Jag är trött på att må dåligt
Nu är äntligen den här bedrövliga säsongen slut. Efter den fina inledningen då Peking ledde serien överlägset, började laget successivt kollapsa mer och mer. Förfallet inleddes med förlusten borta mot Sirius!
Vår manager som är beteendevetare, brukar prata om hur viktigt det är att man tar hand om varandra, samt att individen ska må så bra som möjligt. Jag själv som har varit yrkesverksam socionom i fyra decennier håller givetvis med om detta. Mår man dåligt, så är det också svårt att prestera bra på sin arbetsplats. Men vem bryr sig om oss supportrar när vi mår dåligt, när laget vi älskar och stöttar ramlar ihop mer eller mindre som ett korthus? Faktum är att en stor del av intäkterna till att betala spelarnas och ledarnas löner, kommer från oss. Ett normalt år från publikintäkterna, men också en väldigt hög summa från TV rättigheterna. De pengarna kommer inte från himlen, utan det är många fans som betalar dyra TV prenumerationer som gör detta möjligt.
Under sommaren mådde vi alla fans väldigt bra då laget inledde de åtta första omgångarna med sex vinster och två oavgjorda. Gamla Peking ledde serien i överlägsen stil och tycktes oövervinnliga. Men vad hände sedan, det måste vara en av de största mentala kollapserna i allsvenskans historia! Finns det någon vettig människa som kan förklara hur man kunde förlora den sista matchen mot Helsingborg? En motståndare som låg sist i allsvenskan innan matchen började, och inte hade något att spela för. Vid en vinst hade man blivit trea och spelat i Europa, nu slutar man istället på en pinsam sjätte plats efter nykomlingen Mjällby. Som min kollega på Guldköping Joel Bertilsson skrev om matchen: ”En av de absolut sämsta försvarsinsatser jag någonsin sett i allsvenskan!” Vår manager har i en intervju sagt att de var en svår press för spelarna att leda serien och med de förväntningar som fanns underförstått. Men hallå är inte allsvenskan en tävling och borde det inte vara underbart att leda serien, och känna att det är bättre att bli jagad än att jaga själv!
I en tävling är det alltid resultaten som räknas och då kan man iskallt konstatera att IFK Norrköping kammade hem noll poäng i dubbelmötena mot Sirius och Helsingborg. Lag som ligger efter oss i tabellen varav det ena ramlade ur serien. Jag tycker man ska kalla en spade för en spade, och spaden i det här fallet är att man underpresterat på ett helt obegripligt sätt. Som en annan kollega Gunnar Käll på Guldköping, skrev efter bortamatchen mot Elfsborg: ”Sämst när det gällde”. Det är en bra beskrivning på sista matchen i serien också. Vi kommer sexa i serien men har en spelare, vår älskade Totte Nyman som vinner skytteligan. Inte nog med det vi har en spelare Sead Haksabanovic som kom tvåa i assistligan, och en tonåring på fjärdeplats guldklimpen Isak Bergman Johannesson. Vår målvakt Isak Petersson var allsvenskans bästa målvakt förra året och var inte så mycket sämre i år. Offensiven finns det ingen som kan klaga på. Peking gjorde näst flest mål i hela serien med sina 60 fullträffar, bara överlägsna serievinnarna Malmö var bättre med sina 64.
Men försvaret har de facto varit en katastrof största tiden efter förlusten mot Sirius med 4-2 den 19/7. Totalt sett har laget släppt in 46 mål där är det bara fem lag som varit sämre! Då vill jag påminna våra läsare om att så sent som i höstas slog laget ett klubbrekord i antal hålla nollor i rad. Ett annat tydligt tecken på att ett lag som IFK Norrköping kan rasa ihop så kapitalt. Vi har tre tränare i laget med olika specialuppgifter. Vår manager Jens Gustavsson har haft ett specialansvar för just försvarsspelet. Han har då givetvis varit högst ansvarig för laget under hela säsongen.
Sen har vi en annan företeelse som inte gjort många glada. Alla dessa ständiga positionsbyten där det väl i princip bara varit Totte och målvakten som fått spela på samma plats under säsongen. Lite överdrivet kanske men ni fattar vad jag menar!? Här vill jag citera Mikael ”Gädda” Hansson som var med i den utmärkta podden ”Ett liv en podd”. Den podden har stora likheter med Svenska Fans, så till vida att den drivs av amatörer, men är väldigt proffsigt gjord. Så här sa Gädda i det senaste avsnittet:
”De flyttar om mycket på olika positioner, jag köper inte det riktigt. Om man är bra på något då ska man köra på det. I ett lag är det skönt att ha spelare som kan spela på lite olika positioner. Men om det är du själv som flyttas runt gillar du det inte, för du vill spela i första hand på samma position för det är mera tryggt. Att fara runt hela tiden gillar man inte, och inte när spelsystemet ändras för ofta heller. Det blir för rörigt om man spelar trebackslinje ena stunden och senare på säsongen fyrbackslinjen. Jag vet vad spelarna tycker om det också! Det är inte heller så lätt som många kan tro att spela på olika positioner. Du måste ha spelare för det spelsystem som är tänkt. Jag hade till exempel svårare för trebackslinje, eftersom jag var mer van vid fyra.” Då kan väl det tilläggas att det är väldigt logiskt att man som spelare blir bättre om man i huvudsak får spela på samma position. Träning är en sak men det är framförallt i matchspel man utvecklas som spelare. För att fortsätta det logiska tänkandet som Gädda är inne på ovan. Är det inte bättre att ha ett spelsystem som man tror på och satsar på, och värvar utifrån den spelidé och system man vill att laget ska spela på. Har det varit så i IFK Norrköping? Känslan säger väldigt starkt NEJ!
Sen en annan sak som jag blivit väldigt trött på i många matcher hur spelarna kommunicerar på planen. Det har varit mycket lättare att följa när det varit tyst på läktarna. Det är inte bara det du säger som omgivningen tar in, utan hur du säger saker och när. Som efter förlustmatchen mot Elfsborg borta i den tredje sista matchen för säsongen. Spelarna pratar med sina motståndarna och ler och klappar om varandra. Det är i och för sig trevligt att ha en bra attityd mot sina motståndare, men signalerna till omgivningen blir: ” Det här var en trevlig match, synd att chansen minskade kraftigt på topp tre. Men det var kul ändå…” Okej jag raljerar lite, men som supportrer hade det känts bättre om spelarna visat att de var besvikna efteråt, och hade det fina pratet med motståndarna utanför kamerans blickfång. Sen vad gäller kroppspråk har det sett alldeles för uppgivet ut i många matcher. Som en nära Pekingvän sa till mig: ” Göran det känns så konstigt, det ser inte ut som de tycker det är roligt att spela fotboll…”
Nej man kan bara stillsamt konstatera att något har gått väldigt fel med laget IFK Norrköping från och med den 29/7. Alla tabletter på presentationsbilden har hjälp mig någorlunda. Det är medicin mot högt blodtryck, huvudvärk och sömngivande medel. Jag gick till min husläkare och sa att min största åkomma efter denna säsong har varit kraftig ångest efter vissa matcher. Han ville dock inte skriva ut något ångestdämpande eftersom ”fotbollsångest” inte fanns i hans diagnosbok. Det är inte bara skämt utan allvar. Efter en del matcher har det tagit flera timmar innan man har kunnat somna. Att jobba dagen efter då är inte alltid så lätt. Faktum är att jag i höst valt bort vissa matcher för att jag vetat att jag skulle blivit fly förbannad i händelse av förlust. Nu är jag i och för sig pensionär från och med den här veckan, men att man som supporter påverkas väldigt negativt när laget går dåligt tror jag många kan skriva under på. Framförallt känner man sig väldigt maktlös. Jag har bara en önskan nu, ge mig en annan fotbollsdoktor än Jens Gustavsson. Vi har honom att tacka för mycket. Mest att han fått in spelare och som klubben sedan lyckats sälja för höga summor. Vore han enbart sportchef skulle han säkert hålla topp tre klass i Sverige. Men som matchcoach kan resultatet denna säsong bara sägas vara kraftigt underkänt.
Jag hoppas bara att jag får anledning att må något bättre nästa säsong då jag följer mitt kära IFK Norrköping. Annars får jag väl gå till en annan läkare som förstår mig bättre!
