Kåseri Halmia-Utsikten
Utsikten blev till insikten om vikten att vara vaken.
Ofta vaknar jag strax innan väckarklockan ringer eller som i dagens tekniska samhälle innan min mobiltelefon vibrerar och ljuder. Jag vet inte varför jag har denna förmåga, men denna förmåga har inneburit att jag endast har kommit för sent två gånger till mina arbeten sedan 1983. Det tycker jag är ursäktbart. Men Halmia var inte vakna mot Utsikten. Halmia sov och befann sig i djupsömnens fas, det är just under denna sömnfas som kroppen vilar och återhämtar sig fysiskt. Det finns även andra sömnfaser där drömmar innebär att man bearbetar olika händelser. Att det var så att Halmia sov tror jag de flesta såg. Låt därför denna sömn bli som en väckarklocka som väckt Halmia, och att vi ser ett vaket och piggare Halmia nästa match.
Vakna Halmia, matchen har börjat, det var min tanke vid 2-0 målet. Det var ingen munter föreställning att beskåda denna kväll. Har man då även en kvast med sig i bilen på väg hem undrar man om man har dåligt omdöme som har sådana kompisar eftersom det var många pikar och analyser som jag helst hade sluppit lyssna på. Min egen sömn blev inte bra. Jag drömde mardrömmar om siffran 5. Stora svarta 5:or jagade mig och jag sprang och sprang med 5:orna kom bara närmare och närmare. När jag vaknade hade jag fortfarande siffran 5 kvar i minnet. Jag funderade om jag någon gång har sett Halmia i en match med så stor förlust, men kan inte minnas detta.
Minns däremot Halmias förlust mot Landskrona Bois med hela 9-1 från Hallandspostens sportsidor. Tror att det var 1979. Leif ”Kola” Bengtsson kan säkert bekräfta detta, han var med i den matchen. En sådan förlust glömmer man aldrig.
Det var faktiskt inte med någon oro jag satte mig i bilen från Oskarström inför denna match. Jag var positivt optimistisk och trodde på poäng. Men jag hade fel. På väg hem var jag tankfull, analytisk, besviken och smått omskakad. Vad gick fel? Hur kunde det bli 5-0? Tidigt ledningsmål behöver inte betyda storseger. Tvärtom kan det få lagen att bli rädda för att tappa ledningen och då med följd spela defensivt som då kan bjuda in till match igen. Men 2-0, 3-0, ja då är matchen punkterad.
Hade detta varit en ishockeymatch hade målvakten fått nog. Med uppgivna gester och en förmodad sönderslagen klubba tagit beslutet att lämna buren. Kanske hade målvakten tagits ut och laget spelat med 6 utespelare. Men detta är en chanstagning som ofta slutar med en retfull glidpuck in i öppet mål, skamset och med nedböjt huvud åker målvakten tillbaka till målet igen. Det var just så som spelarna lämnade planen mot Utsikten. Skamsna och med nedböjda huvuden.
Matchens höjdpunkt eller om jag nu ska vara korrekt, dagens höjdpunkt, var när självaste Ralf Edström passerade mig och frågade efter vägen till entrén. Varje gång jag ser denne man minns jag hans volleykanon mot Västtyskland 1974 som för övrigt visades i vinjetten till sportspegeln under många år, kanske är det just därför jag minns det. Tiden går alltför fort och man inser att om man minns detta har man själv blivit gammal.
Pratade även en stund med Håkan Sjöö och sa att han alltid har VIP-parkering eftersom min pappa och farbror har berättat om hans bravader på fotbollsplanen. Jag såg en antydan till genans och blygsel i hans ansikte. Givetvis frågade han vilka dessa herrar var. När jag berättade log han. Vet inte hur jag ska tolka detta leende. Tvivlar på att Håkan Sjöö vet vem min pappa var men min farbror har varit aktiv i Halmia under många år, så leendet väcktes säkerligen av minnet av min farbror. Jag hade inget leende på läpparna denna kväll på väg hem till Oskarström. Leendet fanns i bussen på väg till Göteborg…
