Kaptenen har ordet
Det sista som händer under vår vistelse på La Manga är att vi får en ordentlig pratstund med Henrik Rydström. Lagkaptenen ger oss sin syn på årets träningsläger, indragna frikvällar, och om att föregå med gott exempel.
Första delen
Det är söndagen den 5 mars och klockan är en bit efter halv fem på eftermiddagen. Väderförhållandena är minst sagt bistra, solen gömmer sig bakom stålgråa moln och vindstyrkan kan inte ligga långt ifrån storm mellan bergen. Men gräset är grönt och ett litet gäng rödklädda fotbollsspelare försöker bedriva någon form av träning på det närmast perfekta underlaget. Det visar sig att det är spetsgruppen som tränar under Kjell Nybergs ledning, han försöker att motivera spelarna med att likna kvadratövningarna vid en VM-final. Spelarna i A-truppen har fått ledigt och håller sig klokt nog inomhus, alla utom två. Mikael Eklund och Henrik Rydström deltar frivilligt på träningen, vi tycker att det är stort men Nanne Bergstrand är tydligen av en annan åsikt.
Ja, Nanne blev lite tjurig där berättar Henrik för oss på sitt hotellrum senare på kvällen.
– Han gav oss eftermiddagen ledig till lite återhämtning och eftersom jag och Bagarn är de enda som spelat nittio minuter i bägge matcherna här nere så tyckte han väl inte att det fanns någon anledning för mig att träna. Men nu kände jag mig pigg och då tycker jag att man kan visa för de yngre att här går man ut och tränar även om det är skitväder fast man inte behöver. Skillnaden är om jag hade känt mig sliten då hade man väl tagit chansen.
Vi träffar alltså Henrik Rydström efter spelarnas gemensamma middag kvällen före hemresan och det första vi ber om är självklart en summering av veckan som gått.
– Man kan väl säga som så att är man i La Manga så vet man att allt funkar till etthundra procent. Mat, transport, planer även om planerna har varit lite sämre än vad de varit tidigare. Vissa av planerna är jättefina men om jag har förstått det rätt så är det norska fotbollförbundet som driver anläggningen. Det svenska fotbollförbundet har fått chansen att köpa in sig men har sagt nej så vi har väl inte så hög prioritet utan har varit på samma plan hela tiden. Sedan har ju vinden ställt till det ur ren matchsynpunkt och idag när vi tränade det sista passet så blåste det så in i helvete. Annars har det varit bra men jag kan nästan känna att det blir lite kort i och med att man ändå lägger över ett dygn på att ta sig hit. Samtidigt är det ju dubbelbottnat för man längtar ju hem till familjen och jag drömde konstant om min dotter hela natten, men tio dagar hade kanske varit det optimala.
Väderleksrapporterna hemifrån skvallrar om snökaos och mängder av minusgrader. Seriepremiären känns i dagsläget väldigt osäker, hur ser du på det faktum att ett redan tight spelschema på grund av VM riskerar att bli ännu tightare?
– Generellt känner jag att vi spelar för få matcher i Sverige och det är det nog fler som känner. Man skulle kunna dra upp antalet matcher avsevärt så det ska nog inte vara några större problem. Det finns de som jämför med hockeyn och att hockeyspelarna kan spela oftare men det är en helt annan typ av belastning i de matcherna. När jag spelar match så tar det två till tre dagar innan jag är tillbaka till hundra procent igen. Men då får man ju anpassa träningen, tittar man på England som matchar betydligt tuffare så tränar de ju knappt emellan matcherna heller. I Sverige har vi den kulturen att om det är träning då är det hundra procent som gäller medan man i länder med fler matcher tar det lugnare så det är väl där man får svänga lite. I fjol började vi några dagar senare än vad vi ska göra i år och då var vi på träningsläger ett par veckor senare än vad vi är nu och då var det också snö hemma i Kalmar. Då spekulerade man i om planen skulle vara dålig till premiären men då hade snön fungerat som ett skydd. Men är det för kallt, och nu var det väl femton minusgrader då är det ett problem. Fast det enda jag kan känna oro för är att man forcerar fram och måste hinna med de där matcherna, då kommer vi att gå ut och spela på åkrar. Hur bra är planerna?
För att åter tala lite mer om själva lägret, vi har upplevt det som väldigt lugnt både på träningar och vid sidan av. Det härmed inkilning av nya spelare till exempel, det förkommer inte längre?
– Man kan säga att –96 var nog sista gången vi hade någon slags pennalism i själva inkilningsproceduren. Efter det året så lade ju vissa spelare som var drivande inom den biten av och de som då hade lite inflytande i gruppen som till exempel Johan Jeansson, Kjell Carlsson, en annan och Kaldner, vi har väl inte haft den där ådran riktigt att förnedra de andra. Så successivt har vi börjat plocka bort moment, men att det är lugnt beror nog också på att sedan Nanne kom tillbaka 2003 så har han tagit bort frikvällen som tidigare var standardprocedur. Så vi har ju ingen kväll där det är officiellt fritt.
Skapar inte det en viss irritation inom gruppen?
– Alltså ibland kan vi ju känna att varför skulle vi inte kunna ha någon frikväll, jag menar vi är ju ändå vuxna människor. Samtidigt är det ju inte så att det råder något förbud på att åka iväg och titta på något, som jag ser det så är det inte så att det kommer från ledarhåll att nu har ni en frikväll, men däremot så finns det ju stora friheter hela tiden. Vi har ju de fasta tiderna när vi ska äta och träna och sedan är det ju inte så att de går och kollar ifall vi går och lägger oss. Bara vi presterar det vi ska på träningar och matcher. Så det känns ju inte som att vi är bakbundna eller blir behandlade som småbarn, jag tror väl att det handlar lite om att sända ut rätt signaler till de yngre. Det här är ett träningsläger, det är det vi är här för och inte för att ha någon frikväll.
Tidigare under dagen när vi satt och diskuterade upplägget för denna intervju över en lunch på den utmärkta restaurangen Si blev vi plötsligt lite osäkra på när Kalmar FF:s lagkapten tillträdde rollen som just lagkapten. Vi tog givetvis upp det med Henrik själv och han svarade lite svävande att det fanns flera svar på den frågan och han ville gärna veta vad vi kommit fram till. Vi berättade att vi efter mycket om och men kommit fram till att Dennis Nilsson måste ha varit föregångaren, men att Henrik av någon anledning tog över kaptensrollen mitt under brinnande säsong. Rydström menar att man kan dela upp det hela i två delar.
– Jag var kapten även i allsvenskan –99. Först var ju Johan Schansson kapten men sedan blev han petad, vi kallar honom ”Schansson” efter Bosse Hansson ha, ha, ha. Sedan hade Christian Nilsson bindeln tills han skadade sig hemma mot blåvitt och då fick jag ta över. Sedan hade jag den under resten av –99 och in på 2000 fram till att jag var skadad med ryggen på hösten. Då tog Dennis över bindeln och när jag sedan kom tillbaka föll det sig rätt naturligt att Dennis fortsatte för jag var ju inte tillbaka förrän in på nästa säsong, alltså 2001. Dennis hade den sedan fram till det att han började åka ur startelvan och då tog jag över den igen. Så det är väl egentligen först sedan våren 2004 som jag kontinuerligt har haft den. Dennis sa alltid att ”du är arvtagaren, du ska ha bindeln när jag lägger av”.
Vi har fått känslan av att det här med att vara kapten inte enbart gäller på planen utan i stor utsträckning även vid sidan av. Under lägret kamperar du tillsammans med Blomma, Lasse, Tobbe, Kaldner och Wastå och vi har hört att de kallar dig för ”mamma Rydström” samt att du har hand om er gemensamma tvätt.
– Alltså den här kaptensrollen har ju lite olika status beroende på vem det är i truppen man frågar. I det här huset där alla är rätt erfarna så har den väl inte så stor roll utan här handlar det mer om hur du är som person. Tittar man på det här rummet så sitter dom och spelar kort och så där medan jag drar mig undan för att läsa lite eller lyssna på musik. Och då sköter man även lite andra sysslor så det är mer en naturlig del. Men bland de yngre och även bland de utländska spelarna märker man att kaptensrollen väger tyngre. Under träningslägret i fjol hade jag ett snack med de yngre spelarna om vad det betyder att spela i Kalmar FF och efter det så har väl rollen blivit lite tyngre för dem och då försöker man ju också föregå med gott exempel. Jag kan berätta att när jag kom upp i A-truppen så hade vi ju kaptener, ”PK” var kapten till exempel och de var ju inte de mest träningsvilliga. I och för sig var väl PK trettiofem eller något sådant så han kanske var sliten i kroppen, men jag tycker att man ska visa på varje träning att man kan brinna för det även om man är över trettio. Det tycker jag är det viktiga.
Fortsättningen på denna intervju kommer inom kort.
