Clara: Jag var himma när guldet kom him
Jag hade slagit på tv:n hemma i vardagsrummet i Bollnäs. Det var Malmömatch och jag skulle självklart spendera kommande timmar framför de rörliga bilderna av Stadion, läktarna klädda i himmelsblått och hjältarna på planen. När introt till hymnen klingade ut över den mäktiga Stadion och tv-kamerorna filmade hemmapubliken som sjöng och bildade ett vackert tifo med flaggor, sa jag till pappa ”Ser du vad häftigt! Där ska jag också stå”. Svaret jag fick var: ”Det ska du säkert, men inte i år”.
Den kvällen var inte pappa speciellt poppis och jag var förtvivlad. Hade han rätt? Var den drömmen att få stå på Stadion i år verkligen så orealistisk? Nej, faktiskt inte. För en gångs skull hade pappa bevisligen haft fel. Efter det jag upplevde under den senaste helgen har uttrycket ”Ingenting är omöjligt” blivit något av en favorit mening. Kanske mitt livs motto? För jag stod baskemig på Stadion i söndags. Det gjorde jag. En upplevelse ingen kan ta ifrån mig.
- - - - - - - - - -
Min allsvenska läktardebut ägde rum för, i skrivande stund, knappa tre veckor sedan. Jag stod då på ett lerigt Grimsta och testade fjädringen av träplankorna på idrottsplatsens läktare tillsammans med en tapper skara av MFF-familjen. En match jag beskrev som mitt livs absolut häftigaste upplevelse dagarna efteråt. Något jag nu ser mer som en uppvärmning inför det som komma skulle.
För, återigen i skrivande stund, drygt en vecka sedan stod jag på Bollnäs järnvägsstation i god tid innan tåget skulle rulla söder ut. Jag hade kollat att tågbiljetterna låg i väskan minst sju gånger. Tågbiljetterna som jag på sätt och vis betalat av med en simpel text i början av augusti. En text där jag beskrev min kärlek till Malmö FF och mitt hat till Sveriges avlånga utformning. En text jag inte ångrar en sekund att jag satte mig ned för att skriva.
När jag satt med ett tomt word-dokument i mitten av sommaren visste jag inte att de ord som snart skulle knappras in på tangenterna och radas upp framför mig skulle bli biljetten till en oförglömlig resa och ett mer eller mindre känt supporterskap. När sidan var vit visste i stort sätt ingen vem Clara var i MFF-familjen. Efter sidan fyllts upp och någon vecka senare var publicerad på Himmelriket visste helt plötsligt halva Malmö vem femtonåringen från Bollnäs var.
- - - - - - - - - - - - -
Strax innan sju på lördagskvällen den 6:e var jag och min bror Max framme på centralen i Malmö, efter att i mitt fall ha bytt tåg två gånger och färdats åtta timmar rakt söderut genom Sverige. På perrongen stod Peter Lind och mötte upp oss för att sedan leda oss till det bedårande hotellet som vi hade blivit tilldelade ett rum på. Sedan väntade en kväll med nervositet och spänning. Det var en stor och viktig dag som väntade på andra sidan skymningen.
Sömnen under natten blev en aning orolig. Jag gjorde ett antal impulsiva ryck i paniken av att jag trodde att jag sovit över matchen men också av ren rädsla för ett silver. Ovetande om framtiden var det inte lätt att vara MFF-supporter denna söndagsmorgon. Nervklumpen i maggropen växte sig allt större och bilderna av vinnare och förlorare susade förbi i huvudet. Det var ingenting man bara kunde skaka av sig en dag som denna även om man ville. Dock var känslorna helt underbara egentligen.
Efter en mycket generös frukostbuffé i hotellets charmiga källarlokaler och en promenad i Malmöstad, var det dags för att bege sig till Möllan i sällskap av Peter. Klockan närmade sig trettonsnåret när vi passerade över torget första gången. Där var nervositeten blandad med oslagbar glädje. Påtagliga känslor av högsta grad.
Vi letade sittplatser på samtliga ställen kring torget, som verkade ha varit välbefolkade sedan länge. Efter ett tag hittade vi två platser vid ett fönster där vi spenderade någon timme för att känna av stämningen innan det var dags för marsch.
När jag satt där och drack mitt vatten (kroppen och nervklumpen skulle definitivt inte klara av annat än just den kombinationen av väte och syre för stunden) kom två tjejer storögt fram till mig. ”Är det du som är Clara ?” Frågade de med någon form av extas i rösten. Efter mitt jakande svar fick jag helt plötsligt en blöt puss på kinden. ”Du är så välkommen till Malmö!”
Dagens första igenkänning. En udda och något alkoholpåverkad sådan. Men oj, vad den värmde i hjärtat.
Vistelsen på torget började avrundas och jag hade hunnit med en och annan hälsningsfras då det var dags för marsch. Stämningen och känslorna var tämligen positiva. Sånger och smällare ljöd över staden. Jag själv gick om kring med ögon som tallrikar och läpparna breddade upp till öronen. Jag var ett med MFF-familjen på plats i Malmö för första gången.
Väl framme på Stadionområdet, där köerna redan ringlade, hämtade vi ut matchbiljetterna. Min andra halva. Jag var ingenting utan den biljetten för stunden. Dock gav jag den till brorsan, bara för att inte behöva skylla mig själv OM jag skulle tappa den, vilket skulle göra mig högst självmordsbenägen.
Snart fick jag syn på nästa hållplats. MFF-shopen.
Dränkt av himmelsblått vandrade jag omkring bland alla dessa kläder och prylar med önskningar om att kunna köpa allt i min väg. Dock var det jag riktade in mig på en halsduk, som jag tjatat om i evigheter och det blev även en fin t-shirt. Kände mig verkligen bortskämd när jag inte betalade själv ens en gång. Tack Himmelriket!
Utanför shopen, när jag hade hängt min nya halsduk över axlarna, fick jag träffa delar av Himmelrikets redaktion. Trevliga himmelsblå själar som jag fick stå och dela nervositeten med ett tag. Dock kunde jag inte låta bli oartigheten genom att ständigt stå och vrida på mig. Jag stod ju med Stadion i ryggen. Det var en häftig känsla att blicka upp längs denna mäktiga byggnads väggar. Jag var himma!
Lite senare när vi stod i kön till entré L försökte jag jämföra mina känslor med hur jag brukade känna innan SM-finalerna i bandy när Edsbyn slogs om guldet sex år i rad. Detta var något liknande, men ändå så annorlunda. Det kändes speciellt på ett annat sätt och inte minst när jag än en gång blev igenkänd. Denna gång av en man som jag kom att träffa på ett antal gånger under kvällen. Han kom dels fram till mig när jag stod lutad med ryggen och huvudet mot väggen utanför några toaletter innan matchen. Han tyckte jag såg nervös ut, vilket stämde. Men det var inte bara det. Det var ett försök att ta in vad som pågick. Jag ville njuta av stunden och försökte tvinga det som finns där innanför pannbenet att förstå, men det gick inte. Allt kändes som en orealistisk dröm.
Jag stegade upp i trapporna mot sektion 29, då brorsan stod i kö i behöv av något att äta. Jag hade bara ätit frukost, men hade så mycket känslor i kroppen att det var rent omöjligt att känna av hunger.
Jag ställde mig i uppgången till sektionen där vi hade våra platser, för att få känna på stämningen. Jag kände hur det dunkade i bröstkorgen och la handen över hjärtat när jag stod och blickade ut över Stadion och människohavet. Det dunkade hårt. Som efter ett krävande intervallpass i en skogsbacke. Det dunkade av himmelsblå kärlek och jag fick till och med kämpa för att hålla tårarna inne. Jag var himma!
Hymnen och tifot bidrog till rysningar i hela kroppen, även fast jag fortfarande hade svårt att ta in att jag verkligen stod på plats i Stadion.
Matchen i sig minns jag bara delar av. Det finns en del minnesluckor den 7 November mellan klockan 16.30-18.30. Jag befann mig då i någon form av maniskt hoppande och sjungande. Manisk kärlek. Det var hjärtat som styrde. Hjärnan hade lagt av då den redan gått upp på högvarv och inte var mycket till användning för stunden.
Mitt under matchen när jag stod och hoppade och vevade med halsduken, vände sig en man om och frågade ”Är det kändisen. Är det Clara?”. Jag nickade lite blygsamt på huvudet och skrattade då hans kompis reagerade och frågade samma sak. Clara var det, men kändis?
En herre bredvid mig reagerade på detta och hälsade mig välkommen och påpekade vilken stämningsfull och häftig match jag hade fått komma ned till. Jag nickade och log. Kände mig lyckligt lottad. Jag hade inte för allt i världen bytt ut upplevelsen och var inte det minsta bitter över att ha missat derbyt i september. Inte för en sekund.
Annars minns jag inte så mycket av matchen som sagt.
Jag minns att vi hade övertaget och att stod 2-0 när vi gick till pausvila. Jag minns även att jag jublade varje gång inbytte Dardan gick till anfall under andra halvlek. Han har blivit en stor förebild för mig.
Jag minns hur folket, med 5 minuter kvar av ordinarie speltid, flockade sig runt planen som ca 8 minuter senare skulle stormas.
Jag minns hur jag vid slutsignalen, sträckte armarna upp mot himmelen och skrek av lycka. Guldet var himma!
Jag minns hur jag tyst av chocken stod och granskade det firande folket ute på plan. Jag ville ner dit, jag var ju en av dem. Jag blickade över till motsvarande del av övre etage. Hur högt var det? Tillräckligt högt för att det skulle vara onödigt att testa hoppa? Ja. Lyckan hade gjort mig en aning rubbad i huvudet Men jag var trots allt förnuftig nog att stanna kvar där jag stod ett tag till. Istället sjöng vi som var kvar uppe läktarna diverse guld- och segersånger.
När ”We are the Champions” ljöd i högtalarna rös jag än en gång.
Efter ett tag gick jag ned från övre etage, chockslagen av lyckan. Jag letade upp en väg för att ta mig ned på planen och snart stod jag där. Jag sjöng och firade med de som var kvar där nere. Men det blev inte allt för långvarigt då jag tyckte synd som brodern som satt kvar uppe på läktaren.
Vi begav oss till ståplatstorget för att känna av stämningen och guldfirandet. Fick ett och annat igenkännande och ett glatt guldrop från tjejen som kommit fram till mig på Möllan. Men snart var vistelsen på Stadion över och det var dags för att ta bussen in till Centralen. Jag hann med ett och annat glatt telefonsamtal, sms och några snabba guld-diskussioner på facebook.
Jag hade fortfarande inte ätit mer än frukost men var inte hungrig på något sätt. Jag var mätt på guldet. Dock fick det bli en segerfika tillsammans med brorsan innan vi begav oss ned till Centralen igen för att vänta in tåget.
När tåget började rulla norrut fick jag en tung klump i maggropen igen. Jag saknade redan guldstaden och visste att jag skulle missa firandet av guldhjältarna på torget dagen därpå. Men självklart var kroppen fylld av glädje då guldet var bärgat och jag hade precis upplevt den bästa helgen i mitt liv. När jag under natten låg och frös i en tågkupé så inbillade jag mig att det inte var kylan som gjorde att jag skakade, utan något så lyxigt som guldfrossa.
Veckan har fortskridit med ett guldleende på läpparna. Jag har gått omkring i både MFF t-shirt och halsduk på Stockholms gator, där jag utfört min praktikvecka.
Nu är jag hemma i ett snöbelagt Bollnäs och tänker sprida glädjen här ”hemma”. Jag känner mig dock inte riktigt hemma här längre. Malmö är och förblir mitt andra hem. Jag ska så snart som möjligt börja lägga undan pengar för minst en resa till nästa säsong. Utan tvekan.
Ser framemot att lura på en skara kompisar en stor guldfest något tag framöver och även hinna med en hel del bandy. I skrivande stund har jag precis varit och skådat en rödblå seger i Edsbyn. Känns finfint.
- - - - - - - - - -
Sist men inte minst vill jag utföra några innerliga tack.
Simon Pålsson – Tack för att du visade mig den finaste av världar. Den himmelsblå. Utan dig hade jag varken vart MFF:are eller kommit till Malmö och till den häftigaste helgen i mitt liv. Jag är skyldig dig något stort.
Himmelriket – Tack för att ni startade en insamling som tog mig till Malmö och till mitt livs största upplevelse. Tack för halsduken. Tack!
MFF-familjen – Tack för att ni bidrog i insamlingen och att ni funnits på matcherna och deltagit på vägen till guldet. Tack för välkomnandet in i familjen. Jag är er evigt tacksam.
Årets trupp – Tack för att ni utfört förstklassig underhållning som förgyllt stora delar av detta år och inte minst de två sista omgångarna för min del. Ni är bäst!
Vänner och familj i Bollnäs – Tack för att ni sått ut med mitt tjat och prat om himmelsblått. Dock kommer jag fortsätta, var så säkra.
- - - - - - - - - - -
Malmö FF – Störst,bäst och vackrast.
Svenska mästare 2010.
Guldet är himma!
