Kettil: Glöm allt jag sagt, det blir inget guld.
Ett AIK i uppåtstigande form möter ett svagt och identitetssökande IFK Göteborg i lagens sista möte på Råsunda. Låter som bra förutsättningar för en folkfest? Skulle inte tro det. Spelet drog tankarna till Tjongavallen mer än Råsunda, och trots gästernas vilda firande så fanns ingen riktig vinnare i matchen.
Om vi bortser spelet, det fruktansvärt usla spelet, så var det här matchen som skulle cementera IFK Göteborgs 2012 som ett fiasko. Samtidigt som AIK skulle bygga vidare på de tendenser som ändå pekade mot något bra. Det gick sådär.
Att det inte skulle gå enligt planen förstod man ganska snabbt, det var mer Mjällby och mindre Kalmar över matchen. Inget lag tycktes förmöget att klara av en enkel passning till en medspelare, ändå lyckades AIK med att bryta dödläget genom ett mål av inhoppade Pontus Engblom. Råsunda bröt ut i ett förrädiskt jubel och man tänkte kanske att nu kom det förlösande målet. Inte det heller.
På något vis så var det talande att IFK Göteborg fick in den där kvitteringen. Inte för att dom var värda den spelmässigt, utan för att det säger något om det AIK som börjar ta form som 2012 års upplaga. Ett nästan, men inte riktigt. Ett kanske, men förmodligen inte.
Att Göteborgare firar 1-1 som en vinst är inte konstigt, för AIK:are behandlade 1-1 som en förlust. Värre blir det då bakfyllan lagt sig, eftersom AIK:are ändå kan luta sig mot sitt kanske. Ingen IFK supporter kan se den här inledningen och vara nöjd, inte med den satsning som gjorts, inte med det identitessjälvmord man begått i jakt på Eldorado.
Trots alla Håkans nyförvärv så är det ändå en djupledslöpande Tobias Hysén som är IFK Göteborgs enda hot. Och precis som alla andra år så var han inte ett hot på Råsunda den här gången heller.
Om 2012 blir ett misslyckat år för AIK rent sportsligt så glädjer inte det mig, men jag kan alltid luta mig tillbaka och säga att AIK höll fast vid sin nya idé (ideologi om man så vill) och man kunde inte göra något annat. Nästa år då jävlar, och så vidare.
Om 2012 blir ett misslyckat år för IFK Göteborg så är jag den siste som bör uttala sig. Men jag tillåer mig ändå som utomstående att säga att det verkar som man övergett sina gamla principer. Och den som säljer sin själ vill också ha skäligt betalt.
Jag vet inte om Micke Stahre hade fått sparken vid en förlust. Men jag kan garantera att han inte sitter säkrare för att man fick en poäng av Ivan Turina. Det är enklare att sluta förlora av eget grepp än att börja vinna på kommando. Så i Göteborg så tornar sig de mörka molnen på himmelen, i Solna så skiner snart solen.
