Kalmar FF-supportern Linus Hellman tar rygg på den aldrig sinande debatten om damfotbollen.
Det kan man tycka. Jag tycker också att det är imponerande att de lägger ner så mycket tid, kraft och pengar på sitt idrottande, men det är inget unikt för damfotbollsspelarna. Samma sak gäller med en rad andra mindre sporter. Finns ju hundratals sporter som lever i den verkligheten, eller i vissa fall ännu sämre. Orsakerna är fullt logiska - desamma som jag tidigare har redogjort för - och att ändra på den verkligheten är inte bara en omöjlighet, utan dessutom inte önskvärt. Eller vill Olander & Co att vi ska tvingas bli intresserade av idrotter vi inte tycker om? Eller att företag ska tvingas att sponsra sporter som inte innebär att de får något tillbaka?
”Jag tror knappast att en herrspelare i samma situation hade gjort det.”
Inte? Innebär det alltså att män är mer bekväma än kvinnor? Snacka om tveksamt och förlegat synsätt. Det är självklart att om förutsättningarna och den historiska bakgrunden hade varit den omvända, ja då hade det förmodligen också sett omvänt ut.
”De ekonomiska fördelarna ligger enbart på herrarnas sida och då handlar det inte bara om sponsring, utan om sättet att se damfotboll på. Flickorna har oftast inte haft en riktig tränare på ungdomsnivå, utan lärt sig av en snäll förälder som ställt upp. Föräldrar är otroligt viktiga och underbara, men som tränare måste man ha rätt kunskap för att kunna utveckla spelare. Allt detta kommer att ändras med den generation med fotbollstjejer som nu håller på att byggas upp. De kommer vara bättre tränade, ha en bättre inställning, vara ordentligt skolade och framförallt så kommer de vara villiga att satsa om det satsas på dem.”
Ett resonemang som hänger på en mycket skör tråd. Det finns även inom pojklagsfotbollen massor med ungdomar som inte har ”riktiga” tränare, och det ända upp i elitklubbar. Dessutom är detta förhållande inte något som är unikt för fotbollen. I små föreningar i andra idrotter är det snarare regel än undantag att det är ideellt arbetande föräldrar eller andra, med inte mycket annat än ett brinnande intresse i ryggsäcken som sköter tränandet. Vad är det som skiljer dessa från damfotbollen? Som gör att damfotbollen förtjänar så mycket mer resurser? Det är oroande om det krävs att någon är villig att satsa på damfotbollsspelarna för att de ska vara villiga att satsa. Rimligen borde det inte finnas något intresse av att satsa på dem förrän de själva satsar OCH presterar. Vi lever inte i den idealvärld Olander & Co verkar vilja befinna sig i. Vi har nu kommit undan de skäl som förr hämmade damidrotten (synen på kvinnors idrottsutövande, bristen på jämställdhet i stort), men har istället gått in i en tid då ekonomiska avväganden är helt avgörande. Om detta kan man tycka både det ena och det andra, men det medför inte bara nackdelar, är inte bara av ondo. Det professionella idrottsutövandet vinner stora fördelar i detta system, och det ger oss konsumenter markant bättre produkter att njuta av. Man kan välja att förhålla sig till den verkligheten på två olika sätt. Endera väljer man att inse faktum, att anpassa sig efter förutsättningarna, eller så väljer man att försöka ändra på systemet. För mig är det uppenbart vilken väg som är den mest framkomliga.
”Att se sina lokala damlag i lägre divisioner ger damfotbollen rätt ansikte lika mycket som en divisionsexmatch i herrfotbollen visar hur KFF’s matcher ser ut.”
Varför välja Division 6 som jämförelsegrund för herrfotbollen, och en klart mer flummig jämförelse för damfotbollen? Eftersom damfotbollen saknar bredden blir förstås gapet mellan elit och bredd mycket större där än inom herrfotbollen. För mig är det ett bevis på att damfotbollen inte håller måttet, precis som att kvaliteten på hockeyn (herr!!) i de lägre serierna är ett klart bevis på att svensk hockey sakta men säkert går mot döden. Damfotbollen och herrhockeyn saknar på bredden all form av kvalitet. Herrhockeyn har än så länge en hyfsad sådan på elitnivå, vilket damfotbollen inte har. Det gör att damfotbollens problem och brister är dubbla.
”Herrar och damer skiljer sig åt. Men låt dem göra det.
Låt SvFF utveckla sin damfotboll, låt oss alla göra det tillsammans så kanske vi ser det goda och sportsliga i att dra åt samma håll. Så kanske publik och sponsorer jämnas ut. Så kanske fler flickor tycker det är lönt att satsa på fotboll. Så kanske vi kan få ett allsvenskt lag tillslut i den här regionen.”
Det finns nog få som inte håller med om att herrar och damer är och förblir olika, och att det är ett helt ok faktum. Allt är möjligt, men att damfotbollen skulle nå samma publik- och sponsornivåer som herrfotbollen kräver en utveckling och kursändring från damfotbollens sida som jag inte tror att den mäktar med inom överskådlig tid. När damfotbollen har nått en tillräcklig nivå och konkurrens ser jag gärna ett allsvenskt lag i regionen, men till dess är det en för mig fullkomligt egal fråga. Jag går inte omkring och strålar av lycka bara för att vi har BTK inom pingisen. Vad ger det om produkten och konkurrensen inte håller måttet?
”Så kanske vi kan få ett landslag i den absoluta eliten.”
Jag som trodde att de redan ansåg sig tillhöra den absoluta eliten. Kan inte vara långtifrån, ens enligt min måttstock. Men, igen, vad ger det så länge världsdamfotbollen inte ens uppfyller de mest elementära kraven på konkurrens, kvalitet och underhållning? Mig ger det i alla fall ingenting.
”Så kanske vi kan få fler ungdomar att tro på sig själva och på framtiden.”
Mycket kan man tillmäta idrotten, men de målen får vi väl ändå hoppas att vi ska kunna uppfylla med eller utan damfotbollen.
”Så kanske vi kan få bort förlegade kvinnosyner.”
Eller förlegade argumentationsformer och generaliseringar.
Blev långt som fan, men sån är jag...
