”Älskar verkligen Norrköping av hela mitt hjärta” – exklusiv intervju med Linus Wahlqvist
Linus Wahlqvist i en exklusiv intervju där han berättar om den stora kärleken till Norrköping, sejouren i ett kaotiskt Dynamo Dresden samt karriären och livet i stort.
Född och uppvuxen i Norrköping och med nästan hela karriären i stadens överlägset största fotbollslag är det på sin plats att benämna Linus Wahlqvist som en riktig Norrköping-profil.
Den 25-årige försvararen är sedan snart exakt två år tillbaka i staden och klubben där allt tog sin början efter sin förhållandevis korta utlandssejour och han hymlar inte om att han har starka känslor för sin hemstad.
- Allt som har med Norrköping att göra är i grund och botten hemma för mig. Det är en klassisk idrottsstad som jag växt upp i där det är naturligt för många att syssla med någon form av idrott. För min del blev det fotbollen.
Redan som tolvåring valde han att lämna moderföreningen Eneby BK för att börja spela med IFK Norrköping och som supporter sedan barnsben var det naturligtvis ett häftigt steg att ta.
- Alla drömmer ju som liten om att få spela i landslaget och i de största ligorna och största klubbarna, men det är också något väldigt speciellt att få spela för stadens lag och känna att man representerar hela staden. Jag gick från att stå på läktaren tillsammans med pappa och sedan vara bollkalle till att själv få spela för klubben.
Skulle man kunna säga att du är hemkär?
- Jag skulle nog inte säga att jag är hemkär, men jag älskar verkligen staden och IFK Norrköping av hela mitt hjärta. Sedan har jag inga problem att flytta bort, men det är en jättefin klubb och en lagom stad att bo i. Så för mig är Norrköping alltid prio ett i Sverige så länge klubben vill ha mig.
Vad är det som du tycker är så bra med Norrköping?
- Det är som sagt en lagom stor stad där du har det mesta du behöver. Du har vattnet som rinner genom staden, de gamla industriområdena, museer, idrott, ett hyfsat restaurangbesök, bra tågförbindelser. Och så har du nära till havet även om det finns de som inte tycker Östersjön är ett hav, men nära till naturen är det i alla fall.
Under nästan ett decennium var Wahlqvist en del av IFK Norrköping innan han valde att testa på livet som utlandsproffs och menar på att det var en händelserik period när han ska försöka sammanfatta de många åren.
- Jag kom ju upp i A-truppen som väldigt ung och det var en ganska så tuff period för klubben då vi riskerade att åka ur Allsvenskan. Men med nästan samma lag gick vi året efter och vann guld – vilket var helt fantastiskt. Så jag kan inte säga annat än att det var några väldigt bra första år, men sedan kanske lite sämre mot slutet innan jag stack där jag kände att jag behövde se och testa på något nytt. Så då blev det att jag gick till Dynamo Dresden.
Det är snart på dagen exakt fyra år sedan som det stod klart att Linus Wahlqvist skrivit på för den östtyska kultklubben Dynamo Dresden och ett nytt kapitel i livet tog vid. Det var dock till en början ingen självklarhet att han skulle flytta dit.
- Jag hade egentligen aldrig riktigt haft koll på den tyska fotbollen och hade i princip aldrig hört talas om Dresden innan de visade intresse för mig. Så till en början sa jag väl mer eller mindre nej, men vi skulle åka ner och besöka en annan klubb i Tyskland och passade då även på att göra ett stopp i Dresden.
En avslappnad rekryteringsansvarig, ett besök i stadskärnan och en genomgång av föreningen skulle dock få svensken på andra tankar.
- Kristian Walter som är rekryteringsansvarig i Dresden mötte upp oss på flygplatsen klädd i vans, höga strumpor, shorts och t-shirt. Jag som inte är så mycket för den stela och formella stilen med kostym och slips kände att det här är ju världsklass, så bara det var en väldigt bra start. Sedan fick jag se staden och det var verkligen jättefint med mycket grönska och många parker.
- När vi var på arenan berättade de om klubbens ambitioner. Att de ville satsa framåt och inom min kontraktstid ta steget upp till Bundesliga. De hade en säker ekonomi, en helt ny träningsanläggning på gång och flera unga och lovande spelare. Så jag var såld på det mesta och redan efter en dag i Dresden kände jag att vi inte behövde åka vidare, utan att vi skulle lösa det här på bästa tänkbara vis.
Förutom klubbens visioner och en vacker stad, fanns det några andra faktorer du tog hänsyn till du gjorde ditt val?
- Prio ett för mig var speltiden. De var ute efter en ny högerback som skulle kunna kliva in och spela på en gång, och det fick jag också göra. Om jag hade valt något av de andra alternativen som fanns hade jag nog inte fått spela lika mycket som jag gjorde i Dresden.
Vilka var de andra alternativen du hade?
- Utan att gå in på några specifika klubbar med respekt för dem var det en annan klubb i den tyska andraligan och även en i Bundesliga som vi diskuterade med. Så det var bara Tyskland som gällde och jag kände mig såld på att flytta dit när jag hörde att det fanns intresse. För man vet att allt fungerar där, att lönen kommer i tid och att det inte är en massa krångel.
Så efter att ha bott i Norrköping hela sitt liv väntade nu en helt ny stad i ett helt nytt land med ett helt nytt språk. Något som omgående blev märkbart.
- Den största omställningen var väl egentligen språket. Alla som var över 30 år fick verkligen slita ordentligt med engelskan och det var många som inte ville prata alls. Berlinmuren föll ju först 1989 och då var engelskan helt ny för många. I stället hade de växt upp med ryskan som de också hade fått lära sig i skolan.
- Sedan var det ju också väldigt mycket pappersarbete som gjorde att saker och ting tog lång tid. Allt det byråkratiska var krångligt och tog extremt lång tid, allt var papper och inget digitalt över huvud taget.
Hur fungerade det för dig att kommunicera med folk?
- Man fick försöka hanka sig fram med tyskan. Jag lärde mig ändå ganska snabbt att förstå och de vanligaste fraserna. Sedan var klubben grymt bra på att hjälpa mig, så jag fick tolkhjälp när det behövdes.
Kunde du prata med dina lagkamrater?
- Till en början sa i princip alla nej när man frågade om de kunde prata engelska, men ju mer man pratade med dem desto mer vågade de prata engelska. Spelarna som var uppväxta i Västtyskland pratade jättebra engelska medan de som var uppväxta i öst knappt kunde någonting, även de som var i 20-årsåldern.
Språkförbistringarna till trots kom Wahlqvist snabbt in i laget och fick omgående visa vad han var kapabel till på fotbollsplanen.
- Vi åkte direkt på träningsläger och spelade två träningsmatcher där vi mötte Aston Villa och jag gjorde assist. Så det började väldigt bra och i och med det fick jag också en större respekt i omklädningsrummet då de insåg att jag kunde spela fotboll.
Premiären slutade med en seger där den svenske försvararen spelade hela matcher och livet var på topp. Det skulle dock inte dröja lång tid innan saker och ting skulle förvärras och efter att ha åkt ur cupen mot lilla SV Rödinghausen hemmahörandes i fjärdedivisionen tog det hus i helvetet.
- På vägen hem från matchen med bussen stannar vi till på en bensinmack. Plötsligt rullar det in flera minibussar och ut hoppar hundra till tvåhundra personer som springer fram till bussen. Så jag och en annan spelare springer bakom macken och gömmer oss. Jag förstod ingen tyska då, så det var ganska obehagligt. Men sedan förstod jag att det var våra ultras som ville säga sitt, så då fick man direkt möta den tyska ultraskulturen.
Förutom den olustiga konfrontationen av klubbens ultras blev det i samma veva också klart att tränaren Uwe Neuhaus fått sparken och en turbulent tid tog sin början.
- Han hade varit i klubben ett längre tag och gjort det hyfsat åren innan, så det var lite överraskande att han rök redan efter en månad.
Att byta tränare skulle dock visa sig bli en vana då Wahlqvist hade sammanlagt fem olika tränare under sina två år i Dynamo Dresden.
- Det var så klart inte optimalt eftersom det var jättestor skillnad mellan hur tränarna ville ha det. Allt från det typiskt tyska där statistiken nästan är viktigare än resultatet till att vi skulle spela possessionfotboll. Så allt var hela tiden nytt, och det var under så korta perioder att det liksom aldrig riktigt hann sätta sig.
Var du någonsin orolig att du skulle hamna i onåd vid tränarbytena?
- Den första gången var jag det i alla fall. Tränaren som var där när jag kom var ju han som sålde in klubben och deras sätt att spela fotboll till mig, så det är klart att han när rök redan efter en månad så var det inte kul för mig som ny spelare. Men jag var väl en av få som hade tur att få spela i princip alla matcher under samtliga tränare.
Turbulensen till trots var trivselfaktorn hög och det märks tydligt att han verkligen uppskattade sin tid i Dresden.
- Hela äventyret i sig var precis vad jag behövde. Jag var i en klubb som jag trivdes väldigt bra i och kom bra överens med spelarna och allt folk runt klubben. Jag fick spela väldigt många matcher och i och med det lära känna den tyska fotbollen på bästa sätt.
Hur var tillvaron utanför fotbollen?
- Jag skulle säga att det var ganska likt livet i Sverige även om mycket av det gamla fortfarande lever kvar i Östtyskland. Men Dresden är en jättefin stad och vi kunde bo mitt i staden och ändå var det lugnt omkring oss. Sedan är det ju nära till både Berlin och Prag, så jag kunde besöka David Moberg-Karlsson som då bodde i Prag. Så det var mycket som var bra.
Fick du någonsin hemlängtan?
- Nej, aldrig. Både jag och tjejen kände att vi skulle hem när vi hade varit i Sverige och åkte tillbaka till Dresden. Vi trivdes som sagt jättebra och det kändes verkligen som hemma för oss båda.
Vad känner du att du lärde dig av att din tid utomlands?
- Att det krävs lite mer av allt både på och utanför planen. Nu fick jag visserligen mycket hjälp i början, men det var en del man fick fixa med själv och nästa gång kanske det inte finns lika mycket hjälp att få och då måste man vara beredd på att ta mer ansvar. Det är lätt att man blir bekväm när man är kvar på samma ställe och jag tror det är viktigt att byta miljö lite då och då. För man växer mycket av det utan att alltid tänka på det.
- Jag känner mig också tacksam över att ha fått testa på den tyska fotbollen. Den har hjälpt mig väldigt mycket fysiskt, att orka träna mer och hårdare. I början efter att jag flyttat dit jag gick väl ner fem kilon och fick höra av alla att jag hade blivit så smal. Det var inget som jag själv tänkte på, men sedan ställde jag mig på vågen och hade gått ner några kilon. Så då lärde jag mig också att man måste tänka lite mer på vad man stoppar i sig och att ta hand om kroppen än mer. Jag blev helt enkelt på många sätt mognare av min tid i Tyskland.
Vad skulle du säga var det bästa under tiden i Tyskland?
- Oj... Jag skulle nog säga helheten på något sätt, äventyret i sig liksom. Hade det gått bra för oss fotbollsmässigt där vi tagit oss till Bundesliga hade det så klart slagit allt, men jag spelade ändå mycket och fick vara med om många mäktiga matcher. Sedan var livet utanför fotbollen som sagt jättebra och jag har fortfarande kontakt med folk som jag lärde känna där. Dessutom fick vi vår dotter under tiden där och bara det kommer göra att Dresden ligger mig varmt om hjärtat.
När vi kommer in på ämnet om hans häftigaste upplevelser fotbollsmässigt är det inte svårt att förstå att det första som dyker upp i hans huvud är cupmatchen borta mot Hertha Berlin där de närmare 40 000 tillresta Dresden-supportrarna skapade en oerhört mäktig inramning på Olympiastadion.
- Trots att jag inte spelade den matchen och vi till slut förlorade får jag fortfarande gåshud bara jag tänker på det. Det var så sjukt mäktigt att få vara med om.
Innan Wahlqvist flyttade ner till Dresden hade han hört talas om att den tyska supporterkulturen skulle vara något alldeles extra. Ändå så överraskande den honom positivt när han väl fick uppleva den med egna ögon och öron.
- Absolut gjorde den det. Även om man inte vet något om tysk fotboll så känner man i alla fall till att de har en fin supporterkultur. Men att den var så bra hade jag inte en aning om. Även de mindre klubbarna fyller sina arenor varje vecka oavsett dag och tid, och det var alltid fantastisk stämning på våra matcher.
Vilken arena tyckte du var den häftigaste att spela på?
- Kölns var väldigt mäktig, men där var jag med om vad jag tror är Dresdens största förlust någonsin. Vi förlorade med 8–1 och oavsett hur konstigt det än låter kände jag mig ändå efteråt att jag hade gjort en bra match eftersom jag inte varit inblandat i något av målen bakåt. Matchen spelades under karnevalen, så förutom att resultatet var piss var det väldigt mäktigt.
- Sedan har vi ju också Olympiastadion, även om löparbanorna förstör en del. Så måste jag ju också nämna Hamburgs som är i en klass för sig. De stora arenorna är helt enkelt mäktiga.
Under sin andra säsong i Dynamo Dresden slog pandemin plötsligt till med full kraft och tillvaron som fotbollsspelare förändrades fullständigt.
- Jag minns att vi spelade derby hemma mot Erzgebirge Aue och jag bytte ut mig själv i halvtid eftersom jag hade hosta och kände mig allmänt dålig. Veckan efter det var vi sju-åtta stycken som hade hosta, men då hade man ännu inte börjat göra tester så jag är inte säker på om det var corona jag hade. Efter den matchen stängdes allting ner och svärföräldrarna som var på besök och såg matchen hann precis ta sig hem till Sverige innan gränserna stängdes.
- Därefter var vi hemma i Sverige ett tag och fick beskedet om att ligan hade pausats. Sedan fick vi börja träna i smågrupper med tre personer i varje. Det var ingen riktig träning, utan mest bara för att hålla igång kroppen. Utanför fotbollen fick vi bara umgås med dem i vårt eget hushåll, så vi träffade inga andra på nästan tre månader.
- Sedan fick vi några fall i laget och då var det helkarantän i hemmet som gällde under två veckor. Då körde vi träning via Zoom och som tur var så var det ju vår, så man kunde träna ute på terrassen med vattenflaskor och ölbackar som vikter.
Det måste ha varit påfrestande att bara vara hemma hela tiden?
- Främst ovissheten var jobbig och det kändes sådär att vara i ett annat land, det hade känts bättre att vara hemma i Sverige. Men vi hade fått vår dotter då, så det var ändå tacksamt att få spendera tid hemma med henne och underlätta för frugan med nätter och tidiga morgnar.
När ligaspelet väl drog igång igen i mitten av maj var förutsättningarna allt annat än optimala för ett Dynamo Dresden som slogs för sin fortsatta överlevnad i den tyska andraligan.
- I och med att vi hade suttit i karantän så var vi två veckor efter och våra matcher blev därför framflyttade så vi var tvungna att spela nio matcher på mindre än fyra veckor. Vi hade max två veckor med riktig fotbollsträning från mars till juni och skulle sedan spela så många matcher. Så det var en väldigt tuff vår på många sätt och vis.
Påfrestningen skulle visa sig bli för stor för ett redan hårt pressat Dynamo Dresden och trots flera tappra insatser var en degradering oundviklig. Trots det bemötte de annars så hårdhudade och krävande supportrarna spelarna med respekt i stället för ilska.
- De var väldigt schyssta mot oss under den perioden och jag tror i stället att deras aggressioner riktades mot förbundet i och med att vi hade spelschemat emot oss. Jag minns att när vi kom tillbaka efter en bortamatch som vi förlorat mötte fansen upp oss och applåderade, och när det stod klart att vi åkt ur samlades 5000 fans utanför arenan där de sjöng och tände bengaler. Så det blev ingen konfrontation eller några andra stökigheter.
Supportrarna till Dynamo Dresden har gjort sig kända i fotbollsvärlden för att alltid stötta sitt lag i ur och skur då man kommer till varje match i stora volymer och är allt som oftast klädda i gult. Att de var väldigt nära klubben var något som Wahlqvist klart och tydligt märkte av.
- Alla som är i eller omkring klubben brinner starkt för den och jag kan tänka mig att det är extra mycket så i Östtyskland där arbetarklassen är så stark. Det fanns en ständig kontakt mellan klubben och fansen och de har mer att säga till om där nere än vad de svenska fansen har.
- De följde med oss på våra träningsläger och inför den andra säsongen hade vi spelare ett möte med ledningen till en av ultrasgrupperna för att prata om förväntningarna. Men det blir också mer okej att det är så då alla som jobbar inom klubben i grund och botten själva är stora supportrar.
Hur ser du på den tyska supporterkulturen rent generellt?
- Den håller verkligen världsklass. Alla lever för och med fotbollen oavsett storlek på stad och klubb. Det är stor skillnad jämfört med Premier League där de kör med inspelade applåder och där det är mycket turister. Och det är inte dåligt i sig, men det ska inte få ta över. I Tyskland är det billiga biljetter och billig öl, och det gör att de har lätt att fylla sina arenor.
- Det är också därför jag älskar Allsvenskan på många sätt och vis. För även om vi inte alltid har fullsatt på våra matcher tycker jag vi har en supporterkultur som är fantastisk och det finns inget lag som är värd den support man får om man jämför kvaliteten på supportrarna och fotbollen som spelas.
Hur mycket betyder supportrarna för dig som spelare?
- Massor. Det är ju fansen som man spelar för och i grund och botten är det ju också de som betalar ens lön. Utan dem är vi ingenting och det är det som är så grymt i Tyskland, att varje match betyder så mycket för så många.
I och med nedflyttningen till tredjeligan stod det snart klart att Wahlqvist skulle lämna Dynamo Dresden efter två säsonger och trots att det fanns flera olika anbud valde han att återvända hem till Sverige och sitt älskade IFK Norrköping.
- Jag hade intresse från klubbar i Tyskland, Holland och Sverige som jag kunde välja mellan. Holland var jag inte så sugen på men Tyskland kände jag att jag kunde tänka mig vara kvar i. Men man visste inte riktigt vad det skulle bli av allt på grund av pandemin som hade gjort att flera klubbar blivit lite mer återhållsamma och försiktiga ekonomiskt. Samtidigt ledde Norrköping vid det tillfället Allsvenskan med typ tio poäng och jag kände till slut att ett topplag i Allsvenskan var det bästa valet.
Hade du kunnat tänka dig spela för en annan svensk klubb än Norrköping?
- Jag har väl sagt att i grund och botten är det bara Norrköping som gäller, men skulle det komma en dag där klubben inte vill ha mig längre så är det fortfarande mitt jobb att spela fotboll och då måste jag försöka hitta någon annan klubb även om det är i Sverige. Men så länge Norrköping ser mig som en viktig spelare och man känner att man bidrar här så är Norrköping alltid mitt förstaval. Det är här jag har mitt hjärta.
Hur viktigt skulle du säga att lojalitet är för dig?
- Väldigt viktigt så klart och det är därför jag kommit tillbaka hit och inte någon annanstans.
Är du öppen för att testa på livet som utlandsproffs igen?
- Jag känner mig väl inte klart med den biten om man säger som så. Samtidigt känner jag ingen stress över att komma iväg som man kanske gjorde när man var yngre. Utan nu har jag redan testat på det och vet vad det innebär. Livet blir också annorlunda med barn, så det är lite mer som ska klaffa. Men jag är bara 25 och känner absolut att jag har mer kvar att ge och förhoppningsvis har jag minst tio år kvar av karriären, så det klart att det hade varit intressant att testa något nytt igen. Men inte till vilket pris som helst.
Skulle du kunna tänka dig att återvända till Tyskland?
- Absolut. Tyskland var jag jättenöjd med fotbollsmässigt och levnadsmässigt och jag är glad över att jag tog steget dit även om det kanske inte blev som jag hade tänkt mig fotbollsmässigt. Men jag trivdes så bra där att jag nog ändå hade tagit samma beslut igen.
Finns det något annat land eller liga som lockar?
- Egentligen inte. Drömmarna man hade som ung om att spela i Premier League är kanske inte längre så realistiska nu när man är 25 och det finns inget land eller liga som jag känner att jag verkligen vill till.
Du känner inte att tillvaron privat kan övervinna kvalitet på fotbollen vid en flytt?
- Jag är öppen för mycket, men i och med att jag nu har familj är det mer sådant som blivit viktigare än vad det var när jag flyttade till Dresden. Perspektiven förändras helt enkelt.
Hur trivs du med livet som fotbollsspelare?
- Att träna och spela fotboll på dagtid och att ha ett skiftande schema trivs jag bra med där man ibland är ledig en onsdag och ibland en lördag. Så det är skönt att inte behöva jobba samma tider samma dagar vecka ut och vecka in. Sedan nu när det är sommar och min dotter har sommarlov kan jag inte vara med henne lika mycket som jag hade velat och det är förstås lite tråkigt, men det är samtidigt under så få år det är på det viset.
Tycker du att det är jobbigt att vara en offentlig person?
- Nej, det kan jag inte påstå. Folk är oftast väldigt snälla, men sedan är det väl klart att man undviker att gå ut på stan efter en förlust. Det värsta är väl i så fall sociala medier, men det är en del av det hela. Så jag klarar mig.
Känner du dig nöjd med karriären så här långt?
- Det är väl klart att saker och ting hade kunnat gå åt olika håll, men vissa saker har man inte kunnat påverka och man ska aldrig ångra något man gjort.
Men finns det något du önskar hade varit annorlunda?
- Nej, egentligen inte. Det skulle väl i så fall ha varit att man stod på sig själv mer när man var yngre och skulle komma in i vuxenvärlden. Jag har väl tidigare år förhandlat med klubbar där man känt att det hade varit ett bra steg att ta men där man sedan blivit överkörd. I dag hade jag kanske inte varit lika snäll. Men det är som jag säger till alla unga, att man ska ta för sig och tro på sig själv utan att få hybris.
När har du känt dig som lyckligast under din karriär?
- Man spelar ju fotboll för att vinna, så de första åren här i Norrköping där vi vann guld. Men också hela grejen med att gå utomlands och komma till ett ställe som man trivs väldigt bra på även om det karriärmässigt kanske inte blev det bästa i och med nedflyttningen. Men lycka hör ju mycket ihop med hur man har det vid sidan av fotbollen så jag rankar som sagt åren i Tyskland väldigt högt.
Har det funnits något tillfälle där du varit trött på fotbollen?
- Fotbollen är på många sätt väldigt inrutad med samma bussresor till samma matcher, men det är också det man älskar att göra. Fotbollen är det roligaste jag vet och att då få livnära mig på det är jag väldigt tacksam över. Jag har haft många av mina bästa vänner inom fotbollen och det är fantastiskt.
Hur spenderar du livet utanför fotbollen?
- Nu med familj så är det ju hela tiden full fart, så det hinns inte alltid med så mycket annat. Utan det är att lämna och hämta på förskolan och sedan hitta på något de dagar vi alla kan vara tillsammans. Däremellan försöker jag träffa vänner och ta en golfrunda någon gång. Så det är ett helt vanligt familjeliv.
Då passar det inrutade fotbollslivet dig bra?
- Verkligen. Det är väl också därför vi skaffade barn ganska så tidigt eftersom man lever ett liv där det passar sig bra att bilda familj.
Har du börjat fundera på vad du vill göra efter karriären?
- Jag har väl börjat fundera mer och mer på det och kommit fram till att jag vill vara kvar inom fotbollen. Tanken är väl att få med sig utbildningar och så vidare när det närmar sig den tiden, men det är väl förhoppningsvis några år kvar till dess.
Är det i så fall som tränare eller kanske som någon form av expert?
- Kanske inte huvudtränare, men jag tror nog att jag vill ha det här som jag har i dag. Att få vara nära ett lag och ha omklädningsrummet och hela den biten. Jag har faktiskt skaffat mig ett kollegieblock där jag ska skriva ner saker jag lärt mig på vägen om det någon gång skulle behövas.
Vad har du för målsättningar framöver?
- Målet är väl både personligen och lagmässigt att göra det så bra som möjligt och ta upp Norrköping till toppen igen. Jag har ett år kvar på kontraktet och under den tiden vill jag vara med och bidra till klubben både på och utanför planen på alla sätt som det går.
Wahlqvist har ett gäng landskamper på meritlistan och har varit en viktig spelare i flera av ungdomslandslagen. Det börjar dock bli några år sedan han senast fick dra på sig landslagsdräkten.
- Så klart att alla fotbollsspelare vill spela i landslaget, men jag ser det mest som en bonus om det skulle hända. Jag känner att jag under ett och ett halvt års tid varit tillräckligt bra för landslaget, men det är inte jag som bestämmer.
Du känner ju Janne Andersson väl efter alla år i Norrköping, har du haft någon kontakt med honom den senaste tiden?
- Nej, det var ett bra tag sedan jag snackade med honom.
Har du som mål att få spela för landslaget igen?
- Jag är inte så mycket för den grejen med att ha som mål att slå sig in i landslaget. Jag tycker som sagt att jag är tillräckligt bra, men att ha som mål att spela i landslaget blir lite fel eftersom det ska vara en ära och stolthet att få representera sitt land.
Slutligen då, hur känner du kring att representera Sverige?
- Att spela för sitt land är det största man kan få göra som fotbollsspelare. Det har jag alltid tyckt oavsett om det har varit i ungdomslandslagen eller 25 minuter mot Ungern i ett A-landslag. Du spelar för din klubb, ditt land, din familj. Det är så otroligt mycket som står bakom loggan och tröjan.
