Kåseri: Fotboll kan vara så mycket.
Det som verkligen kan förknippas som genuint svenskt är föreningslivet i alla dess former. Idrottsrörelsen är ett bra exempel. Tänk er en fotbollsplan några km från landvägen som delar den lilla bruksorten eller den lilla byn med några 100 invånare, en kyrka, en byskola och en bensinstation. Någonstans bland allt detta pittoreska ligger en fotbollsplan där det lokala fotbollslaget spelar. En skev faluröd ladulik byggnad där spelare byter om och duschar . På den närbelägna ängen betar och idissla
Där någonstans började svensk fotboll och den svenska folkrörelsen. De klassiska rosa och mintgröna lotteriringarna med ett paket kaffe som första pris som säljs vid entrén är ett givet inslag, lika givna som en kokt korv med bröd i halvlek. Glömmas ska då inte den årliga festen i folketshus med något lokalt dansband. Styrelsen är jordnära och har fått uppdraget för att de brinner för föreningen. Kanske har någon i styrelsen ett litet företag på orten och kan det där med ekonomi och ledarskap. Skulle några brädor behöva bytas, bänkar byggas skänker det lokala snickeriet detta mot att få sätta upp en reklamskylt längs planen. Inga röda siffror presenteras på årsmötet några 1000-lappar eller 100-lappar kvar på kontot vid årsmötet. Lika så några 100 kr i handkassan.
Detta ska då jämföras med professionella fotbollslag med arenor som rymmer lika många åskådare som en medelstor svensk kommuns invånarantal. Multinationella företag sponsrar dessa klubbar med miljontals kronor. VIP-loger med restauranger som serverar årgångsviner och champagne. Armanikostymer, Rolexklockor och exklusiva bilar är var mans ägodelar som sitter i dessa restauranger. Här byter spelare klubbar, de säljs köps för miljontals kronor. Kontrakt skrivs och leende skakar två parter hand. Båda lika nöjda, miljontals kronor har bytt ägare.
På nivå med de betande korna och den skeva faluröda byggnaden spelade jag fotboll. Två grönvita lag blev det för min del. Slättåkra IF och Sperlingsholms IF. Min största merit om det nu räknas som en merit är att jag spelade med Mikael Roth som några år senare spelade med Halmia och efter Halmia med Malmö FF i allsvenskan. Kan faktiskt varit så att Halmias fotbollsspioner även såg mig spela när de kollade vad Mikael Roth gick för, även Thomas Nilsson värvades till Halmia men jag fick inget kontrakt med mitt favoritlag. Hade ifs varken talang, fysik eller ambition att spela i Halmia, så Halmia gjorde helt rätt i att låta mig spela kvar i Slättåkra. Det är väl mest troligt att en viss familj Andersson låg bakom dessa värvningar. Familjen Andersson var Slättåkra IF och ingen kan väl glömma ”Bonnen” Micke Andersson som spelade i Halmia. Han kom just från Slättåkra IF.
Trots dessa enorma kontraster mellan det lilla byalaget eller laget från bruksorten och det världskända laget så är det ändå fotboll vi talar om, samma spel men ändå med så olika förutsättningar. Visst är tanken svindlande? Arsenal och Sperlingsholms IF spelar fotboll båda två, så mycket gemensamt men ändå inte....
