Krönika: Pom Pom flickorna
En dag då hela bygden riktade sin uppmärksamhet mot Stadsparksvallen. En dag då vi fick uppleva ett historisk derby. En dag då vi tillsammans slog publikrekord. En dag då vi tillsammans tystade de bullriga grannarna.
Södras flagga vajar högst i skyn,
pom pom-flickorna från huskvarnabyn
sprattlar som att dom behöver vård,
ingen j**el bryr sig om IK Tord
Pom Pom- flickorna var ett gäng småtjejer agerade cheerleaders åt Husqvarna-klacken när J-Södra besökte vapenvallen för ett par år sen. Sedan dess har nidramsan följt med och kan höras i nästan varje hemmamatch. Speciellt ofta idag.
När jag anlände till "vallen" 45min innan matchstart var kön till ståplatsläktaren redan lång. Och läktaren såg redan ut att vara nästintill fylld. Över biljettluckan satt en hemmagjord skylt: SLUTSÅLT. Publikströmningen gjorde att fler matchvärdar fick hjälpa till med insläppet. De struntade i att kontrollera biljetterna elektronisk, istället revs biljetterna itur på ett ögonblick. Ändå var inte alla inne innan matchstart. Hela staden verkade vilja komma in.
Och på något sätt fick alla plats. De som inte fick plats på läkaren ställde sig i gången nedanför. De som inte hann dit fick trycka ihop sig vid staketet runt planen.
Centralt på ståplatsläktaren tog Green Machine och resten av hardcore fansen sin vanliga plats. Och jag intog min vanliga plats där, mitt i smeten av alla underbara södrabröder. Strax ovanför hittar jag skadade Dijan Vukojevic. Flaggor och konfetti delades ut och spreds till tonerna av de första ramsorna som eskalerade runt ståplats.
Plötsligt började det buas, en Husqvarnasupporter hade kommit in på hemmalagets-ståplats och det började gruffas. Ett mindre tumult senare var han bortplockad men stämningen var minst sagt hetsig. Någon minut senare kom tre nya killar med Husqarnva sympatier och ett nytt gruff utbröt då redan taggade supportrar hade eldats upp av föregående incitdent. Grupperna delades snabbt och fokus riktades sedan mot fotbollen.
Ett mäktigt tifo av halsdukar blandat med gröna och vita flaggor skapades samtidigt som siffrorna 1 9 2 2 vevades ner från taket. Stämningen var vad man kan förvänta sig inför ett derby. Ett derby vi har väntat 9 år på.
Matchen på planen innehåller kamp, vilja och uppoffring. I matchen på läktaren finns bara ett lag. Tillsammans skapade vi en stämning vi kan vara stolta över. Den stämningen smittade ner sig på planen och bidrog till att J-Södra vinner flest dueller, andra bollar och springer mest. I slutändan vad som är avgörande för jämna matchers utgång.
När spelarna kommer fram efter matchen för att tacka publiken ser jag en eld i Fendrich ögon. Han delar våra känslor av stolthet. Jag ser glädje i Cajtofts ögon och jag ser lättnad hos J.Svensson. Jag delar den attityden. Jag glad och lättnad men inom mig finns också en brinnande eld. Jag har längtat efter det här ögonblicket, och jag vill uppleva fler ögonblick som denna tillsammans med Jönköpings Södra.
Efter matchen står vi längre och sjunger för vårat lag. För våran stad. Men det var inte bara harmlösa nidramsor som ekade över stadsparksvallen.
På flera sätt symboliserar ramsan inte bara matchen utan även stadens fotbollshierarki. J-Södras flagga behöll sin position, högst upp i skyn. Husqvarna gjorde ett sprattlande försök men nåde inte riktigt dit. Och inte en j**el i bygden bryr sig om IK Tord.
