Jag är fortfarande eld och lågor efter derbyvinsten
En cupsemifinal mot sina tveklöst största ärkerivaler behöver ingen närmre introduktion. När blårandiga anhängare möttes upp runt centrala Stockholm under den soliga söndagen förstod alla vad som var på spel – och samtliga hade samma enskilda tanke: derbyseger. Det fanns ingenting annat. Det fick inte bli någonting annat.
Året är 2018 och Djurgården har dansat förbi det svenska gruppspelet med tre raka vinster över Degerfors, IK Frej och Jönköping Södra och noll insläppta mål. I kvartsfinalen mot BK Häcken kunde Tino Kadewere, med dryga kvarten kvar, skicka Blåränderna till en semifinal. Där väntade de eviga antagonisterna AIK. Derbyspöket skrämdes bort efter straffräddning från Isaksson och mål från både Kadewere och Kerim Mrabti – och efterföljande final mot Malmö FF är ett minne förevigt inpräntat hos varje Djurgårdssupporter.
Nästan exakt sex år senare står Djurgården återigen i en cupsemifinal på Solnas mark med noll insläppta i ryggen, med vetskapen att Skånelaget väntar i en eventuell cupfinal. Trots en i mångas ögon misslyckad säsong för Blåränderna gick det inte att jämföra med AIK:s – och alla var överens om att Djurgården var de som gick in i mötet som favoriter. Men det fina (och nästintill obeskrivligt obehagliga) med derbyn är att all logik och förberedelse är som bortglömt sekunden det blåses igång. Här finns inte längre någon vinnare på förhand. Oavsett tabelläge, tid och plats kommer det avgöras genom blod, svett och tårar. Genom förödande misstag, stunder av briljans och kyla. Genom spelare som Gulliksen, Lucas Bergvall och Jacob Widell Zetterström.
En ny typ av derbytrupp
Det råder ofta en stor dos ängslighet på derbyläktarna åt båda håll, men med ett mindre godkänt derbyfacit i ryggen är förståelsen stor hos gemene Djurgårdssupporter. Det må ha varit årets första derby för oss – men för spelare som Gulliksen som lever för de stora matcherna och för Samuel Leach Holm, killen som stått i klacken i yngre dagar, var det här deras första derbyt någonsin. Det var ett nytt Djurgården som bjöd upp till dans – och under den första delen av matchen var det som att det lekande lätt gjordes piruetter runtom de svartklädda på planen. Lucas Bergvall, killen som bara fått se bra ut på grund av tvivelaktigt motstånd, hade stundtals komplett lekstuga. Den tidigare benämnda Leach Holm visade inte upp någon nervositet över att han där och då levde varenda djurgårdares största dröm. Det var ett respektlöst Djurgården som befann sig inne på Friends Arena denna söndagseftermiddag.
Här fanns helt enkelt ingenting att hämta.
Lucas Bergvall når högst och nickar in ettan efter 14 minuter.
Att Bergvall skulle nicka in ettan och leda Djurgården med ena foten in i finalen, i en säsong där det enda han kan vinna med sitt blårandiga lag är just Svenska Cupen, var inget annat än självklart. Eller – låt mig omformulera mig: det är självklart nu, men det var inte självklart när bollen letade sig in i nätmaskorna. En disig rök som skymde sikten och en känsla av osannolikhet.
Var det verkligen så att vi efter 15 minuter spelade hade satt vår prägel på matchen?
Det hade vi. Och Sofialäktarens samtliga tre etage bröt ut i en ordboksdefintion av målras. ”Alltid oavsett, förevigt Djurgården”-ramsan tog med det sagt en kortare paus för att låta jublet avverkas, men när det var tags att ta ton där vi slutade gjordes det med en decibelnivå och ett hoppande gung som lär ha inneburit en och annan svettpärla på pannan hos Friends Arenas byggnadsingenjörer.
Om någon trodde Lucas Bergvall skulle lägga fötterna på soffan och ta det lugnt innan flytten till de brittiska öarna blev de snabbt motbevisade. Den som trodde Lucas Bergvalls ålder skulle bli särskilt noterbar i derbyt blev likaså. Och den som trodde att han skulle sakta in på tempot efter att ha nickat in ettan – den fick också fel. Strax efter ledningsmålet tråcklade den ynglingen sig genom ungefär halva AIK innan han var sånär på att assistera den dubbelt så gamla Haris Radetinac, som nickade precis, precis utanför.
När Ioannis Pittas kort därpå fick ett identiskt läge för att kvittera krävdes en enorm räddning från Jacob Widell Zetterström – och där och då kändes det som att eventuell derbyängslighet ersattes mot en fullkomlig övertygan. Det här är ”Djurgår’n”. Det här är vår dag.
Ångest och eufori
Självsäkerheten i att det skulle bli vår dag försvann ju längre in i andra halvlek vi kom. Bollen ville in. Planens järnkaminers eld började pysa och glöden var så gott som slocknad. Den lilla gnistan som var kvar stavades Jacob Widell Zetterström, och det såg länge ut att vara den lilla gnista som skulle vara skillnaden. Det var den – till dess att det inte längre var vår dag. När inbytte Victor Andersson med ordinarie tids absolut sista spark kunde peta in 1-1 var det en kalldusch kategori större och drömmen om cupguld och lite till släcktes.
Trots tappra försök att få igång järnkaminens brasa var förlängningen en feberdröm, och slantslingningen vid straffsparkarna var som att vakna kallsvettig, ångestladdad och panikslagen.
Lösningen? 20-årige nyförvärvet Tobias Gulliksen. Med lätta steg och nonchalans traskade han fram till straffpunkten – och var iskall. Samtidigt agerade han som träet som såg till att elden så smått började spraka. Jacob Widell Zetterström tog vidare. Ayari kunde inte göra annat än att se den reslige keepern sträcka ut och stöta undan den avgörande straffen.
Resultatet? Ett sällan skådat segerjubel och elva derbyhjältar löpandes mot en södra läktare i fullskalig brand. En enad Djurgårdsfamilj som tidigare stod vid ruinerna av sina egna misstag, för att nu ha ännu ett Europaäventyr inbokat och en cupfinal framför sig.
Det blev vår dag till slut. Det fanns ingenting annat. Det fick inte bli någonting annat.
Det blev ingenting annat.
