Känslorna får sporten att leva
Levande läktare med maffiga bengaltifon och vrålande publik är utmärkande för svensk fotboll. Något vi bör vara stolta över, utveckla och värna om. Men måste det vara till priset av otrygga besökare eller kollektiv bestraffning?
När vuxna människor inte kan kontrollera sina känslor och behöver slänga en bengal mot en läktare fylld av supportrar som är på plats för att stötta sitt lag – då skäms jag. Inte bara riskerar man säkerheten för dessa människor. Man tar dessutom valet att förstöra för klubben man påstår sig hålla på. Och detta är inte unikt för klubbarna som spelade på Tele2 under gårdagen -, detta har tyvärr hänt på fler arenor under säsongen.
De senaste åren har diskussionerna och striden mot den så kallade “Villkorstrappan” varit av högsta prioritet för de svenska klubbarna och dess supportrar. Villkorstrappan är den tolkning av lagen som polisen använt sig av för att kollektivt bestraffa supportrar till de svenska fotbollsklubbarna. Under flera år såg den svenska modellen ut på så sätt att representanter för klubbarna hade en dialog med polisen för att tillsammans hitta vägar framåt för en levande läktarkultur. En dialog som länge såg väldigt positiv och lovande ut i bemärkelsen att våldet under och kring matcherna minskade. Besökarna kände sig bekväma och säkra på läktaren.
Representanter från andra länder vallfärdade till Sverige för att undersöka och kopiera det som såg ut att vara en hållbar taktik för en levande supporterkultur.
Slutdestinationen
Sen dog den dialogen ut, mötena mellan polis och supportrar upphörde och Villkorstrappan uppdagade sig som ett mörkt moln som svepte in över svensk fotboll. I kort och gott så innebär denna trappa (som är en tolkning av ett 50 år gammalt regelverk) att för varje övertramp som görs av supportrar, klättrar man längre upp i den kollektiva bestraffningstrappan.
Slutdestinationen är fotboll inför tomma läktare.
En pandemi senare och snacket kring detta har minskat drastiskt av naturliga anledningar, tomma läktarna var en av dem. Inför årets säsong pratade polisen om en avmyggning av sin egna tolkning, för att istället fokusera på att straffa individerna, snarare än kollektivet. Bra så. Detta är dock inget som blivit officiellt och pessimisten i mig tror inte på det förrän det står skrivet i sten.
Tusen grader
Tillbaka till söndagens scener på Tele2 Arena. Det var en magisk inramning med två väldigt vackra tvåstegstifon från båda kortsidorna. OH-flagga och bengaltifo på ena, Mosaik och röktifo på andra. Värdigt ett Stockholmsderby. Fram till den 81:a matchminuten var allt precis som det borde vara. Känslor både på planen och läktaren. Precis som det ska vara inom fotboll i mitt tycke.
Det är när dessa känslor hos vissa människor, får utlopp i något som förstör för alla som är där för att stötta fram sitt lag, blir fel. Så otroligt fel blir det. För jag kan hur mycket jag än försöker, inte förstå hur man kan tycka att det är en bra ide att slänga en tusen grader varm eld in i en folkmassa. Det är någonting som inte hör hemma på läktaren. En läktare ska vara en plats för alla, var du än kommer ifrån, vilka förutsättningar du än har eller vem du än är. Ingen ska behöva känna sig rädd för att en bengalisk eld ska komma flygande bara för att man vill vara en del av en levande supporterkultur.
Innan man bestämmer sig för att utsätta andra människor för den fara det är att “spela bengaltennis” borde man tänka ett par varv extra. Är det värt att kasta denna bengal, när risken att den skadar någon som lika gärna kunnat vara dig egen respektive, din egen familjemedlem, barn, syskon eller kompis? Är det här något som jag vill utsätta min egen klubb för? Vill jag ge ordningsmakten möjlighet att bestraffa klubben jag påstår mig älska. Är det värt det? Hjälp mig då förstå.
Kärlek och gliringar
Det finns få saker som är så vackert som en ordentlig bränning över en hel läktare, utfört av människor som gjort detta fler gånger än många ens varit på en fotbollsmatch. Att höra två kortsidor ta i från botten av sina hjärtan för att heja fram sitt lag. Breda ut stora flaggor som symboliserar både kärlek till egna laget och gliringar till motståndarna. Röktifon som breder ut sig över innerplan i klubbens egna färger. Vackert. Men kan det inte få stanna där? För den fortsatt levande supporterkulturens skull. För att så många som möjligt ska känna sig trygga.
Känslorna får sporten att leva, kanalisera dem på rätt sätt.
