Kennedy stal showen mot Gbg.
Minut typ 70 någonting. Inte mycket att skriva hem om. Bajen leder med 1-0 och har fått straff mot ett bedrövligt IFK Göteborg. Kennedy Bakircioglu byts in i samma sekvens. Jiloan Hamad som tagit hand om de senare Bajenbultarna överlägger, till synes, snabbt med honom om att han ska ta hand om även denna. Jille fintar keepern åt vänster och lägger den i luckan som blir kvar i mitten. 2-0. Ett par minuter senare händer det alla hammarbyare som var på denna match kommer minnas.
Visst, vi kan traggla om startelvan, den halvtrista första halvleken och att Bajen välförtjänt tagit ledingen efter en målvaktsbjudning av guds nåde. Eller att publiken var på ett sjujävla fint humör redan från minut 1.
Vi skulle också kunna fokusera på Hamads fortsatt blyga form eller varför Nikola Djurdjic plötsligt verkar vara överallt på banan där han inte ska. Eller för den delen att David Fällman alltid är David Fällman. Varken mer eller mindre,
Att Johan Wiland är en av Sveriges bästa målvakter. Att Tankovic borde skjuta mer eller att korven är för dyr. Triviala saker. Sådär som det brukar vara. Men det här är ingen vanlig kväll. Det här är ingen vanlig kväll alls.
5 minuter senare får Bajen frispark 30 meter från mål. Lite till vänster. Perfekt för en högerskytt. Om än lite för långt ifrån mål, kanske. Nåväl, skit i det. Nu när Kennedy äntligen är på plats är det klart fan han ska ta den. Frisparkskung som han är. Låt han kruta. Det är ju på hans upplopp i karriären. Det står 2-0. Inget att tveka om. Dra till bara.
Och som han gör det. Han passar kvällen till ära också på att dra den lite via stolpen uppe i krysset. Göteborgskeepern har inte en suck. Hur mycket han än sprattlar. Nya Söderstadion exploderar såklart. Som sig bör. Kungen har äntrat planen till tokjubel. Nu har han 5 minuter senare skänkt oss ett av de sista frisparksmålen han genom åren skämt bort oss med. Hans 21:a för att vara exakt.
Det hade ju varit vackert så. En kanon i kryllan. En håll-käften-frispark och alla är nöjda och glada. Lyckliga går vi hem i höstmörkret. Lika mycket för Kennedys skull som de tre poängen. Han är så värd det här avslutet.
Men vi som blev tokgalna i eufori över baljan i sig. Som slängde oss i snus, spott och smuts i betongen såg inte själva knorren.
I trappan ut från arenan mumlas det att han fångat en bärs i sitt målfirande som han tagit en klunk ur. Coolt tänker man. Även om man sett det förr. Coolt. Att han tog emot en fegpilsner i folkhavet trodde man. Lite Paulsenstajl. Coolt. Visst.
Men när man ser folk utanför arenan få smärre lyckospasmer efter att i grupp tittat tillsammans kring en smartphone börjar man haja att det skett något mer spektakulärt än så. Jag famlar upp min egen telefon och dribblar fram firandet av målet på min skärm.
Jag är ledsen men det som händer där i samband med hans firande av målet går inte att beskriva i skrift. Det är bara att googla upp. Ange vilka sökord vill. Alla superlativer du kommer på borde funka.
Fan vad jag kommer sova gott i natt.
