Jag ser fram emot härliga tider
Idag marscherar tiotusentals Hammarbyare Götgatan söderut. Det sjungs om att gå mot nya tider och att hjärtat fanns på gamla Söderstadion. Årets marsch är inte bara en uppvisning av det vackra med Hammarby, det är en manifestation för hela den svenska supporterkulturen.
Jag ser mig själv sittandes där i solskenet nere på Cypern. Det var februari men värmde som juli. Hemma gick visst hemtelefonen varm men vad brydde jag mig om det, jag satt ju på en gräsmatta högst upp på den där märkligt ödsliga ön. Inom mig fanns en glädje och lycka som jag inte kan beskriva med ord, hur många jag än får möjligheten att använda. Framför mig sprang ett gäng mer eller mindre okända ansikten, bärandes på den tröja jag själv drömde om att få dra på mig som barn. Redan där och då hade jag redan börjat känna tilltro till ett par av dessa.
Men nu, ganska exakt två månader efter att planet lyfte ner mot Cypern, Aiya Napa och det försäsongsläger som jag fick vara med om, betyder dessa känslor ingenting. Värmen i solen, lyckan över att vara där och tilltron till spelarna, hela det registret av känslor är nu bara minnen baserat på något som skedde under en period då allting kan förklaras bort. Varenda felpassning kan skyllas på
trötthet, vartenda avslut 12 meter över ribban kan hänvisas till dålig form. Vartenda insläppt mål kan förklaras med ett nykomponerat lag. Dessa förklaringar, anledningar och gamla klyschor är inte vatten värde längre, det är nu det gäller.
Förra året tog jag promenaden över skanstullsbron, tillsammans med er andra, och kände mig upprymd. Visst hade det sett lovande ut? Visst hade vi en trupp för avancemang? Visst köpte vi favoritskapet med hull och hår? Nåväl, vi kan väl enas om att vi gjorde fel. Förra årets trupp och mentalitet var egentligen aldrig tillräckligt bra för att slåss däruppe, det fick vi inse ganska tidigt. Där fanns varken anfallare eller mittfältare som skulle kunna bära ett lag genom den gärdsgårdsserie som Superettan ändå är. Utrensningen var, med andra ord, oundviklig.
Nu ska vi vandra över bron igen. För första gången gör vi det en vårdag i april till en annan arena än Söderstadion som vi kom att känna vårt förra hem. Det är med vemod så klart, men också en stor dos tillförsikt. Om inte vi tror på att vi kommer att åstadkomma oförglömliga minnen på vår nya arena kommer heller ingen annan göra det. Spelarna allra minst. Så vi tar promenaden, vi tar stegen
och vi ser den ”ljusnande framtid” som vår med mannen vi kallar Nanne vid rodret. Det finns ingen som kan hävda att han inte har kompetensen som krävs, det står t o m i hans CV, men frågan är vad en dålig start skulle kunna innebära? Jag är kluven men jag hoppas att vi är redo att ge det här tid. Hur mycket kvalitet och kompetens som må ha kommit in så är det här fortfarande ett extremt nytt lag och en ny grupp. Firos modell har gått i spin både 5 och 6 gånger.
Men hur än den här säsongen må sluta och hur många hårstrån vi än må ha slitit från våra huvuden, så kan ingen ta ifrån oss vad den här enskilda dagen betyder. Det absolut största tecknet på att dagarna blir längre och vädret varmare är inte bara en fotbollsmatch, det är en manifestation. För i svallvågorna av den debatt som oundvikligt och fullständigt nödvändigt blossade upp efter det fruktansvärda som hände i Helsingborg, så är den här dagen den viktigaste för hela den svenska supporterkulturen. En unik och fantastisk föreställning av allt det positiva som kommer ur att vara supporter visas upp med sitt största leende när gammal som ung, man som kvinna, vuxen som barn samlas och hyllas det finaste vi har. Svensk fotboll i allmänhet och Hammarby i synnerhet. Jag sträcker mig så långt som att jag påstår att årets marsch är viktigare än någon annan varit tidigare då den inte bara berör oss som råkades födas in i Hammarby, utan även påverkar den stora debatten i stort och därmed även alla andra lags supportrar.
Jag började skriva den här krönikan strax efter att jag kom hem från Cypern. Då hade jag en tanke om att jag skulle lyckas samla alla intrycken där nedifrån för att ge extra skjuts åt endorfinerna som rusar i kroppen kring hemmapremiären. Men det tragiska som hände ”Myggan” ställer allting på ända för såväl dig som mig. Den svenska fotbollen mår på många sätt och vis bättre än på länge men alla utomstående tror att den är på ruinens brant. Vikten av att vi visar upp vad vi älskar är inte bara betydelsefull, den är absolut nödvändig.
Så låt oss göra detta till den fotbolls- och folkfest som det ändå är. Låt oss sjunga så att halsarna inte bär en enda av oss imorgon när vi går till jobbet. Låt oss visa upp oss från vår bästa sida för såväl Hammarbys som den svenska fotbollens skull.
Tillsammans är vi Hammarby!
Väl mött!
Gustaf Granqvist