Tankar från ett lager
"Det är när jag tar ytterligare två burar och placerar dem på gafflarna för en ny runda på lagret som jag börjar tänka på fotboll. Igen."
Det är när jag tar ytterligare två burar och placerar dem på gafflarna för en ny runda på lagret som jag börjar tänka på fotboll. Igen. Den här gången är det tidigt nittiotal och vårt gamla kompisgäng från Malmen plankar in på Fredriksskans, som vanligt. Det är öde på läktaren, vi möter Trelleborg - ytterligare ett av alla dessa lag som inte drar nån publik. 1500 personer ser Kalmar FF vinna, engagemanget från läktarplats är under all kritik och vi vet om att vi är skit. På och utanför plan. Fotboll går vi på eftersom det inte finns något att göra i Kalmar när man är sjutton år. Vi är för gamla för gårn men för unga för krogen, och kul vill man ju ha. På Fredriksskans är det sällan kul, laget är egentligen skit och atmosfären är sömnig. Varför vi är här? Det vet vi inte.
Fortsätter upp på slingan, stannar till och plockar på ett par banankollin, "hållbara". Det finns ett datum som ändrade historien på Fredriksskans läktare, men jag måste anstränga mig för att komma ihåg detaljerna. Plötsligt sitter jag på Monaco igen, en numera nedlagd restaurang mittemot Polishuset på Trädgårdsgatan, och ser på lottningen till 1994 års allsvenska kval. "Och Kalmar FF:s motståndare blir....Hammarby." Nyheten tas emot med blandade reaktioner bland de församlade. Bajen är ju ett storlag, det här blir solklar torsk - väldigt få verkar tro på seger i den här matchen. Jag vet ingenting om Hammarby, mer än det min Bajenkompis Henrik brukar berätta i telefonen. Magnus Lefvert ska tydligen vara bra, och att dom har många och hängivna supportrar är ju rikskänt. För ett par år sedan bildades en supporterklubb till Kalmar FF, med det något märkliga namnet "Kånkelberrys". Ingen av mina polare är med i den, men de flesta av oss är bekanta med dess ledare - en kille från Funkabo med rakat huvud och Umbrokläder. Ibland brukar jag läsa ett Kalmar FF-fanzine som han ger ut, och oftast sätter vi oss nära den lilla klack som återfinns på den norra träläktaren för att höra alla roliga kommentarer som folket där häver ur sig. En kille jag nyss lärt känna, "Jan Banan", kommer in i lokalen. Han är med i KB och brukar berätta historier om bortamatcher för oss b-supportrar. Nu talar han om det kommande kvalet. Med sin nasala stämma klargör han att "det kommer bli en höjdare med mycket folk". Jag tänder en Marlboro Lights och undrar hur många Hammarbyare som kommer ner. Utanför fönstret piskar oktoberregnet en svartgrå lastkaj, himlen är inte jämngrå - den har antagit en mörkare nyans.
Ligger i soffan och filosoferar över gårdagen. Bajen krossade oss med 4-1 - och Magnus Levfert använde Nicklas Ergon som sin privata rundningskon. Hammarbysupportrarna var hur många som helst, men vad viktigare är: Vi var också många. För första gången i historien hade Kalmar FF en hyfsat välsynkad klack på ett par hundra personer. Vi hade inga egentliga sånger, men jag tror ändå inte att vi framstod som en såndär patetisk hockeyklack. Mitt i all sportslig bedrövelse föddes något igår, något som borde kunna utvecklas till något riktigt bra.
Tillbaka på lagret, står och rycker i en pall med kvisttomater i kartong. 1996 flyttade jag från Kalmar, så även mina vänner från kvarteret Malmen. Ett par år senare bildade vi Calmare FF Fans Stockholm, en numera slocknad förening. Tommie från Järnkaminerna hjälpte oss att trycka egna tröjor, som avspark.net:s redaktör hade designat. Denne redaktör och jag ägnade sedan sju timmar åt att färdigställa en 8-meters banderoll som en gammal skejtare från Sköndal hade lagt linjerna till. Vi deltog i GAIS Stockholmsfalangs exilturnering i fotboll något år också, och hade en lyckad resa till Gefle med tre fulla minibussar. Jag fortsätter upp med trucken längs slingan, tankarna intensifieras och plötsligt befinner jag mig i Växjö. Vi står längst ner i den överlägset största Kalmar FF-klack jag någonsin stått i. För ett par omgångar sen var vi 24 man på Ruddalen, nu är vi hux flux 800 personer - kanske mer. Eftersom det är standard bland Kalmar FF:s supportrar att avsky allting som har med Östers IF att göra är tonen på bortasektionen "rå men hjärtlig". Stefan Paldan är en av Östers bästa spelare, något han ständigt blir påmind om när han närmar sig motståndarlagets fans. "Tjocka feta Paldan" ekar ut på planen i orkanstyrka, faktum är att draget inte är i närheten av den volymen när sångerna handlar om KFF. Öster bränner av ett par bengaler och spelar discomusik(?) vid hörnorna. Anglofilerna till höger om mig påpekar irriterat att "Öster är disco medan KFF är Cock Sparrer eller möjligtvis Oasis." Jag tänder en Marlboro Lights och ser farsan på sektionen bredvid. Han ser skeptisk ut som vanligt när Kalmar FF spelar, det blir väl så när man har följt det här jojogänget sedan mitten av 50-talet. För bara ett par veckor sedan var jag Best Man i den här stan. Min polare Matte (KFF) hade haft den osannolika oturen att bli kär i en tjej från Växjö. Jag ryser fortfarande vid minnet och blickar ut över planen. Vi är fler än Öster och det känns...jävligt bra.
Plastar varmvaror och ska strax parkera burarna. Tankarna flyter iväg till VSK hemma 03, och jag är på väg till Fredriksskans tillsammans med Akinder. Som före detta ordförande i KB har han lagt den aktiva supporterkarriären på hyllan, numera är han ansvarig för innehållet i matchprogrammen. Själv har jag med två krönikor i dagens program, något jag gör på ideell basis - precis som Akinder. Vi ställer oss i utkanten av klacken, och blir snart varse om den totalt USLA stämmning som numera råder på Sektion E. Plötsligt kommmer en kvittorulle farande och slår ut min pappmugg med kaffe. Ett gäng smågrabbar i 10-årsåldern hetsar de övriga ungarna på de nedre sektionerna (som uteslutande befolkas av individer i mellan-och högstadieålder) att kasta omkring TIFO-material. Späda pojkröster dominerar ljudbilden, och ovanför oss står en samling KFF-tatuerade gentlemän och ser olyckliga ut. "Vi sitter mest på D nuförtiden", klargör en av dem lågmält. "Det är bara ungar i klacken nuförtiden". Tänker för mig själv att det är dessa grabbar som borde ha hand om all supporterverksamhet i Kalmar. Att det bara är dom som kan styra upp någonting som man slipper skämmas för. Tyvärr har vi för många otränade ögon på Fredriksskans läktarsektioner. För mycket folk som tror att souvenirer är liktydligt med engagemang och passion. För mycket folk med för lite erfarenhet från större sammanhang, som inte förstår att killen därborta - som just nu blir tillrättavisad av en alkoholiserad matchvärd för att han röker på läktaren - såg samtliga bortamatcher i Division 2 1997 även om det inte syns att han håller på Kalmar FF. Vi simmar återigen omkring i ankdammen, tänker jag för mig själv. Vi simmar omkring där fortfarande eftersom vi inte tog tillvara på en utveckling som hade kunnat leda till något riktigt stort.
