Jag bjuckar bort min plåt
500 pers på läktaren. Över 30.000 tomma platser. Men ändå. 500 pers. 500 Bajare. På samma ställe. Det känns ändå mycket såhär dags. Det snackas om att lotta om vilka som får gå. Som man längtat. Men vinner jag kommer jag att överlåta den till min son som har klackplåt. De här matcherna är inga för en sådan som jag.
Jag hade glädjen att vara med på Bajenpodden i veckan. Billborn var också med. Så intressant att höra hans teorier kring att snickra ihop ett fungerande fotbollslag. Eller ja, fösök till att snickra ihop det i alla fall. För fungerat har det fan inte gjort. Inte såhär långt i alla fall. Lag och lag förresten. Även om Stefan själv hänvisar till att man trots allt bara är några pinnar från spel i europa 2021 så känns det inget vidare. Efter 0-6 på två fajter så kändes 3-1 borta mot Falken som en livbåt på Ålands hav i 30 sekundmeter.
Jag fick inte många sylar i vädret där på Kvarnen. Den gode Johannes (en annan av poddens gäster) var i toppform och levererade frågor som en kulspruta. Stefan svarar på sitt karakteristiska sätt på allihop. Det tar tid vet ni. Jag kände att ska jag säga något så måste det vara något intressant. Bara käbbla för käbblandets skull är inte min grej. Inte medvetet i alla fall. Avsnittet blev tre timmar långt ändå så man pajade inget i alla fall.
En av de gångerna Stefan verkligen sken upp var när Bajenklacken på matchen i Falkenberg kom upp. Vilka hjältar. Det var Skånebajarna skvallrade programledare Ultrish. De hade monterat en läktarsektion på hjul bakom ena kassen. Då kan Kling och Klang inte säga något. Hjul är tydligen grejen. De sköt raketer när Bajen kom in på planen. Lirade Bajenlåtar i högtalare hela matchen när de pausade sitt eget sjungande. Jävlar vad de kämpade. Underbart.
När man några dagar senare nås av nyheten att man kommer släppa in 500 pers på Nya Söderstadion känner jag instinktivt att det ska vara 500 sjungande Bajare. Inga sådana som jag. Visst sjunger och låter jag min beskärda del på matcherna. Men inte som dem. Inte som de som gör Bajen till vad det är. En publik med ett fotbollslag. Inte ett fotbollslag med en publik. Henrik Kindlund myntade den sägningen i någon intervju. Klockrent.
Säsongen 2020. Publiklös fotboll. Jag vet vissa polare som inte ens kollar fajterna på TV. Alltså, lirare som aldrig missar en match i vanliga fall. Det är mer sorg än glädje att påminnas om stunderna man kunde delat där på Nya Söderstadion. Att Bajens lir många gånger gått i olika nyanser av grått och brunt spelar ingen roll i det sammanhanget. Det är gemenskapen. Andningshålet i vardagen. Kalla det vad du vill, som saknas.
Nu kommer tillfället vi längtat arslet av oss efter. Man får gå på match. I alla fall vissa av oss. Att höra sångerna eka i betongen. Att gå bananas över en tredje misslyckad hörna i rad. På plats. Att sitta och hoppas på att Aimar Sher ska bytas in. På plats. Att hålla andan när Jeppe närmar sig en närkampssituation när han redan har tagit ett gult. På plats. Att sträcka armarna i skyn när Aron rullar in en bult på sitt Broilnmanér. På plats. Lite sådant. Fy fan vad härligt.
Men jag skänker min plats om jag får den. För sakens skull. Kom igen nu, Bajen!
