En känsla av upprättelse - En gästkrönika av Martin Efvergren

Jimmys "grupp" har gjort oss alla till hjältar

Kära Södraiter,

Dessa skogsgröna knoppar har brustit så det knakat, nästan exploderat. Ja visst har det gjort ont och visst har det tagit sin tid, men vägen har varit mödan värd. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr och framför oss skall en grönskande, sprudlande sommaräng breda ut sig. Med ett fånigt leende på våra läppar har vi inte funnit några ord. Den här förbannade serien som alltid känts som att trampa i dy, som att äta mjöl – när vi nu ser framåt känns den såfjäderlätt, så begripligt logisk, rättvis och vacker.

Genom våra vener pumpar en kolsyrad, neongrön vätska som i flera månader fått oss att vilja hoppa, studsa och skrika: VAD ÄR DET FÖR NYTT SOM TÄR OCH SPRÄNGER?

Som om det endast är genom konsten vi kan uttrycka denna stolthet, denna framtidstro – har några rader av Karin Boye varit det första som, av någon anledning, kommit till oss.

Visst har det varit så även för er?

För att förstå vad det är vi känner måste vi först backa tiden fem år. Inför säsongen 2009 kliver Hasse Lindbom och Andreas Jankevics in i föreningen som under en lång tid letts och präglats av Olle Nordin. Den individuella utvecklingen av spelare hade stagnerat fullständigt, sannolikt som en följd av den alltmer destruktiva fotboll som laget, vid den här tidpunkten, stod för. Genom en mer spelförande, kortpassningsorienterad, offensiv fotboll av 4-3-3-karaktär och en större satsning på egen talangutveckling ville man ta J-Södra vidare. Vikten av kontinuitet och långsiktigt tänkande betonades.

Med facit i hand skulle det alltså ta drygt fem år innan man kunde behärska den fotboll som man då försökte introducera. Vägen hit har inte på något vis varit rak eller självklar och många är de som tvivlat. Många är också de gånger då man kört av den inslagna vägen, där man agerat inkonsekvent och kortsiktigt, vilket gjort att processen tagit än längre tid.

För att förstå varför vi känner så starkt idag kan man ju naturligtvis också titta, nästan, 40 år tillbaka och konstatera att vi rent resultatmässigt inte någon av dessa säsonger varit bättre än nu.

Min poäng här är dock att det som vi ser nu inte inleddes i våras, när Jimmy Thelin tog över, även om det är så det känns. För utan tvekan är det så att Jimmy var den sista, fundamentala pusselbiten.

Utan hans insats hade vi inte kunnat bli så här bra. Men det hans ledarskap framförallt har gjort är att förädla och förverkliga en 5 år gammal vision.

Redan tidigt då Jimmy klev in (på nåder?) kunde man via medierna skönja vilket gott intryck han direkt hunnit göra på spelartruppen. I var och varannan mening uttrycktes uppskattande ord i nästan varje uttalande från olika spelare. Och från Jimmys håll talades det, likt ett mantra, hela tiden om ”en bra känsla i gruppen”, att förtjänsterna då vinsterna började trilla in var lagets. Retoriken utåt var tydlig och att orden var allt annat än tomma blev snart också det tydligt, även på planen. Ur denna grupp som Jimmy svetsat samman kom snart en fotboll på en jämn, hög nivå där alla visste vad som skulle göras och de gjorde det i match efter match, som ett lag, som en grön maskin. Med Jimmys tydliga ledarskap växte gruppens styrka och gemensamma riktning och som en följd av det kunde individerna blomstra så till den milda grad att så gott som samtliga spelare i truppen tagit stora kliv i sin personliga utveckling som fotbollsspelare.

Rent taktiskt har egentligen inga stora förändringar gjorts sedan Mats Grens tid. Inte heller i spelartruppen de senaste två åren. Däri ligger också en stor del i framgången. Och även om Mats sorti från vår förening inte var speciellt snygg eller på något vis värdig så måste man ändå konstatera att hans jobb med att sätta samman denna trupp varit kompetent. För om vi bortser från Kina-spår och någon värvningsmiss till så har helheten blivit väldigt bra, där man också bör beakta arbetsbördan att vara både sportchef och tränare samtidigt.

Fredrik Olsson var precis den typ av spelare som behövdes i nummer 9-rollen. Hans rörlighet, hans ständiga löpande och djupledshot har varit en förlösande faktor i jämförelse med tidigare säsonger då vi alltid hållt oss med mer stabbiga targetspelare i denna roll. Och i de perioder som Fredrik inte gjort mål har hans spelstil öppnat upp för andra. Lägg där till jokern Ronny Sabo, som väl får sägas vara något av ett fynd och precis den typ av utmanande ytter som vi alltid saknat. I honom finns sannolikt också mycket mer att hämta framöver. Vad gäller Gren-värvningar så måste även Jesper Manns nämnas. Där finns en ruggig potential och för att han valde att komma till J-Södra får vi vara väldigt tacksamma.

Av de taktiska nycklar som Jimmy stått för så är det nog hur han har formerat det centrala mittfältet som sticker ut mest. I synnerhet tänker jag då på Robert Gojani som när han nu getts förtroende där han ska spela, det vill säga som central mittfältare i en slags släpande Pirlo-roll, har blommat ut på ett makalöst fint sätt. Och om Gojani är Pirlo så är naturligtvis Fredrik Fendrich vår Gattuso. De två bildar en duo bakom Daryl Smylie som har varit oerhört nyttig i sin nya, mer offensiva roll. Komponeringen av dessa tre centralt är helt enkelt genial.

Som Södrait född senare än 60-talet är man i hög grad präglad av motgångarna som varit. Sedan avancemanget till Superettan, för nio år sedan, har vi sällan eller aldrig fått känna någon fullständig lycka. Men idag får alla oturliga övertidsförluster, skitmatcher, feldomslut och oförklarliga genomklappningar en mening. Det var mödan värt.

Det är i reflektionen av alla motgångar som dagens J-Södra skiner så obeskrivligt vackert i våra ögon. Nog är väl detta nu ingen fullständig lycka, då vi mycket väl kunnat ta klivit upp till Allsvenskan redan i år, men det är något som bubblar i oss, som tär och spränger, en stolthet, en framtidstro som gör våra ryggar lite rakare, vår hållning lite mer upprätt, våra steg lite mer spänstiga. Eftersom vi, trots motgångarna, har stått fast vid något som är beständigt och aldrig flyktigt. Det ger oss en känsla av upprättelse.

Under resans gång har vi nog alla känt tvivel då och då, men i stort, så har vi aldrig slutat tro. Trots allt som gått oss emot har vi aldrig slutat hoppas, alltid troget följt vårt lag. Vi har stått upp när det blåst snålt, även när det sett som allra mest hopplöst ut har vi aldrig slutat engagera oss, aldrig slutat älska vårt lag. Det är på så vis vi känner oss så delaktiga i detta. Det är därför som vi nu alla har rätt att känna oss som hjältar.