Jag blir inte riktigt klok på Blåvitt
Trots en skadeskjuten backlinje är det försvaret som dominerar. Trots en intakt offensiv är det i speluppbyggnaden vi fallerar. Trots två segrar är jag tveksam till insatsen.
Mot Falkenberg var spelet under långa perioder undermåligt. Falkenberg fick hålla i bollen och rulla runt mot ett stillastående försvar. Men Falkenberg saknade de riktiga spetsspelarna som kan dyrka upp ett följsamt och lågt stående försvar. Så Alvbåge fick bara ett farligt läge emot sig som han kunde mota undan. Noll två och serien var i gång.
I derbyt visades en helt annan sida upp. De första tio minuterna är något av det bästa jag sett Blåvitt prestera de senaste åren. Häcken, som av många tippas i toppen av tabellen och som jag själv tror landar in kring plats sex, blev totalt överkörda. Blåvitt visade upp ett tempo som var fenomenalt och passningarna satt där de skulle i precis rätt tid.
Efter ledingsmålet föll tempot och laget började backa. Det kändes som klubben var så stolt över sin nyinköpta buss att de ville parkera den på innerplan. Häcken hade ett betydligt vassare anfall än Falkenberg och kom till ett flertal läget som kunde resulterat i mål. Men tack vare ett uppoffrande spel från försvararna, en målvakt som gjorde vad han skulle och en gnutta tur hölls nollan intakt.
Ännu har jag inte blivit riktigt klok på Blåvitt, vilken sorts fotboll de står för i år och hur bra laget egentligen är. Stundtals är spelet briljant och i det närmaste perfekt. I nästa fas klarar inte spelarna av att ta en löpning, hålla sin markering eller slå en passning.
Ett perfekt exempel på det här var Sebastian Erikssons insats mot Häcken. Där passningen ut Ankersen vid 1-0 målet var högklassig. En krossboll som närmas chippas fram och öppnar upp straffområdet. Där han stundtals spelade med ett effektivt och uppoffrande spel. I andra stunder ligger han kvar på gräsmattan efter en förlorad duell, skriker upp i skyn efter att han inte fått bollen i rätt läge och missar därför hemjobbet. För att inte tala om alla missade passningar.
Förra våren var känslan liknande. Spelet hackade, fungerade inte riktigt. Det syntes att högstanivån var enorm men där det blandades friskt under matcherna. Då som nu gjorde ett råstarkt försvarsspel att vi sällan släppte in mål och segrarna staplades på hög.
Det sägs att det är en styrka att vinna när man spelar dåligt. Att guld hämtas när man vinner matcher på det sätt som Blåvitt gjorde mot Häcken. Det jag funderar på är om Blåvitt kan få ihop spelet. Hur lång tid det tar och vad som händer då?
Det kan tyckas hårt att redan i omgång två kräva att spelet ska fungera ordentligt. Men, poängen är lika viktiga nu som i slutet av serien. Samtidigt är känslan bra, två segrar och ett spel som lovar mer. Och då kommer även Allsvenskans bästa mittback tillbaka i sommar.
