Premiärfesten som kom av sig
Reflektioner från läktarplats signerade Röda Sidornas krönikör.
LÖRDAG 13:15: Vilken är världens bästa fotbollstidning? Vi sitter i bilen och diskuterar livligt. Evenäs har både World Soccer (”extremt bra fotbollsjournalistik”, enligt honom själv) och svenska Offside som första alternativ. Den senare tidningen är jag själv en stor beundrare av, särskilt gillar jag det nya formatet. Fotbollsmedia överlag är dock av skiftande kvalité, tänker jag och fingrar på ett ex av Sportbladet som ligger i baksätet. Lövet sitter lugnt och stilla bakom ratten, ännu är tankarna inte helt inriktade på premiären imorgon.
15:30: Fredriksskans matta ser overkligt bra ut. Vi har tagit en långpromenad i stan, jag och Arnesson. På läktarna är det öde, sånär som på ett par nyfikna entusiaster borta på Norra. Vi hälsar på en gubbe som sedan går och inspekterar de mobila stålskelett som vetter ut mot Malmfjärden. Resultatet av kommunens imponerande utbyggnad av Fredriksskans, tänker jag för mig själv. Ett par måsar påminner oss om naturskönheten vid Fredriksskans, vi blickar ut mot Ängö och ser Ölandsbron i horisonten. Mackans knappt ettåriga dotter har lärt sig gå och det är premiär i morgon. Ett par gamla polare står där på huvudläktaren och trivs med livet.
21:30: Premiärer är ett jävla skit egentligen. Magen pajar och man börjar läsa Skansenbladet tvångsmässigt, trots att tidningen egentligen inte är läsvärd. Gamla storheter som Johnny Erlandsson, Jan-Åke Lundberg och Tony Ström avhandlas i en förvånansvärt välskriven krönika i mittuppslaget. Författaren använder sig av ett målande språk, känsloyttringarna är många. I slutet av tidningen påstår någon kommunalpamp att kommunen ”satsar på Kalmar FF”. Det verkar nästan som om han har läst Röda Sidorna eftersom han villigt erkänner att KFF är Kalmars främsta varumärke vid sidan av Slottet och Ölandsbron. Jag funderar på hur man i en och samma mening lyckas konstruera en så extrem paradox. Sedan beslutar jag mig för att insikten finns, men inte viljan.
SÖNDAG 15:30: Ett snabbstopp på puben innan vi sällar oss till de klungor av folk som rör sig bortåt Fredriksskans. Det är grådis i luften, men bröderna Evenäs talar bara om vinst. Vi intar våra platser på läktaren och träffar ett antal bekanta ansikten. Jag halar fram matchprogrammet där jag läser min egen krönika, dagen till ära kompletterad med bild. Oasis spelas i högtalarna, något som renderar positiva tillrop från mina bänkgrannar. Nu jävlar ska KFF visa var skåpet skall stå, allt annat än vinst i premiären är ett misslyckande!
17:45 Gud skapade en gång människan, men människan skapade magsårsmedicinen – en välsignelse för oss som håller på KFF. Det här känns nämligen igen. Det andra laget är riktigt dåligt, men vad spelar det för roll när Kalmar FF uppträder som en samling pojklagsspelare? Domaren, som förövrigt gör en riktigt dålig insats, blåser av matchen: 0-1 mot Åtvidabergs FF, ett lag vi ska vinna klart över om vi har några som helst allsvenska ambitioner. På väg mot bilen, i sällskap med Martin Austrin, frågor jag mig själv om matchen jag nyss såg var den sämsta Kalmar FF-insatsen på flera år.
Det kan vara så.
