Kettil: Anställ en psykolog, eller kanske en psykopat.
AIK möter GIF Sundsvall på hemmaplan. En säker trepoängare. Olyckor i arbetet kan godkännas om man skulle snubbla sig till en poäng. Att AIK stundtals ska bli utspelat inför sin publik, de få som bemödade sig dyka upp, det finns inte. Det sker inte. Det hände. Tvi.
Vi börjar i slutet. Nästa år ska AIK ta steget in i framtiden, eller snarare samtiden. Den nya arenan tvingar in AIK i den moderna fotbollen med all dess kommersialisering och äckel, saker som får många genuina AIK-hjärtan att rygga tillbaka och säga ifrån.
Till den positiva sidan så ska AIK bli det där dominerande storlaget ifrån Stockholm som vi alltid borde ha varit, ta fler och tätare titlar i Sverige, spela i Europa allt oftare. Vi ska växa helt enkelt. Och det kommer att gå fullständigt åt helvete. Jag kommer göra ett försök att förklara varför.
Professionalism är ett ord som horas ut i de allra mest underliga lägen, inte allra minst när man pratar om att spelare kanske kommer lämna Sverige för att spela i 'Europa'. Bli proffs heter det. Det är den klart dummaste återkommande meningen inom svensk idrott. Jag behöver inte påtala varför för dig. Du är inte en idiot.
AIK som förening har aldrig i min livstid, och kommer ej heller i den här takten, andas professionalism. Tvärtom så befinner klubben sig på nivån där jag på allvar är förvånad över att vi inte har Bingo-spel i föreningslokalen varje torsdagskväll.
Det är allt från att medlemmar tvingas rätta ordföranden på möten, för att dennes förslag bryter mot reglerna för mötet. Till att någon kan stjäla hundratusentals kronor från ett motherfucking kassaskåp på kontoret. Här får du gärna i hjärnan fylla i det dummaste du har hört hända. Jag kallar det för interaktivt skrivande.
AIK har kommit till punkten idag att klubben bär på så mycket amatörinslag att ingen människa litar på någon annan i föreningen. Kanslipersonalen anses allmänt oduglig och inkompetent (eller tjyvaktig), och det första vi gör när det går dåligt är att börja ifrågasätta varför den ena eller den andra personen jobbar i föreningen.
Oftast framställs det här på ett överslätande vis som en positiv effekt av passionen som finns i klubben och att så många är engagerade. Fel. Det är en effekt av årtionden av fucking jävla vanvård.
Vad har det med GIF Sundsvall att gör då? Jo, det handlar i slutändan om professionalismen. Om att klubben inte genomsyras av en känsla av förhoppning, att man inte vågar tro på allvar. Klubben tror inte. Fansen vill tro, men klubben gör det inte. Du kan säga emot mig, jag kan ha fel. Men det är så jag upplever det.
Stundtals i år, och under långa perioder mot Sundsvall så ser AIK:s spelare loja och håglösa ut, nästan oengagerade. Det är inte för att dom är dåliga fotbollsspelare. Det är för att AIK går in i en säsong där man ska fira sista året på Råsunda, det ställer krav på spelarna och spelarna ställer krav på sig själva.
Istället för att hela föreningen går ihop i ett och ställer sig bakom ett rejält försök att vinna så verkar det råda tveksamhet. Vid frågor om guld så svarar representanter hellre med att påtala hur ungt lag man har, än med ett enkelt: Vi ska vinna hela skiten.
Vi ska inte ha hög svansföring, vi ska visa innan vi snackar, vi ska inte upprepa 2010 års fiasko med "Kom och ta oss!". Det är så det låter. Det är tyvärr inte en svartvit fråga. Bara för att du är ödmjuk och inte är för kaxig så betyder det inte att du har rätt inställning.
Det kan inte bara vara jag som fått känslan. Känslan av att inte så viktigt att vi kör för guld. Vi vill bara ha ett bra avslut på Råsunda så vi kan inleda bra på Swedbank Arena Friends Arena Nya Råsunda. Jag tror att det förstört säsongen innan den ens hann börja.
Laget vill tro men känner inte förtroendet (som när Alex sneglar på Alm innan han tipsar AIK som etta på upptaktsträffen). Fansen vill också tro, men blir desillusionerade när dom ser spelarna, och spelarna i sin tur blir desillusionerade när dom står inför ett knäpptyst och halvtomt Råsunda. Festen som kom av sig, redan i premiären.
Vart är den enande kraften? Vart är övertygelsen? Ingen verkar ta ansvar. Vi är alla lika medskyldiga till den här konstiga stämningen, men somliga har en större förmåga att påverka. Och därmed, ett större ansvar att ta för att vända trenden. Jag ser min roll i att peka ut problemet, i förhoppningen att vi, är vi ser det, kommer att bearbeta det. Men jag är också medveten om att många inte håller med. Tycker jag drar för tidiga slutsatser.
Jag började fundera på det här för länge sedan, det är därför inget hastigt skrivet när jag är upprörd, tvärtom så är jag ganska lugn när jag skriver detta. Det började när jag pratade med Charlee Mian i Turkiet och konstaterade, som man gör, att det bara var guld som gällde i år. Charlee lät förvånad.
En person inom och kring AIK:s ledarstab verkade överraskad över att fansen förväntar sig ett guld i år. Jag började tänka på våran satsning, den som uteblev, det faktum att vi 'bara' fick Celso när våra arvfiender plockade hem spelare efter spelare. Sedan dess har den byggt sig starkare, känslan av att man deltar pliktskyldigt i rörelserna, men att man inte riktigt är med. Ett skådespel, eller ungefär precis så som det kan se ut ibland när AIK spelar.
Två IFK värvningar ryktades till Gnaget vid tillfällen, där åtminstone en även var påtalad i år. Jens T Andersson konstaterade att man inte bara förlorat spelaren, AIK hade inte ens varit med i budgivningen. Ännu ett exempel på inställningen.
Det känns nu som att allt är avslaget, och man bara vill ställa in hela skiten. Det vore djupt tragiskt och väldigt ovärdigt Råsunda att ha en säsong som fortsätter på det här viset.
Nu vet jag att några sitter där hemma, pekar på tabellen, hänvisar till toppen och påtalar att vi ligger bra till. Obesegrade är vi också. Vi har det i egna händer, och vi gör visst mål, och stundtals så ser det riktigt bra ut. Problemet är bara att det är så mycket större än bara laget, spelet och tabellen.
Och att det som händer, eller inte händer just nu, verkar påverka killarna på planen på ett mycket allvarligt sätt.
Vi måste hitta tillbaka till det riktiga AIK, det vi har som självbild. Annars blir året ett antiklimax.
Och nästa år, och året därpå. Och sen riskerar vi konkurs igen, byter styrelse, säljer halva laget, provar utländska importer igen, försöker ta hem avdankade utlandsproffs som inte levererar, går in på ungdomar igen, börjar om i Superettan och karussellen fortsätter i all evighet.
AIK ligger i en mycket god position. Både i tabellen och teorin om framtiden. Men just nu verkar vi kasta bort alltihopa. Igen.
Där vi 2009 hade en uppkäftig inställning som sa, "Vi ska visa alla." så står AIK 2012 och kliar sig i huvudet och undrar sakta, "Var det här allt vi hade att komma med?"
