Kåseri: Fotboll, Nissagubben och "ålamörker".
Fotboll är den mest populära sporten i världen. Det behövs bara en plan yta, en boll och 4 st föremål som märker ut var målen är, sen kan man spela, om än på ett primitivt sätt. Varje rast spelade jag fotboll i skolan.
Mamma var inte glad de dagar regnet hade förvandlat skolgården till en stor lerpöl och kläderna var leriga och smutsiga. Men kul hade vi killar, oavsett väder och vind spelade vi fotboll på rasten. Än idag tänker jag på detta när jag ser dagens småkillar spela fotboll på en skolgård. Men vem tänker på stackars mamma när det är rast och man ska dela upp lagen Slättåkra mot Johansfors för att försvara sin egen lilla bys ära och heder på rasten.
Oj vilket bra lag vi hade i Johansfors. Nej! jag tänker inte på glasbruksorten Johansfors. Det finns ett Johansfors till. Ca 5 km utanför Oskarström ligger ett samhälle som också heter Johansfors och där i detta lilla samhälle växte jag upp. - eller "bonnahåla" om man hellre vill kalla det så istället. Här fanns inga lömska frestelser, inga tuffa killar som mamma inte gillade att man umgicks med. Här fanns bara fotboll och tennis att fördriva tiden med på somrarna. Möjligen också smyga ner till Nissan för att fiska. Det var inget som våra föräldrar gillade. Vi var för gamla för att tro på Nissagubben som tydligen bodde i Nissan. Våra föräldrar brukade berätta om honom för att skrämma oss från att smita i väg för att fånga ål lagom när "ålamökret" inföll just då sommarlovet var slut. På vintrarna förvandlades tennisplanen till en isbana. Fotbollsskorna byttes ut mot skridskor och klubbor. Vi spelade alltid fotboll på rasterna i Slättåkraskolan. Även vintertid? - ja vadå?
Det snöade även i England och trots det så spelade våra engelska favoritlag varje lördag när vi hade bänkat oss framför TV:n. Vi i Johansfors hade en målvakt som hette Björn, han var lika stark som en sådan också. Sen hade vi Jens och Ingemar som kunde hålla ett försvar fullt sysselsatt. Löpa kunde de också Jag var väl varken stark eller teknisk men hade en förmåga enligt Jens, att vara på rätt plats utan att springa mig svettig. Jag tror att han menar lat, men detta förnekar jag bestämt.
Varje gång Jens hade klippt sig terrade jag honom för att han var lik Hans Krankl, en landslagsspelare från Österrike. Jens han kontrade med att jag var lik Steven Archibald som spelade för Skottland om jag minns rätt. Då syftade han inte på min frisyr utan på min spelstil. Då förstår ni att det rör sig om 70-80-talets fotbollshjältar vi barn såg upp till, vi som nu närmar oss 50 år. Jens ville alltid vara "Sigge Johansson", jag ville alltid vara "Karl-Olof Andersson". Ibland fick jag spela back och då var jag Leif "Kola" Bengtsson.
När jag var barn var barn ute från morgon till kväll. Då fanns inga datorer i de svenska hemmen. Ibland när vi inte spelade fotboll retade vi tjejerna som killar alltid har gjort. Så länge man kunde se bollen var ängen full med fotbollstokiga småkillar. Ingen ville gå hem. Först när man hörde farsorna ropa eller snarare vråla "KOOOOMMM IIIIIN KLOCKAN ÄR MYCKET"!!!!! Då kom man moloken hem och sa något om att "vi skulle bara...spela klart matchen". Tiderna förändras, men jag tror att vi hade mycket roligare än dagens barn har. Frisk luft och fotboll är bättre för barn än dataspel och timmar av chattande framför datorerna...
