yngre än de andra blev jag uttagen i all star-laget som den bästa målvakten. Men när jag kom med i landslaget i fotboll kände jag att det var det jag skulle satsa på.
I samma veva började stadens stolthet Västerås SK få upp ögonen för den lovande talangen, som då fortfarande var en del av moderföreningen Gideonsbergs IF.
- Jag provtränade med VSK ett par veckor och därefter erbjöds jag ett a-lagskontrakt. Då var jag inte mer än femton år gammal och gick alltså direkt från division fyra till division ett.
Det måste ha varit ett enormt stort steg för dig att ta?
- När jag ser tillbaka på det nu kanske jag hade mått bättre av att ta det lite lugnt och först spela ett år i juniorlaget. Jag hade ju fortfarande inte vuxit till mig helt än, men jag fick göra några inhopp direkt och gjorde det helt okej.
Jag kan tänka mig att det var svårt att inte börja drömma om ett liv som superstjärna i någon storklubb utomlands?
- Inom min krets pratade alla om att bli proffs, det fanns inget annat. Så jag tänkte inte på något annat än att jag skulle spela fotboll när jag blev stor. Sedan hade jag väl egentligen ingen aning om vad det innebar i sig att vara proffs, men jag trodde verkligen på det.
Fanns det några andra klubbar än Västerås som visade intresse för dig?
- I stället för att gå till Västerås hade jag kunnat hamnat i Djurgårdens akademi. Jag hade pratat ganska mycket med dem, men sedan kom Västerås som är stadens stora lag och då kändes det som ett bättre steg att ta i och med att jag fick bo kvar hemma och så vidare. Så det var ett ganska naturligt steg att ta.
Det dröjde inte lång tid innan han tog plats i Västerås startelva i egenskap av högerback och med sin offensiva och offervilliga spelstil noterades han även för några poäng. Men trots sitt stora genomslag i ung ålder tror han inte det berodde på någon medfödd talang.
- Jag tror inte att jag hade mycket mer talang än vad någon annan hade, utan väldigt mycket satt i skallen och benen. Det var liksom som att jag inte riktigt kunde stänga av. Antingen gjorde jag det på max eller så gjorde jag det inte alls, och det var det som jag tror gjorde att jag tog mig någonstans.
Efter två och ett halvt framgångsrika år med Västerås hörde plötsligt Malmö FF av sig med en inbjudan till provträning. Sagt och gjort åkte han ner till Skåne för en veckas provträning – vilket var nog för att han skulle bli erbjuden ett kontrakt med den allsvenska klubben.
- Det hade gått superbra den veckan jag tränade, så jag kände på mig att något var på gång. Men jag kommer ihåg att jag sa något i stil med att jag skulle åka hem och fundera, men jag hade ju så klart redan bestämt mig där och då. Det var ju en pojkdröm att få representera en så stor klubb, så det gick inte att tacka nej till erbjudandet.
Hur var det att behöva lämna Västerås där du hade vuxit upp?
- Jag flyttade ju hemifrån där och då. Tidigare hade jag varit inställd på att kanske flytta tio mil till Stockholm, men nu var det plötsligt 60 mil det handlade om. Så efter att jag fick kontraktet med Malmö var jag hemma en vecka för att packa och så vidare innan jag flyttade ner. Men det kändes bra, jag var arton år gammal och hade framtiden framför mig.
Efter att ha tillbringat en vecka på hotell fick han sin första egna lägenhet genom klubben och livet som självständig tog vid.
- I början ringde jag hem ganska mycket för att fråga hur man gjorde saker och ting. Det var en stor omställning, men jag fick lära mig den hårda vägen och det var ganska bra.
Förutom den stora utmaningen att försöka etablera sig i MFF hade han även det sista året på gymnasiet kvar att klara av.
- Att redan innan jag gått ut gymnasiet kunna kalla mig för fotbollsproffs och leva på det, det var så man fick nypa sig i armen. Men jag fick göra klart gymnasiet mestadels på distans även om det också var delvis på plats i Malmö. Jag kommer ihåg att när det var dags för studenten hade jag aldrig träffat hälften av klassen i Malmö. Så på champagnefrukosten gick jag runt och tog folk i hand och presenterade mig.
Hur var det sociala livet utanför skolan och fotbollen?
- Det blev ju en väldigt stor omställning där också, där jag var mycket ensam. Så i början tog jag varje chans jag hade att åka upp till Västerås och jag hade även kompisar därifrån som kom ner till Malmö på besök. Spelarna jag spelat med i pojklandslagen som också var i MFF hade ju redan sin egen umgängeskrets, så det var ingen självklarhet att jag alltid kunde hänga med dem.
Du kände aldrig att du gick miste om en massa roligheter hemma i Västerås?
- Jag tror inte att jag kände att jag direkt missade något. Det är klart att det var en del man fick offra, men jag tycker ändå att jag hade ett ganska socialt liv och speciellt i Västerås. Jag kommer ihåg att jag fick rådet av en gammal lärare att jag skulle hålla hårt i de vännerna som inte spelade fotboll, så det försökte jag göra.
Fanns det något du hade velat göra i den åldern om du inte var fotbollsspelare?
- Jag tänkte att det hade varit häftigt att göra lumpen, men det fanns förstås inte på kartan. Sedan är det klart att det hade varit härligt att bo utomlands och plugga. Jag hade någon kompis som åkte till USA och pluggade, och det hade varit fett. Men hade jag levt om mitt liv utan fotbollen är det nog inom militären jag hade satsat på.
Fotbollskarriären gick fortsatt bra efter flytten ner till Skåne och Filip var med om att vinna guld både med U19- och U21-lagen samtidigt som seniorlaget tog hem allsvenskan. Malmö var på frammarsch och högerbacken likaså som började nosa på spel med a-laget.
Året efter SM-guldet skulle Malmö kvala till Champions League och i den näst sista kvalomgången väntade det skotska storlaget Rangers. En på förhand nästintill omöjlig uppgift, men efter att mycket överraskande ha vunnit det inledande mötet borta på Ibrox hade man allt i sina egna händer inför det avgörande returmötet på hemmaplan.
- Jag hade inlett året lite trevande, men under sommaren började det ta fart och jag hade fått debutera i allsvenskan på min 20-årsdag. Några veckor senare mötte vi Rangers hemma och jag kommer ihåg att Rikard Norling pratade med mig innan matchen och berättade för mig att jag inte skulle få starta, även om han egentligen tyckte jag förtjänade det.
Kändes det tungt att inte få chansen trots att du förtjänade den?
- Jag kände för första gången att jag var på gång och att jag på allvar var ett alternativ, men jag förstod också att det var rutin och annat som spelade in. Det var ju årets största match.
Rangers öppnade matchen starkt och tog ledningen i mitten av den första halvleken. Tio minuter senare skadade Agon Mehmeti sig och tvingades till ett byte, vilket innebar att Jiloan Hamad som fått starta som högerback tog ett kliv upp i banan och in kom Filip.
- Jag minns att jag fick puls direkt när jag blev tillsagd att börja värma upp och hann bara springa två längder innan det var dags att kliva in. Jag kommer också ihåg att jag stod och studsade vid sidlinjen innan jag skulle komma in och att jag kände hur adrenalinet flödade.
Var det din största upplevelse i karriären?
- Defintivt. Jag minns att jag fick en väldigt bra start och fixade någon hörna. Så jag kände att jag var på gång och sprang och slet väldigt mycket.
Tillställningen mot Rangers blev en stökig historia. Men det slutade lyckligt för skåningarna efter att Hamad lyckats sätta dit kvitteringen med tio minuter kvar att spela. För Filips del är den matchen av förklarliga skäl hans bästa minne från tiden som fotbollsspelare.
- Det var en häftig upplevelse på många sätt och vis. Jag är glad att Rangers är uppe igen, så att jag kan berätta för mina barn när de blir större att jag var med och slog dem.
Finns det några andra minnen du håller kära?
- Träningsmatchen mot Milan samma år minns jag också väl. Det var ju som sagt en träningsmatch, så egentligen var den ganska betydelselös. Men det var häftigt att få spela mot ett Milan med flera storspelare.
- Vi spelade även en träningsmatch mot Lazio borta på Stadio Olimpico. Jag förstod aldrig hur vi fick till den träningsmatchen, för det måste ha varit mitt under deras säsong. Men jag hade Hernanes mot mig där när jag hoppade in.
Fick matcherna mot större lag dig att börja drömma om att komma ut i Europa och möta dem till vardags?
- Nja, jag vet inte riktigt om jag tänkte så. Men efter matchen mot Rangers hade man så klart självförtroende och jag spelade någon match till från start efter det. Jag började mer och mer känna att det var inom räckhåll att bli en allsvensk spelare som spelade vecka ut och vecka in och jag kände att jag bevisat att jag håller på den nivån och att jag förtjänade det.
Hade du någonsin några anbud att ta ställning till?
- Inte från några utländska klubbar. Jag tror det var sommaren 2010 som Västerås hörde av sig då de spelade om att gå upp i superettan, med bland annat Victor Nilsson Lindelöf i truppen som gjorde stor succé. Sedan vet jag att det kom någon annan förfrågan från någon klubb i superettan och det diskuterade en del med ledningen i Malmö i och med att jag inte spelade så mycket, men de var fast beslutna om att jag skulle vara kvar och träna på så jag var redo när min chans skulle komma.
Men den stora chansen kom aldrig och efter att ha varit utlånad till LB07 och Ängelholm valde han att skriva på ett permanent avtal med de sistnämnda och lämnade därmed Malmö efter att ha spenderat sammanlagt fyra år där.
Ängelholm var på den tiden en del av superettan och Filips tanke var att ta ett steg tillbaka för att sedan kunna ta två framåt. Det skulle dock visa sig att Ängelholm blev den sista klubben han representerade då han året efter sin övergång dit råkade ut för sin sjätte hjärnskakning i livet – som tvingade honom till att ta beslutet att lägga av med fotbollen.
- Det hände på en träning i Ängelholm i februari och efteråt köra vi hem till Malmö där jag träffade en läkare som undersökte mig och konstaterade att det var en hjärnskakning. Så det första dygnet låg jag ensam i ett mörkt rum utan ljud och ljus.
- Några veckor efteråt märkte jag att hjärntrappan inte fungerade, jag kom liksom inte riktigt tillbaka som jag skulle göra. Så jag träffade några doktorer med väldigt bra koll på hjärnskakningar och funderade på varför det tog så lång tid för mig att komma tillbaka. Nu var det april och jag kunde inte ens jogga utan att jag fick ont i huvudet och jag kunde inte heller få puls, så det blev ett otroligt tryck i huvudet.
Det låter väldigt obehagligt att inte kunna få någon puls?
- Det var det också. Så länge gick jag bara en massa långpromenader så jag inte bara skulle ligga hemma. Jag var samtidigt sjukskriven och hade lite svårt för att kolla på fotboll, det kändes jobbigt. Och jag minns också att jag någon gång var i Malmö och skulle kolla på match, men det var jättejobbigt för huvudet med allt ljud som studsade runt.
När var det du tvingades ta beslutet om att avsluta karriären?
- Tiden gick men jag hade fortfarande stora problem. Så någon gång i maj bestämde vi oss för att jag skulle ge det sommaren också och se om det blev bättre, men om det fortfarande inte blivit bättre så skulle läkaren rekommendera mig att sluta.
Hur var det att höra honom säga det?
- Jag hade väl redan under våren förstått att någon till slut skulle säga det. Men det kändes frustrerande, för det var ju huvudvärk jag hade medan resten av kroppen mådde bra. Samtidigt tänkte jag på vad som skulle kunna hända om jag fortsatte spela och åkte på ytterligare en hjärnskakning.
- Efter sommaren var jag på återbesök hos läkaren och det konstaterades att det inte blivit särskilt mycket bättre. Så då sa han att han rekommenderade mig att lägga av med fotbollen.
Hur tog du det?
- Det var inte direkt så jag föll till marken gråtandes, utan jag visste ju att han skulle säga det. Sedan var det ju givetvis ändå väldigt tungt att få höra. Jag hade väl försökt känna att jag blivit bättre, men utan att jag egentligen kunde känna det. Så jag pratade med mina tränare och sa att det inte skulle bli något mer, och de sa att de varit förberedda på det.
Var det på grund av rädslan för att det skulle kunna bli värre som du valde att följa läkarens rekommendation om att lägga av?
- Han hade tidigare haft några gamla hockeyspelare som också haft flera hjärnskakningar och som inte längre klarade av att flyga på grund av det enorma trycket. Någon annan hade försökt leva ett vanligt liv, men klarade inte av att jobba mer än fyra timmar innan han fick ett migränanfall. Så när man hörde de sakerna kände man att det kan ge stora problem, så det var inte mycket att snacka om. Huvudet ska trots allt vara med en ganska länge.
När jag frågar Filip hur det var möjligt för honom att råka ut för så många hjärnskakningar menar han på att det var hans uppoffrande spelstil som låg bakom. Trots det ångrar han inte att han inte agerade mer försiktigt ute på planen.
- Jag hade nog inte varit i närheten av att vara så bra som jag var om jag inte hade haft den spelstilen och det engagemanget. Så man kan säga att det var spelstilen som tog mig dit jag var, men som även tog mig därifrån.
Den värsta hjärnskakningen av dem alla åkte han på under det första träningspasset efter att ha skrivit på för Malmö.
- Innan den första träningen hade jag skrivit på avtalet och skulle sedan gå ut och träna. Det här var dagen före en match, så det skulle vara ganska lugnt. Vi tränade på planerna intill arenan och skulle sedan traska in på den. Men det har jag inga minnen av alls, utan det finns bara några lättare fragment och jag minns lite dimmigt att jag skrev på kontraktet.
- Jag har fått berättat för mig att någon gång under spelövningen skjuter Hamad mig i huvudet på nära håll. Jag gick in för att försvara, så det var inte så att han gjorde det med meningen. Men jag föll ihop och de kollade läget med mig. Jag bara garvar och säger att allt är lugnt, men efteråt spelar jag ganska dåligt och slår flera gånger bort bollen. Plötsligt tar jag bara bollen och spelar ut den mot ingenting och då förstår de att det är något som hänt. Så de tar av mig och inser då att jag är ganska så väck. Jag frågar var jag är någonstans, men jag minns inget av det. Mitt första minne är att jag ligger på sjukhuset och då vet jag knappt att jag är i Malmö och har ingen aning om att jag skrivit på ett kontrakt.
Hade du några sviter efteråt?
- Det var dimmigt några veckor innan saker började komma tillbaka och jag hade väl ont i huvudet ett tag. Men sedan fick jag komma hem och saker började bli bättre. Så jag körde den vanliga hjärntrappan där man börjar med lättare promenader innan man får jogga, så man får träna upp allt igen steg för steg. Smällen var rejäl, men jag var inte borta så länge och mådde snabbt bättre.
Hur har det varit de andra gångerna?
- Då har det varit mer som att sekunden innan och sekunden efter försvunnit, men inte alls på samma vis. Så de andra gångerna har varit mer lika i att det inte varit en så stor lucka.
Säsongen innan den sjätte och sista hjärnskakningen hade han varit ordinarie i Ängelholm och kände att han äntligen var på gång. Så han var inställd på att det efterföljande året skulle bli hans stora år där han skulle höja sig i jakten på att ta sig tillbaka till allsvenskan.
I stället fick han lägga skorna på hyllan och tvingas påbörja ett liv utan fotbollen.
- Till en början gick jag och pratade med en psykolog där jag fick berätta vad jag tyckte, tänkte och kände om det hela. Det är klart att det var oerhört tufft. Hela det året ville jag inte gå på fotboll, det var alldeles för jobbigt. Jag såg väl ändå några av Elins matcher eftersom jag var hennes pojkvän, men det var flera jag hoppade över.
Var det inte påfrestande att bo tillsammans med Elin och se på medan hennes karriär blomstrade?
- Både och. På kort sikt blev man ständigt påmind om fotbollens närvaro och då blev det väldigt tydligt vad det var jag saknade och vad jag inte fick lov att göra. Men på lång sikt har det varit fantastiskt att jag fått hålla mig nära fotbollen genom henne.
Du kände aldrig någon bitterhet gentemot henne när hon skulle träna och spela matcher?
- Nej, inte på det sättet. Jag kände inte alls så mot henne, utan det var bara jobbigt att ständigt behöva bli påmind om fotbollen.
Filip tillsammans med sin livspartner Elin Rubensson.
En anledning till att det abrupta uppbrottet från fotbollen inte blev så stort var med största sannolikhet att han redan hade klart för sig var han skulle ta sig för i livet.
- Tack vare min pappa hade jag redan börjat plugga då han tyckte jag skulle använda min tid till något effektivt. För jag märkte under mina första år som fotbollsspelare att man hade väldigt mycket tid över. Man tränade på förmiddagen och sedan åkte man ner till stan och käkade lunch för att lite senare gå och fika.
- Jag tänkte väl att det fanns en risk att jag inte skulle bli ekonomiskt oberoende av att spela fotboll och att jag efter karriären säkert kommer vara trött på fotbollen och vilja jobba med något helt annat. Så jag började plugga efter att ha hittat en distansutbildning på halvfart i företagsekonomi. Den var på sex år och jag hade redan läst de två första åren, så jag visste att jag skulle fortsätta på den. Så det var väldigt skönt, då behövde jag inte gå runt och fundera så mycket på vad jag skulle göra.
Så du kände aldrig att du var på väg att gå in i en depression?
- Jag tror jag hade tyckt det varit mer jobbigt om jag inte hade haft något annat att tänka på. Hela livet hade man ju haft träningar och matcher att se fram emot, så när det plötsligt försvann var det skönt att ha något annat att fokusera på.
Nu har det gått över sju år sedan han slutade med fotbollen och känner fortfarande ingen bitterhet eller ilska över att det blev som det blev.
- Jag har verkligen haft tid för att kunna reflektera över det hela, så jag känner att jag har fått landa i det. Jag kanske tänkte mer negativt förr, men nu känner jag att jag är glad att jag kommit dit jag är i livet och att saker och ting löst sig väldigt bra för mig. Bara några månader efter att jag lagt ner med fotbollen bytte Elin klubb och vi flyttade till Göteborg. Så då blev det lite som att avsluta ett kapitel.
Hur lång tid tog det innan du började bli återställd efter den sista hjärnskakningen?
- Först efter ett år kunde jag börja gymma och träna på riktigt. Innan gick jag promenader och sprang lätt för att sedan succesivt öka distans och tempo. Först fick jag ett otroligt tryck i huvudet och en känsla av att det var fel. Huvudvärken hängde i ganska länge, men försvann senare. Eller så vande jag mig vid den, det vet jag inte. Men det är i alla fall inget som stör mig i dag.
Så du har inga kännbara men i dag?
- Jag tycker att jag lätt får huvudvärk om jag missköter mig med träning, dryck och stress. Men det får ju även andra människor, så det är svårt att säga om jag får det mer än någon annan. Jag är ganska van vid huvudvärk och oftast vet jag varför jag får den.
Hur långt tror du att du hade tagit dig om du hade fortsatt med fotbollen?
- Jag är ju känd för att vara ödmjuk, men jag tror defintivt att jag hade varit en allsvensk spelare. Sedan om jag hade gått längre än så har jag jättesvårt att säga, men jag tror absolut att jag hade velat testa på ett äventyr utomlands. Så jag är övertygad om att jag hade nått en högre nivå än den jag slutade på.
Var hade du helst velat spela om du gick utomlands?
- Oj... Man vill ju säga Italien eftersom det är ett så vackert land, men jag tror inte den italienska fotbollen hade passat mig så bra. Fast det är klart, Materazzi var ju en härlig duellspelare – om man nu ska kalla det dueller...
- När jag var i Malmö så mötte vi något år Shamrock Rovers inför något Europaspel och då stod Oscar Jansson i mål för dem. Då minns jag att jag tänkte att det hade varit kul med något sådant litet äventyr. Irland verkade som ett härligt land och de spelade på en riktigt genuin brittisk arena. Island är ju annars ett drömland, så där kanske jag hade spelat.
Hade du någon dröm om vad du ville göra efter din karriär?
- Inte direkt. Det enda jag minns att jag kände som ung var ju som jag sa innan, att när jag väl spelat fotboll kommer jag nog vilja jobba med något annat. För fotbollen är ju inte särskilt flexibel, man kan inte ta ledigt när man vill och det är hela tiden ett fullspäckat schema. Så det bästa med att lägga av med fotbollen var att jag plötsligt hade lediga helger och kunde göra precis vad jag ville. Så det var verkligen en frihetskänsla.
Finns det något du nu i efterhand känner att du ångrar med din karriär?
- Jag ångrar inte särskilt mycket alls faktiskt. Men det jag kan känna att jag lärt mig om min karriär är jag kanske var lite för glad över att ha kommit till Malmö så tidigt, och det gör lite ont i mig att säga det. Jag ska inte säga att jag slappnade av, men jag tycker att jag borde ha arbetat hårdare. Jag menar, jag hade ju vissa brister i min kompetens och då borde jag utnyttjat resurserna bättre så jag kunde spetsat till mig som spelare.
Du känner inte att du skulle vilja börja jobba inom fotbollen?
- För några år sedan var jag ju assisterande tränare för Örgrytes U17-lag och tyckte det var riktigt kul. Jag kände att jag fick riktigt bra kontakt med grabbarna och att de lyssnade på mig. Men tyvärr hade jag svårt att få ihop det med resten av livet, det blev lite väl stressigt. Så jag hade svårt att känna att jag var fullt engagerad och precis som när jag var spelare kände jag att antingen gör jag det fullt ut eller så gör jag det inte alls. Så det var jättetråkigt att behöva lägga ner, det var mycket roligare än jag hade trott det skulle vara.
Hur ser du på din framtid nu då?
- I och med att man har barn nu är det klart att en del perspektiv förändrats. Varken jag eller Elin är från Göteborg, så vi har funderingar på var vi ska landa i livet. Vi har ju bott i Göteborg i sju år och trivs bra, så det är inte omöjligt att vi stannar här. Och det är klart att jag är sugen på att ta upp fotbollen igen på något sätt. Tränardelen hade varit kul och jag har inte stängt några dörrar, det är det jag har närmast till. Samtidigt fasar jag redan nu för livspusslet, men jag vet att det är otroligt många andra som lyckats lösa det – så varför skulle inte jag kunna göra det?
Där sätter vi punkt för intervjun och förutom att Filip är en oerhört trevlig, tillmötesgående och vältalig människa tar jag även med mig att han bevisligen besitter ett psyke gjort av stål. Trots att han fick sina drömmar slagna i spillror hanterade han det väl och lyckades ta sig igenom det på ett sunt och aktningsvärt sätt. Ett bevis på att han verkligen är en sann vinnarskalle och jag förstår varför han kom så långt som han gjorde.
En vacker dag kanske vi kommer få se honom tillbaka i fotbollsvärlden, men då på tränarbänken i stället för på planen. Jag tror att han hade haft mycket att tillföra där.
