Oh-Ah, vilken jävla frispark!!!
Oron kryper som kvalster i Bajenleden. Vem blir ny huvudtränare? Vilka spelare jobbar man på att värva? Blir Sheriffen mittback? Varför skriver aldrig Kennedy på nytt kontrakt? Silly season är jobbigt. Skitjobbigt! För att stilla oron en stund kommer här en återblick på ett euforiskt ögonblick från den gångna säsongen. Med en riktig kittlare som avslutning dessutom.
Allsvenskan 2016. Omgång 19. Hammarby-Gbg hemma på Nya Söderstadion. Bajen leder med 1-0. Matchuret visar på 90+. Hemmalaget har fått frispark dryg en halvmeter utanför straffområdet. Ganska centralt. Vi på läktarna vet vad som väntar. Det är Kennedytime.
Bollen ligger egentligen lite för nära mål för att det ska vara optimalt. Att få den att dyka om han slår den över muren på det korta avståndet vore snudd på omöjligt. Till och med för Kennedy.
Han har annars varit riktigt het i matchen. Men bland annat en magnifik hockeyassist på Haglunds ledningsmål. Sedan sköt han ett par minuter tidigare en frispark cirka 10 meter längre från mål som målvakten med nöd och näppe lyckades tippa till hörna. Det tämligen glöder om högerdojan när han lägger upp bollen.
Det mumlas på läktarna. Målvakten Alvbåge har dessutom till en början beordrat försvarsspelare att ställa sig på mållinjen för att täcka stolpen bakom muren. Gbg-spelarna ser skakade ut. Försvarsspelaren på mållinjen springer upp och ställer sig i muren istället. Vad månde bliva?
Det är ett lite knepigt läge. För ett ögonblick hinner jag tänka att han kommer försöka få muren att hoppa och slå en markare. En annan tanke är att Khalili slår den med vänstern eftersom alla förväntar sig att Bakircioglu ska skjuta.
De olika scenarion jag hinner gå i genom skiter Kennedy fullkomligt i. Han är tillbaka på ruta ett. På planen i Ronna som liten grabb. Han har fantiserat ihop situationer som denna hur gånger som helst i sitt liv. Det är jag övertygad om. Det måste jag fråga honom senare.
Så vad gör han då? Bakom målet, i kurvan och halva långsidan står klacken med sina 6000 segervissa fans. Kennedy vet vad som väntar om han sätter den och det finns få som älskar det så mycket som han.
Det blir inga som helst konstigheter. ”Kenka” klipper till bollen med sträckt vrist spikrakt upp i kryllan i målvaktens hörn. Som vore det ett slagskott i hockey sprattlar det till i nätet bakom en chanslös Alvbåge.
Jag själv håller på att gå helt bananas. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Att bara vråla lycka rakt ut räcker inte. Det slutar med att jag lägger mig raklång på golvet framför stolsraden jag suttit på. Mitt sällskap tittar först lite oroligt på mig som om jag blivit akut sjuk. De fattar dock snabbt.
-KEEEEEENNNNNNNNEEEEEEEDDDDDDYYYYYY!!!! Snubben är ju helt jävla sjuk! Skriker jag.
När jag ligger där och tittar upp i taket på rymdskeppet och vrålar slår det mig att samma golv använts för både gammalt snus, loskor, spilld fegpilsner och annat skit under matchen. Jag kunde i det ögonblicket ärligt talat inte bry mig mindre om det. Det här är en av anledningarna till varför jag älskar fotboll. Det här är varför jag går på varje Bajenmatch. Euforin som slår till då och då. Ögonblick som gör att du glömmer tid och rum.
Nåväl, nog om mig nu, sade den ödmjuke....
Några månader senare blir det magnifika frisparksmålet framröstat som Hammarbyfansens favoritbalja från årets säsong. Målet presenteras under festliga former på Bajengalan.
Att många av oss som går på Hammarbys matcher tänker på just frisparkar när vi hör Kennedy Bakircioglus namn är inte en alltför vild gissning. Som skribent här på Svenska fans och i Supportrarnas matchprogram har jag glädjen att intervjua spelare och ledare med jämna mellanrum. Kennedy har man ju såklart alltid velat surra med men om vad? Känns som man hört eller läst det mesta redan.
Nu är i alla fall en intervju planerad. Med Kennedy. Med inriktning på hans frisparkar. Vilka förebilder han haft i ämnet. Hur han tränar på dem. Vilka som hjälpt honom. Vilka som är hans egna favoriter bland sina frisparksmål i Bajen. Den kommer att göras snart men eftersom den är tidlös kommer få ligga och vänta till fotbollsabstinensen är som störst. Håll ut, Hammarbyare, håll ut!