Jonnie Fedel om målvaktssituationen i Malmö FF
Med Robin Olsens succé i åtanke och Johan Dahlin tillbaka från skadan som fick honom att bryta matchen mot Åtvidaberg ringde Himmelriket upp Jonnie Fedel för att ta reda på hur man nu tänker i MFF.
Johan Dahlin har varit cementerad som förstemålvakt sedan han kom till MFF på sommaren 2009. Inför den allsvenska starten sa Himmelrikets redaktion att han kommer att bli den viktigaste spelaren i år; är Johan bra är Malmö bra. Typ så. Men så kom skadan mot Åtvidaberg, bytet i halvlek, och in kom andremålvakten Robin Olsen.
Det har blivit en succé. Oväntad? Ja, det får man nog ändå säga. På nio halvlekar har han endast släppt in ett mål, och det kom i röran som uppstod i sista sekunderna mot IFK Göteborg. I omröstningen till månadens spelare fick han näst flest röster, endast slagen av Filip Helander. Så oväntat eller ej, succé har det blivit.
Nu är Johan Dahlin åter skadefri. Så vem står på fredag mot Norrköping? Vem tar beslutet? Hur tufft är det att sitta på bänken när man helst vill spela? En som vet är den tidigare MFF-målvakten, numera målvaktstränaren, Jonnie Fedel.
Han medger att han inte kunde vara säker på att Robin skulle göra det så bra som han har gjort det. Han menar att det inte hade spelat någon roll vilken målvakt man hade ersatt Johan med, Jonnie hade ändå inte kunnat vara hundra procent säker.
– Det är alltid svårt för en målvakt, som nu i Robins fall, att stå i skuggan av någon som är så bra som Johan, att komma in och inte känna pressen på sig. Det hade inte varit konstigt om Robin hade känt av den, men det gör han inte. Det känns jävligt skönt. Sen vet man aldrig hur det ska bli. Han har visat framfötter på träningar och i U21-matcher och hela den biten, så där fanns en relativt stor förhoppning om att han skulle klara det bra. Att det inte skulle vara några problem. Men att det skulle utvecklas som det har gjort, med den pondusen, det tycker jag bara är kul. Det är skitskoj för hans del och det är bra för klubben.
Jag inbillar mig att det är tufft att alltid sitta på bänken i Allsvenskan, som Robin fått göra, men också vilken njutning det måste vara nu när han får spela.
– Visst är det så. Samtidigt är han inte så gammal. Han kom från Klagshamn för ett och ett halvt år sen, och vi har och har haft bra diskussioner om upplägget för hans del och för hans framtid. Sen kan man aldrig sia hur det blir, det kan gå fort och det kan ta längre tid. Men det viktiga är att man får ett kvitto på vad man jobbar med och hur man jobbar med det. Och det tycker jag Robin har fått här nu. Det måste kännas skönt för honom, att efter allt slit och jobb han har lagt ner, så får han kvitto på var han står efter X antal års arbete; så här bra är jag liksom. Sen får man jobba vidare utifrån det.
I alla lag finns det, till skillnad från utespelarna, en uttalad etta bland målvakterna, eller hur?
– Det vet jag inte. Det får du ringa runt och fråga de andra tränarna om (skratt).
OK, vi bryr oss inte om andra klubbar. Men i MFF är det Johan Dahlin som är förstemålvakt, och det behöver jag väl knappast få ett bekräftande från din sida på. Hur resonerar ni vem av Robin och Johan som ska spela framöver, med Robins succé i åtanke?
– Det är en konstant diskussion som vi för med spelare och ledare, och det håller vi internt.
Det förstår jag. Men rent generellt, är det en svår balansgång att ta ut rätt målvakt när en sådan här situation uppstår?
– Generellt är det väl bara ett angenämt problem för tränarna och för klubben. Att vi ser att vi har två så bra målvakter i laget, som klarar av Allsvenskan. I och med att vi snart kliver in i en tuff matchperiod, med spel både här hemma och kvalet till Europa League, så känns det väldigt betryggande.
Hur mycket kan du påverka vem av dem som ska stå framöver?
– Ooooh, det är inte jag som bestämmer det. Rikard frågar mig och då brukar jag säga vad jag tycker och tänker. Sen tar han beslutet vem som ska ställa sig i mål. I praktiken tror jag inte att det är jag som påverkar så mycket, utan det sker i så fall i samförstånd oss emellan.
Varför jag frågar är förstås beroende på det faktum att du oftast tar dina målvakter och tränar på egen hand, medan Rikard har hand om utespelarna. Han kan ju rimligtvis inte ha samma koll på målvakterna som på försvararna och de andra?
– Nej, det är sant. Det kan han kanske inte på så sätt. Men där gäller det verkligen för mig att förmedla korrekt vad som sker borta hos mig.
Hur tufft är det att vara i den situationen som Johan nu befinner sig, även om det i dagsläget bara är en enda match vi pratar om (den mot IFK Göteborg senast)? Du har själv varit med om det.
– Absolut, det är klart att jag har. Till att börja med är det jobbigt att hamna på bänken, men sen lär man sig det och kommer in i det på ett annat sätt. När jag blev utsatt för det hade jag varit ordinarie målvakt i MFF i en 10-11 år, och det är klart att det inte var speciellt kul. Samtidigt lärde jag mig mycket av det, och det är nog ändå en av de bästa erfarenheterna jag har från min karriär; hur man ska hantera sådant och hur man inte ska hantera det.
Och då är det bara att bita ihop och jobba vidare som det heter?
– Du kan lägga det så om du vill. Men visst, där är mycket att tänka på när man hamnar i den situationen.
Vad skiljer dem åt som målvakter, förutom rutinen?
– Jag tycker inte att det skiljer sig så jäkla mycket åt, de är rätt lika i sina egenskaper. Sen är det givetvis för- och nackdelar hos dem bägge två, men det är som jag brukar säga: det är ingenting man avslöjar utåt. Det får motståndarna själva jobba tag i.
En sak som Johan är erkänt duktig på, och något han själv ser som en av sina största fördelar, är att kunna stå sysslolös i långa perioder, men ändå upprätthålla koncentrationen när motståndarna får chanser. Är det något som är medfött, eller är det något som kommer med åren? Är Robin där i så fall?
– Det tycker jag nog att han är, vilket har visat sig i ett antal matcher där han har fått stå sysslolös och ändå varit på alerten när det har behövts. Det är en bit som vi jobbar mycket med, dels på träning och dels via diskussioner som vi för sinsemellan inom gruppen med målvakterna. Hur olika matchbilder kan se ut, vad man ska tänka på, var koncentrationen ska ligga på och hela den biten. Jag tycker nog att de är rätt lika där också faktiskt.
Jag har gjort en hel del intervjuer med Johan genom åren, och något vi ofta kommer in på är hur ensamma målvakter är. Hur speciella ni är, hur tunn gränsen mellan att bli hjälte och syndabock är. Använder du dig av mycket psykologi, eller mental coachning om du så vill, på träningar?
– Vad menar du, från ett psykfall till ett annat psykfall?
Ha ha ha, ungefär så.
– Det är klart att man hela tiden försöker förbereda dem på de olika scenarier som kan uppstå, och hur man kanske ska hantera dessa. Sen är det så olika… Johan är på ett sätt mentalt, och Robin på ett annat även om de egentligen är rätt lika som sagt. Det gäller för mig att hitta in i de här små mörka rummen de har, och försöka nå fram med budskapet som man vill hjälpa dem med. I grund och botten är det därefter bara upp till dem själva att kunna hantera de situationer som uppstår.
– Sen vet ju du själv i ditt eget skrivande att ju bättre förberedd du är inför saker och ting desto bättre är det för framtiden och vad som komma skall. Och det är klart att jag försöker förebereda dem så gott det går, men här är ju så många olika situationer som kan uppstå som jag kan ha missat. Mycket gäller att få dem att tänka positivt. Misstagen är vad du lär dig av, inte av dina kanonräddningar; de sitter där redan. Kan du ta tag i misstaget, göra något åt det och inte göra om det; det är då du lärt dig något. Annars är det ju skit samma, gör du om misstaget 10 gånger i rad… Tja, då har du inte lärt dig något.
Du var ju rätt spektakulär som målvakt minst sagt…
– Jo, det stämmer nog.
Uppmuntrar du dem att vara lite som du?
– Jag uppmuntrar dem att lösa situationer på det allra enklaste möjligaste vis. Det är vad vi går efter. Att göra det så enkelt som möjligt och inte konstla till det. Sen om situationen kräver något speciellt, då får man använda sig av de medel som står till buds.
Du hade en del grejer för dig. Kan vi kalla dem för det?
– (Skratt) Jag förstår inte vad du tänker på.
Om Johan eller Robin skulle få för sig att dribbla på mållinjen eller något liknande under en match, skulle de få ovett av dig då?
– Nej, definitivt inte. Men som sagt, jag skulle inte uppmuntra dem att göra det heller.
