Gästkrönikan: " Produkten damfotboll är usel "
Kalmar FF-supportern Linus Hellman tar rygg på den aldrig sinande debatten om svensk damfotboll. Och han gör det med den garanterat längsta krönikan i Röda Sidornas historia.
Är inte så ofta inne på Röda Sidorna, och har därför helt missat den pågående damfotbollsdiskussionen. Kan inte låta bli att ge min syn på bl.a. det Magnus Olander skriver i sin krönika:
”Trots att vi skriver 2003 så fortsätter något så uttjatat som sexism att göra intrång på alla plan. Fotbollen är inget undantag. Fast här är den bakvänd. Kvinnor måste jämföras med herrar.”
Jag kan ha missat något när jag nu i efterhand har betat mig igenom diskussionen, men jag har inte funnit något i varken Apperts eller Majlards texter av sexistisk karaktär. Lika uttjatad som Olander tycker att sexismen i fråga om synen på damfotboll är, är detta eviga påhoppande från damfotbollsförespråkarna om just detta. Det är direkt nedlåtande att ständigt bemöta konstruktiv kritik med anklagelser om sexism. Det är inte sexistiskt att inte gilla produkten damfotboll, att anse att den inte håller måttet, att anse att den inte verkar i en så pass konkurrensutsatt och kvalitativ verklighet att den förtjänar eller borde ha ens i närheten av så stor uppmärksamhet som den nu får.
Kvinnor måste inte jämföras med herrar. Det går alldeles utmärkt att driva den här argumentationen utan att jämföra damfotbollen med herrfotbollen:
* Konkurrensen är löjeväckande. Den svenska herrpingisen förtjänar inte heller någon uppmärksamhet, eftersom det råder total brist på konkurrens (ta bara turerna med alla skadade och sjuka BTK-spelare, eller när Enig slängde in en ”pensionär”). Samma sak gäller med i princip alla hockey som utövas i det här landet, liksom med svensk basket, backhoppning och en herrans massa andra sporter. OCH med damfotbollen. Det är maximalt låg argumentationsnivå att argumentera utifrån könsperspektivet. Visar tydligt hur få och dåliga argument Olander & Co har. Uppmärksamhet kräver konkurrens. Det saknar damfotbollen. Punkt.
* Produkten damfotboll är usel. Olander tillstyrker att det råder fysiska skillnader mellan män och kvinnor. Skönt så. Men, det räddar varken honom eller damfotbollen. De fysiska skillnaderna kan förklara en hel del, men de kan inte förklara varför målvakterna i damfotbollen är så komplett värdelösa. De fysiska skillnaderna kan inte heller förklara varför, relativt sett, damfotbollsspelarna skjuter så förbålt illa, och löst. Varför yttrar sig inte detta fenomen på samma sätt i t.ex. damhandbollen (som håller monumentalt högre klass)? Inte heller bristen på teknik kan förklaras utifrån de fysiska skillnaderna mellan könen. Varför brister damfotbollen så i teknik?
* Intresse. Uppmärksamhet är ingen rättighet, det är något man förtjänar. Uppmärksamhet kräver intresse. I dagsläget har bara Umeå ett rimligt intresse kring sin produkt. Resten av damfotbollen lever i en helt annan verklighet, säkerligen mer eller mindre hundraprocentigt av de skäl jag nämnt ovan. Vi människor, mediekonsumenter, ser det vi finner underhållande och intressant. Efter denna verklighet verkar lyckligtvis media. De uppmärksammar det som efterfrågas av deras konsumenter. Denna ekvation ska även damfotbollen foga sig efter. Visst är det så att uppmärksamhet föder intresse, men för att få den skjutsen krävs att man själv har inlett med att prestera. Snarare än att damfotbollen skulle missgynnas är det så att den i perioder har givits en gräddfil. Rapporteringen och uppmärksamheten har vida överstigit intresset, prestationen och kvaliteten.
* Ett VM-guld är inte alltid ett VM-guld. Många sporter lever i tron och uppfattningen att de ska ges uppmärksamhet, uppskattning och intresse helt efter någon slags titelmåttstock. Innebandyn är ett manligt exempel (för att tillfredställa den könsstyrda skaran), och damhockeyn ett kvinnligt dito. Patetiskt. Utan konkurrens är titlarna inte ens luft värda. Denna logik borde gälla även damfotbollen.
Damfotbollens anhängare påstår att damfotbollen missgynnas för att den utövas av damer. Det resonemanget håller inte över huvud taget. Hur kommer det sig i så fall att vi i andra sammanhang uppskattar idrottskvinnor minst lika mycket som idrottsmännen, ja, ofta t.o.m. mer? Kajsa, Anja, Carolina Klüft, Pernilla Wiberg o.s.v. Menar Olander & Co att det är för att de är så snygga? Det hoppas och tror jag att nämnda kvinnor skulle bli förolämpade av. De presterar något som konsumenterna uppskattar, och det är det enda som räknas.
”Jan Majlard skriver i ursprungsartikeln en massa smörja med kopplingar till Tina Nordlund och hennes sjukdom, som enligt honom tillsammans med hennes fotbollsspelande gav henne en skjuts rätt in i Aftonbladets journalistkår via gräddfilen. Men, som även Appert skriver, vad har det med saken att göra? Nada!”
Det har inte mycket med saken att göra, men man kan inflika att hon knappast skulle ha hamnat på Aftonbladets lönelista om inte damfotbollen och hon tidigare fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Sjukdomen är bara tragisk och beklagansvärd. Den vill jag inte föra in i det resonemanget.
”Det är nämligen så här: Män och Kvinnor skiljer sig åt, både fysiskt och psykiskt, framförallt efter det att de passerat puberteten. Man kan alltså inte jämföra "äpplen och päron". Det kan verka hemskt att jag, som damtränare, skriver att män är mer fysiskt utrustade än kvinnor, men så är fallet och därför så är män generellt bättre än kvinnor i de flesta idrottsgrenar.”
Bättre på det rent fysiska, ja. Män är alltså t.ex. snabbare och starkare, och de hoppar högre och längre. Men, tekniskt sett känner jag inte till några skillnader som skulle kunna förklara den stora skillnaden i teknik mellan damfotbollen och herrfotbollen.
”Tina Nordlund menar att damfotbollen gjort enorma framsteg. Fotbollen har blivit snabbare, mer teknisk och spelarna är i dag bättre tränade än 1984 och Appert skriver att han har svårt att se det eftersom rörelsemönster, bollteknik och allmänstruktur på spelet är fortfarande ljusår från herrfotbollens dito.
Kanske måste man återigen se på hur länge damfotbollen har funnits. Tittar man på utvecklingen sedan den första damlandskampen 1974 så har det hänt massor. Tekniken och rörelsemönstret är miltals ifrån var det var då. Man måste tänka på att damfotbollen ”bara” är ca 30 år, medan herrfotbollen har funnits i snart 100. Så man kan lugnt säga att damfotbollen har haft en mycket snabbare utveckling än densamma på herrarnas sida de sista 20 åren.”
Del II.
