Johan Dahlin några dagar efter guldet: "Det har varit kaos"
I en lång intervju berättar Malmö FF:s målvakt Johan Dahlin om dygnen efter guldet i söndags - SM-guldet som betydde klubbens sextonde.
Det har gått några dagar sen Malmö FF spelade hem det sextonde SM-guldet. Min kropp är alltjämt fylld av eufori. Också av stolthet. Glädje att vara himmelsblå.
Men hur mår man idag som spelare? Går det att beskriva, att sätta ord på känslorna? Jag ville prata med någon för att fråga, och tänkte att Johan Dahlin kanske är den bäst lämpade. Han brukar svara fylligt och uttömmande, han har en förmåga att verbalisera vad som händer och sker. Malmö FF:s målvakt är en klok person. En av många som jag lärt mig tycka väldigt mycket om. Han tar sig tid, han är trevlig och han är öppenhjärtig.
När han svarar första gången vid lunchtid på onsdagen avbryter jag honom i träning. Jag som hade tittat på schemat och sett att onsdagen var träningsfri ber om ursäkt för att jag stör, men han skrattar bort det och förklarar att han valde att röra på sig lite på egen hand. Vi bestämmer att jag ska ringa honom några timmar senare.
Klockan är runt 17 och mörkret har nästan lagt sig när han svarar på min andra påringning. Jag gratulerar honom först och främst till guldet och han svarar ”detsamma”. Det visar sig under samtalets gång att hans humör, liksom mitt och tusentals andra, naturligtvis inte alls har några likheter med den svarta himlen utanför fönstren; han befinner sig fortfarande uppe på några glädjemoln, vita och tjocka framför en himmelsblå fond.
Jag sätter på diktafonen och lägger mig i min soffa. För en gångs skull har jag inte förberett några frågor. Jag vill bara se var vi landar, hur en spelares, en mästarmålvakts, glädje manifesterar sig.
Det är några minuter kvar av matchen i söndags mot Mjällby. Kan du försöka beskriva hur du kände dig?
– Jag vet inte vad jag ska säga, det var helt obeskrivligt. Man märkte hur folk började klättra över staketen och närma sig planen. Jag minns att jag då tänkte ”kan han inte blåsa av någon gång så att de kan få komma in till oss”. Fansen alltså.
Var du under de 90 minuterna nervös någon gång?
– Nej, jag var faktiskt inte nervös alls. Det kanske låter dumt, men jag var inte det. Dagarna innan var värre, men jag har lärt mig att försöka slå bort de tankarna. Jag hade bra snack med folk runt omkring mig i lördags och jag kände mig helt lugn när matchen började. Det fanns inte på kartan att vi inte skulle vinna.
Finns det enkla matcher att spela? Från läktaren såg det ändå ut att vara en rätt enkel match för din del. Kan man säga så?
– För mig? Ja, jag hade ju inget att göra, så det var en väldigt tacksam match. Eller otacksam, kanske man också kan säga att den var, för det kan vara svårt när man inte har något alls att göra.
Och så vill man bara vill att de 90 minuterna ska gå, eller?
– Fast samtidigt ville jag inte heller att de skulle gå för fort. Det är för detta man håller på, så jag kände att jag njöt av stunden, av den här fantastiska eftermiddagen. Det är lite dubbelt. Man vill att det ska ta slut så att man får stå där som segrare och mästare och fira guldet, men å andra sidan är det sådana här matcher som man vill spela.
Inför matchen skrev jag i en text må det ta slut snart/må det aldrig vara över.
– Ja, precis så var det. Du förstår vad jag menar.
Domare Jonas Eriksson blåser till slut av matchen. Vad gör du just då?
– Jag minns inget av det, men jag har sett det på teve och tydligen sprang jag mot fansen. I stället för att springa mot spelargången rusade jag mot ståplatsläktaren.
Och fick mängder med kramar?
– Ja. Det var gött.
Efter gruppkramar var det in i omklädningsrummet. Daniel Andersson beskrev det flinande som att det var mycket skrik, mycket vrål, där inne. Rätt primitivt faktiskt tror jag han sa.
(Skratt) – Han beskriver det bra. Men så har han ju rutin att svara på sådana frågor också. Men det var väldigt, väldigt mycket glädje.
Hur var det att komma ut på planen igen och ta emot pokalen och lyfta den mot skyn? Det är kanske en dum fråga, men vi är ju rätt många som aldrig fått göra det.
– Det är det som är lite tråkigt, för det är svårt att sätta ord på det. Jag kände en kombination av lättnad och glädje, för vi har varit så nära så länge nu. När vi stod där på podiet tyckte jag att det var så otroligt skönt att vi var samlade i en stor grupp – supportrar, ledare och spelare. Som en enda stor familj. Jag kan förstå att ur ett säkerhetsperspektiv kan det ses som farligt när folk springer in på planen efteråt för att fira. Det är ju inte direkt en eller två människor det handlar om, och ramlar någon så kan det förstås gå väldigt illa. Men jag tycker inte att man ska ta bort det, jag gillar det skarpt när supportrarna kommer in. Då får man förenas, för det är ju en resa vi har gjort tillsammans under året. Då känns det lite tråkigt att folk ska sitta kvar på läktaren om de vill komma ut på gräset.
Senare på kvällen, och natten, hade ni rätt roligt?
– Ja, för fan. Jag har fortfarande väldigt roligt för den delen.
Blev det någon sömn den natten?
– Några timmar blev det nog till slut. Dagen därpå, i måndags, träffades vi några stycken och gick och käkade och snackade innan det var dags för kortegen. Sen firade vi lite till och nu är det onsdag och vi ska nog fira lite till i kväll, tror jag. Hur hårt det blir idag vet jag inte, men det är klart att vi ska fortsätta att fira det här guldet.
Ni är som präster som levt i celibat under en säsong och helt plötsligt sluppit ifrån det och nu kan njuta av livet.
– Lite så ja. Men jag är väldigt lugn när det är säsong. Jag vill fokusera på fotbollen och vad som måste göras. Jag är nog rätt tråkig i det avseendet, men det kan man ta igen nu i stället. För det är så mycket glädje som finns i kroppen. Förstår du?
Absolut. Beskriv kortegen när ni stod uppe på bussen och tog emot folkets hyllningar.
– Det var helt sjukt, helt obeskrivligt. Helt outstanding. Och det är som jag sa tidigare om att samlas tillsammans, alla spelare och alla fans – det är hur roligt som helst. Det kändes som om en hel stad stod bakom oss. Det är helt otroligt. Sen lyfta pokalen på torget igen… Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har nog inga ord för det.
Och igår tisdag var det träning…
– Nej, vi fick ledigt. Jag körde lite lättare för mig själv idag i stället. Men i morgon är det träning.
Jag kan fråga mig själv varför och vad ni ska träna på och hur stor motivation det kan vara, men samtidigt inser jag att det måste var roligt att träffa alla igen. Eller?
– Det är klart att det är roligt. Jag kan säga som så att jag inte direkt känner någon ångest för att sticka iväg till träningen i morgon. Tvärtom, det är bara glädje, glädje, glädje. Jag har absolut inget emot att gå till Swedbank i morgon för att träna.
Vad händer den närmaste tiden?
– Det är rätt mycket. En supporterträff på lördag som jag ska gå på och sen är det ju Fotbollsgalan på måndag. Dessutom fortsätter vi att träna och sådär. Och så ska jag fortsätta att suga på den här karamellen länge, länge.
Blir det någon semester framöver?
– Jag ska åka med Daniel Larsson och en kompis till honom till Rio de Janeiro. Det ska bli riktigt roligt. Det är Larsson som är turistguiden, han som håller i allt. Han får bli pappa på resan.
Slutligen, har du upplevt någon liknande glädje?
– Ha ha, nej aldrig. Det har varit kaos, Magnus, bara kaos.
Fortsätt att njuta, Johan!
– Det ska jag. Du också.
