Invasion Degerfors
Hammarby möter på söndagen Degerfors IF på Stora Valla. Supportrarna mobiliserar och gör det med kraft. I morgon tar vi över Degerfors.
Det pirrar i magen. Matsäck inhandlad. Ny tröja köpt i butiken och jag känner en skön förväntan i kroppen. Att Hammarbys fotbollslag i morgon skulle chocka mig genom att spela fin fotboll är bara en dröm jag har. Inget jag längre faktiskt tror ska hända. Mina fjärilar i magen och min förväntan har med helt andra saker att göra.
Dags för årets invasionsresa.
I morgon klockan 11.30 samlas uppåt 800 bajare vid Globen för att ta plats i någon av de 16 bussar som då står uppställda. Jag ser redan nu det organiserade kaoset framför mig. Bajen Fans fyller 30 år och det firar det på bästa sätt. Föreningen skjuter till närmare 100 000 kronor för att vi ska kunna hylla födelsedagsbarnet med stil. Bajen Fans har under våren och sommaren genomgått en abnorm nytändning. Den nya styrelsen har arbetat stenhårt med att rekrytera medlemmar och fansen har inte varit sena att haka på tåget. Vårt lag presterar den sämsta fotbollen på årtionden men vi mobiliserar. På supportersidan händer det just nu saker i Hammarby som ingen annan förening ens är i närheten av.
Och jag är så jävla stolt över att vara en del av det.
Det är svårt att sätta ord på vad det innebär för mig att vara just en del av denna helhet. De som inte är med kan inte förstå. Min egen mamma skakar ofta rätt skeptiskt på huvudet när jag drar iväg till Borlänge en lördag för att se HTFF spela boll. Mina vänner har ju lärt sig vid det här laget att det inte är mycket som går före Hammarby. Att det liksom inte är någon idé att föreslå saker som krockar med match ens för juniorerna. Nåja, riktigt så illa är det väl inte. Men det finns faktiskt få saker som jag uppskattar så mycket som fotbollshäng med hammarbyfamiljen.
I morgon söndag ska jag få hänga med min stora familj och vi ska hänga i Degerfors.
Hammarby fortsätter trenden med att stänga träningar och hålla mycket information internt om förutsättningarna inför match. Det innebär att jag inte hunnit se någon träning sedan förlusten mot Åtvidaberg. Jag vet inte vilka spelare som fortfarande går skadade. Det jag vet är att Isaac Pupo och José Monteiro båda två är iväg på landslagsuppdrag. Skit också.
Att José är borta grämer mig inte fullt så mycket. Hans insats senast lämnade så att säga en hel del övrigt att önska. Däremot är Isaac Pupo den jag i dagsläget sätter mycket av mitt hopp till. Där har vi en spelare med kvalité. En spelare som verkligen hade behövts i morgon. Nu befinner han sig i Harare istället. Återigen, skit.
Andreas Dahl finns tillgänglig efter avstängningen senast. Är han skadefri tar jag för givet att han startar.
Min elva i morgon ser ut så här:
Johannes Hopf
---
Cheikh Tidiane Sarr
Monday James
Patrik Gerrbrand
Fadi Malke
---
Maic Sema
Andreas Dahl
Sebastian Castro Tello
Max Forsberg
Simon Helg
---
Paulinho Guara
I morgon dyker alltså 16 stycken bussar upp från Stockholm. Det kommer fler bussar från andra ställen runt om i landet. Jag vet även många som hyrt minibussar eller åker egna bilar. Helt klart är att i morgon kommer fotbollsverige få uppleva en jävligt häftig supporterinvasion.
Själv tar jag plats på sköna buss nummer 7. Jag har några av mina käraste vänner med mig. Jag vet på förhand att det kommer bli en riktigt skön dag. Jag hoppas också innerligt att Hammarbys A-lag hjälper oss att göra denna söndag än mer minnesvärd.
Jag förväntar mig en jävligt taggat Bajen. Dessvärre lär väl hemmalaget bli precis lika inspirerade de. Bittert? Ja, det är mer än en smula bittert att ens älskade lag spelar så uselt. Att föreningen i sig tänker kortsiktigt och tar beslut som i min värld är helt tokiga.
Ibland försöker jag reflektera kring mitt eget mentala tillstånd när jag låter ett idrottslag påverka min vardag så till den milda grad att man sover dåligt, visar reella ångesttendenser och på allmänt dåligt humör. Samtidigt inser jag snabbt att det inte finns något alternativ. Man är den man är. Och jag är så otroligt stolt över att jag är långt ifrån ensam. Jag vet att jag delar mina känslor, min kärlek, min ångest, min passion och min vardag med tusentals andra likasinnande. Den vetskapen är på ett sätt värd all ångest. Jag drömmer självklart om att återigen få uppleva sportslig framgång. Jag är naturligtvis inte nöjd med någonting av det som presterats i år heller. Vi är värda så ofantligt mycket mer än vad vi får. Men det är just det faktum att trots att vi inte blir serverade det vi är värda så står vi där. Mer enade än någonsin. Större och starkare än på många år. Det är vi som är Hammarby.
Kan det inte bara bli söndag snart?
Vi ses i Degerfors!
Ska du med på resan och undrar vad som gäller? Läs BFs info här.
