L´Amour Toujours (Vi flyger tillsammans)
Det var så lustigt för jag drömde en så märklig dröm. Det är väl lite löjligt men jag tänkte i alla fall att jag skulle berätta om den. Faktum är att jag inte bara drömt den en natt, utan varje natt – och dag, under en ganska lång tid nu. För att inte riskera att framstå som spritt språngande så har jag fram tills idag valt att inte berätta om dessa fantasier som upptagit mig så fullständigt. Jag förstår att det låter surrealistiskt – även för att vara en dröm, och eftersom det är lite generande så fattar jag mig kort: J-Södra är klara för allsvenskan.
VA? Jo så är det. Jag drömde att en ung gentleman vid namn Jimmy Thelin tog över laget och, med små medel, fick det att blomma ut till något vackrare än jag ens kunnat föreställa mig. Vi förstod inte riktigt hur det hade gått till men han var mannen som skulle komma att bli profet i sin egen stad. Spelargruppen visade sig besitta ett osedvanligt gott öga. De såg direkt att honom skall vi ha, och snart skulle en hel stad och ett helt land bli varse. Här var en tränare som, till skillnad från många andra av den mer mediokra sorten, inte pratade om inställning, shajning, individuella misstag eller oflyt hit eller dit. Här fanns gedigna idéer om hur J-Södra skulle träna och spela fotboll. Det var inget tal om att mål förändrar matcher eller liknande idiotier, däremot var det tal om att sätta ett grundspel, att från grunden skapa en struktur, en identitet. I de forum där Jimmy fick utrymme att prata om fotboll (dvs utanför de kvalitetsfattiga lokalblaskorna) pratade han som en riktig tränare och det var en befrielse – ett halleluja moment – att äntligen få lyssna till någon som hade något att komma med.
Och, som jag redan förtäljt, var det inte bara snack. Förutom de mer filosofiska, långsiktiga visionerna om att utveckla fotbollsspelare och en spelidé fanns också en tydlig pragmatism. Hur vi tar oss an nästa motståndare, hur vi på bästa sätt straffar dem, det vill säga det kortsiktiga perspektivet, lämnades heller aldrig åt slumpen. Han skapade stabilitet, framförallt försvarsmässigt. Vi slutade släppa in skitmålen som vi blivit så vana vid. Vinsterna började trilla in och framförallt så slutade vi, i princip, att förlora. Den jämnhöga prestationen i match efter match, en kompetent tränares signum, blev anmärkningsvärd. Det fungerade, till synes, maskinellt. Utan stora värvningar och på kort tid gjorde han ett tidigare medelmåttigt lag till ett monster, en grön maskin.
Att spelarmaterialet skulle varit medelmåttigt var dock en sanning med modifikation. För med rätt tränare skulle de komma att explodera. De goda vännerna André Calisir och Robert Gojani, två spelare som jag själv vid tillfällen tidigare varit kritisk mot, var kanske de allra tydligaste exemplen på detta. I Jimmys lagbygge skulle de komma att växa ut till två giganter. Det syntes att det fanns potential men mina invändningar hade bottnat i att jag ibland upplevde dem som något tafatta eller osäkra och i Gojanis fall felplacerad på en kant. Inom en tydlig struktur, som en av två defensiva mittfältare, kunde den mästerregissör som bodde i Gojjan blomma ut. Och med den täckning som nu infann sig framför backlinjen släppte de mentala spärrarna fullständigt, med sin snabbhet i ben och skalle fick vi Superettans bästa spelare i André Calisir.
Längre fram i banan lossnade mycket i och med Fredrik Olssons eviga djupledslöpande. Vi slutade slå bollar mot en statisk centers fötter och huvud och istället matades de oförtrutet in bakom motståndarnas backlinje och flödet i anfallsspelet kunde forsa fritt. Omställningsspelet blev sylvasst. Motståndarna skulle komma att känna till detta väl, men det spelade ingen roll. Genialiteten som nu frodades fritt i Daryl Smylies och Tommy Thelins passningsfötter i kombination med Olssons vältajmade/inpräntade löpningar var ostoppbar.
Visst kunde det låsa sig något i perioder, men vi slutade aldrig att nöta, aldrig föll vi ur ramarna för de riktlinjer som blivit vår identitet. Och nötandets centralfigur Fredrik Fendrich fick då, tillsammans med sina wingmen Tom Siwe och Viktor Rönneklev se till att hålla fortet intakt. Deras uppoffrande spel, deras slit. De växte ut till hjältar som man som supporter nästan blev tårögd bara av att tänka på. Detsamma gällde den löpstarke glädjespridaren Jesper Svensson, den smått mytiske irrationalisten Osch devon super sub Sabo, den fine ytterbacken Jonathan Tamimi, Sveriges mest lovande målvakt Anton Cajtoft, Kraft Karlsson som bidrog med så mycket mer än bara kraft, och så vidare, och så vidare...
På tal om fort så var det precis vad vårt älskade Vallen, vår egen Drömmarnas teater, äntligen skulle komma att bli. Ingen kunde längre komma hit och ta något, det tillhörde oss, Vallen blev vår och den som ändå vågade komma, den åkte på stryk. Green Machines röst växte sig bara starkare och starkare och sent omsider skulle hela byn komma att vallfärda upp mot Stadsparken. Här uppe på höjden låg denna planets vackrast belägna fotbollsarena och bara gottade sig i lövträdens frodighet och de magnifika vyerna. När vi nu också var på väg upp mot fotbollens finrum så tänkte jag att ibland kan det vara svårt att verkligen se och uppskatta det som ligger allra närmast, det man tar för givet, att det var därför som jag upplevde den stora massan Jönköpingsbor som otacksamma i fråga om denna pärla. Snart skulle hela fotbolls-Sverige prata om vår vall och vårt Södra och kanske kunde det vara det som skulle krävas för att de mest svårflirtade Jönköpingsborna skulle öppna ögonen.
Allt det här drömde jag. En helt otrolig dröm. Jag försökte gå in i känslan av att vara en vinnare, men det gick knappt att ta in. För mig var Södra fortfarande nånstans därnere i fjärdedivisionen, där de befann sig då jag på allvar började följa laget. Min identitet i allmänhet och som Södrait i synnerhet, var förlorarens. Den jag såg i spegeln harvade långt ner i seriesystemet, nästa match var fortfarande Grimsås borta, lagets ”stjärna” var fortfarande en något korpulent Niklas Petersmo eller diton Hasan Cetinkaya, och Robert Pevnik låg fortfarande och värmde upp med armhävningar vid sidlinjen. Min dröm om ett allsvenskt avancemang gick helt i clinch med den självbilden och gick således inte att ta in på ett intellektuellt plan.
Men i korta stunder kunde jag dock sluta ögonen och bara falla handlöst in i den magiska drömmen...
Du´
Du´ du´ du´ du´
Du´du´du´
Du´ du´ du´ du´ du´ du´du´ duuuuuuuu´
Ur högtalarna smattrar Gigi D´Agostinos mästerverk L´Amour Toujours (I´ll Fly With You), förmodligen det mest fulländade musikaliska stycke som någonsin komponerats. L´Amour Toujours vars betydelse på ett främmande språk står för evig kärlek och som nu blivit nån slags mållåt hemma på Vallen. Drömmarnas teater. En evig och trofast kärlek. Konfettiregn. Grönrökiga bengaler. En subtil doft av nyklippt gräs, fallna höstlöv och kokt korv. Därnere ligger Vättern stilla. Här uppe står vi tillsammans och hoppar, skriker och för oväsen. Låter alla uppdämda känslor som vårt hämmade, vallonska arv påtvingat oss få sitt så efterlängtade utlopp. Vi kan kramas, vi kan gråta, vi kan se varandra i ögonen utan skam. Du´ du´ du´ du´. Du´ du´ du´ du´ du´ du´du´ duuuuu´. Det är grönt och det är vitt och det är sånger om en stolt historia, pom-pom-flickor, Torpa och färgen grön som aldrig vill ta slut. Klacken och övriga ståplatspubliken, vi har lika stor del i detta som de elva på plan. Vid sidlinjen står profeten stilla och låter blicken vila över de elva gentlemen som idogt och noga förverkligar en vision, en dröm. Bakom honom sitter avgörarna som har en lika stor del i detta som de elva på plan. Bakom avgörarna står (!) den luttrade och tidigare så surmulna sittplatspubliken, som har en lika stor del i detta som de elva på plan. Bakom sittplatspubliken vankar de ibland överförfriskade belevade veteranerna uppfyllda av en glädje och eufori som de inte känt på decennier och de har en lika stor del i detta som de elva på plan. Bakom målen och vid sidlinjerna står bollkallarna, och i kioskerna står korvkokarna och på Hallbyläktarn står snåljåparna, och vid entréerna står matchprogramssäljarna, och på avgörarbänken sitter Johnny Lätt och Anne Fältström – in i det sista alltid redo, och bredvid Jimmy T står Christer P och viskar något lurigt och alla har de lika stor del i detta som de elva på plan.
Tillsammans är vi Jönköpings Södra! Tillsammans flyger vi mot Allsvenskan 2016!
Gode gud och helvetes jävlar – det här är spritt språngande...
