Jonathan Levi om stil: ”enkelt sätt att uttrycka sig”
I en intervju om att vara mer än bara en fotbollsspelare hamnar modet i centrum - modet som uttrycksform. Och Seinfeld.
Fotbollsspelare blir mer och mer fotbollsrobotar. Prestationen blir viktigare och viktigare och inget annat får stå i vägen för den. Det går alltid att vara mer noggrann utanför fotbollsplanen för att maximera prestationen på den.
– Jag har blivit rätt bra på att göra fotbollen till ett 24-timmarsjobb, säger Jonathan.
Men vad gör Jonathan när han inte tänker på fotboll? Samtalet tar sin början i rutinerna som får honom att må som bäst.
– Att vakna på morgonen och sätta sig på toaletten i tio minuter. Det är det bästa jag vet, en av grejerna som får en att koppla av.
Och det finns, eller fanns, en till helig stund på dygnet.
– TV6 har förstört min perfekta timme.
Jonathans eftermiddagsrutin var att komma hem klockan fem och bänka sig i soffan framför Seinfeld. Dagen han slog på TV:n och upptäckte att programmet flyttats en timme - från fem till sex - var redan där en tragedi. Och värre skulle det bli.
– Jag behöver inte sitta i soffan, men jag vill ha programmet på mellan fem och sex. Då mådde jag riktigt bra på en vardag. De senaste veckorna har jag varit ännu mer frustrerad. Nu visar de endast Seinfeld vid elva eller tolv på kvällen. Jag funderar på att skriva ett argt brev till Viasat och fråga vad de håller på med. Det här är inte okej. En av mina favoritstunder är helt borta.
Varför gillar du Seinfeld så mycket?
– Karaktärerna är helt otroliga, men det serien handlar om är så idiotiskt. Du har en serie som handlar om ingenting, och inuti den serien gör de en serie som handlar om ingenting.
Levi börjar skratta när han tänker på det.
– Jag har sett många serier och Seinfeld är inte den bästa, men jag gillar att ha något att alltid slå sig ner framför. Bäst blir det när man har mat klar och sätter sig med en sked. Då mår jag verkligen bra.
***
Umgås du med vänner som inte är fotbollsintresserade?
- Eh… Ja, asså… Nä, det blir nog inte så! Det känns som alla spelat fotboll själva eller är supportrar, även om vi ofta gör aktiviteter som inte kretsar kring fotboll. Men fotbollsjargongen är ju där.
- Fan vad tradigt, nu när du ställer frågan. Jag önskar att det inte var så, men alla har något finger i fotbollen.
Ett av Jonathans största intressen just utanför fotbollen är modet. Något som han tänkt en hel del kring.
– Du kan vara en introvert person. Du säger inte så mycket. Folk vet inte hur du egentligen är. Men hur man klär sig är ett väldigt enkelt sätt att uttrycka sig. Din personlighet och folks uppfattning om den kan förändras bara av hur du klär dig. Jag älskar folk som ser balla, stiliga eller retro ut. Men min egen filosofi är att byta dag för dag. Det är mode för mig. Att kunna bära upp många olika klädstilar.
Om sin egen stil får Jonathan ofta höra från folk i hans närhet att ”det bara är han som kan gå så där” eller att ”det bara är han som kan ha på sig det där.”
– Jag svarar alltid: ”Åh, flabben! Bara gör det själva så kommer ni få se.”
Han berättar om ett minne från skolgången. Om ett par byxor.
– Svarta joggingbyxor med guld och brunt och alltihop. Mönster överallt. Men de satt så bra på mig.
Då var det en i klassen som snackade skit om byxorna med en av Jonathans vänner - så han fick reda på det. Han bestämde sig för att ha samma byxor varje dag därefter. Till slut ändrade sig klasskamraten, ”byxorna var rätt coola ändå”.
– Så länge jag trivs jävligt bra själv bryr jag mig inte ett skit om vad andra tycker, såklart. Han kan snacka hur mycket han vill. Jag vet exakt vad som är rätt. Det är så jag kör.
Vad vill du uttrycka?
– Det har jag inget fullt svar på. Men jag gillar att signalera att det som är fult ändå går att bära upp. Kan du ta något fult och kombinera med något fint på ett bra sätt så blir det tio gånger fräckare än om du kombinerar något som redan är fint med något annat fint.
Funkar det som återvinning ibland?
– Jag har några skor och några byxor som jag vet att om jag bär dem fel så ser allt för jävligt ut. Men lyckas jag hitta och pricka rätt så vänder det helt åt andra hållet.
Ibland kan man klä sig 100 procent stiligt, ibland 100 procent ballt, och så vidare. Enligt Jonathan. Men han gillar att mixa och blanda upp procenthalterna. Som att sätta på sig en kostym och fylla ut den med ”feta sneakers, feta smycken och ett fett bälte”.
– När jag spelade i Elfsborg hade vi gala efter säsongen. Då lånade jag min flickväns handväska och hade över kostymen.
Hänger lekfullheten där ihop med lekfullheten på planen?
– Nä, jag vet inte om det är samma. Det är så många gånger som folk kommit fram till mig: ”Oj, jag trodde du var en helt annan människa.” De har definierat mig efter hur jag är som fotbollsspelare. På grund av den frisyr jag hade eller hur jag klädde mig i anslutning. Det är kul att många får fel uppfattning av hur man är som människa bara på grund av frillan eller hur jag uttrycker mig som spelare på planen.
Vad brukar folk missuppfatta?
– Jag vete fan vad det kommer ifrån. Jag är väldigt sällan verbalt kaxig på planen. Men det är många som får den uppfattningen, kaxigheten. Redan i de lägre divisionerna sprang jag runt med tofs och snaggade sidor.
När han värvades till Öster förutspådde en kille i laget att de två skulle ryka ihop på träning inom en vecka. Att de skulle ”fightas och bråka”.
– Det visade sig att vi blev bästa vänner där.
– Samtidigt är jag ju ändå den som alltid försöker stå upp för mig själv och visa attityd. Jag tar inte skit från någon. Jag är inte mammas pojke. Även om jag inte är malmöit kan folk nog uppfatta att jag har den auran. Att jag tror att jag är störst, bäst och vackrast. Vilket är fel.
Det är inte heller jantelag att ha en illrosa frisyr.
– Folk kan nog säga att vissa saker är fula, fast de inte tycker det egentligen. Jag gillar att få folk att tänka efter ibland.
Jonathan vill vara den som, åtminstone i den egna bekantskapskretsen, är först med att prova vissa saker. Att röra sig över otrampad mark.
– Det är kul att testa och se hur långt man får gå. Se vad som händer. Sedan fattar jag inte själv parallellen mellan att ha rosa hår som man och att vara kaxig. Men jag gillar att uttrycka mig som person bara genom att färga håret.
Fotbollen har - även om den idag är fåfäng och varumärkesfixerad - varit en machodomän där utsvävningar inte alltid setts på med blida ögon. Jag frågar om hans upplevelser.
– Jens Gustafsson sa direkt när han såg den rosa frisyren: ”Jag är så jävla glad för att du gör det här. För hade du inte gjort det så hade du inte varit dig själv.” Det var faktiskt vad han sa till mig.
Slutligen, vem tycker du klär sig bäst?
– Tyvärr är det så att märket ofta spelar in. Så de som har tillgång till mer pengar har ibland lättare att klä sig coolt. I Sverige har jag nog inga speciella favoriter, men en tidig förebild som jag härmade var Pablo Osvaldo. Han gick med ringar, cool bil, coolt skägg och glasögon. Jag kan än idag gå med glasögon utan styrka bara för att det är ballt.
Seinfeld?
– Nej, jag följer inte George Costanza av just de skälen.
