Maratonmannen, Del 1
753 matcher, 254 mål. Det facit har mannen som leder Kalmar FF:s interna maratontabell. Röda Bröder träffar den mest legendariska mannen i FF:s snart hundraåriga historia i en odyssé över hans karriär.
I filmen maratonmannen spelar Dustin Hoffman huvudrollen, i huvudrollen som maratonmannen i vår story står Johny Erlandsson. 753 matcher och 254 mål under sin 16 säsonger långa sejour i Kalmar FF. Undertecknad är född 1979 och är på tok för ung för att ha sett Johny spela. Mina kunskaper om Johny är ett antal gamla svartvita bilder på en man i helskägg och ett mytomspunnet namn. Men jag vet så pass mycket, att är det någon som verkligen gjort sig förtjänt av att kallas Mr KFF, så är det Johny Erlandsson.
Vi lät Kjell Nyberg, gammal spelare i KFF och numera tipselittränare ge sin version av Johny. Kjell som kom till Kalmar FF året innan Johny, säsongen 1972, har både spelat ihop med Johny samt haft förmånen att vara lagledare för truppen då Johny var aktiv.
-Jag var ju redan etablerad när Johny kom, jag tror han var 15 år då eller något sånt, från 
Kosta. Han var ju ett enormt yrväder och en otroligt oslipad diamant skulle det visa sig. Jag minns de första träningarna med honom och tänkte, vad är det här för en liten junior? Men han smällde på som bara den så man kunde bli helt vansinnig på honom. Han satte avtryck direkt kan man säga, en väldig attityd, löpvillig, orädd och otroligt målmedveten. Han blev ju aktuell ganska omgående, inte som ordinarie men som ganska ung och det beror nog, tror jag, på att han hade enormt bra fysik. Sen blev han ju etablerad och det under en lång period som Mr Kalmar FF. Han var ju en otrolig attitydspelare, sen kan man ju säga som så att nutidens forwards springer inte i närheten av så mycket som han gjorde vilket gjorde att han var mycket tacksam att spela ihop med, det fanns liksom inga bollar som var omöjliga för honom. För mig var han en djupledsforward av högsta rang och stod ju också nära landslaget.
-Sen har vi ju i olika sammanhang arbetat ihop, jag som ledare och han som tränare. Även där gjorde han otroligt mycket nytta för föreningen, framför allt då under en svår period då det mesta gick snett. Men man kunde ju aldrig tro att han skulle bli en legend i föreningen när han kom, men man kan ju inte förutse allt. Det finns bara gott och säga om Johny, avslutar Kjell.
Jag och min kollega, Stefan, har bestämt träff med Johny på en krog för att under en lunchmåltid kunna skapa en odyssé över hans karriär. Vi slår oss ner, hämtar sallad, får in maten och drar igång bandaren. Vi har från början tänkt köra hela Johnys karriär i kronologisk ordning, detta faller redan efter fem minuter då vi börjar hoppa mellan cupspel 1987 och derbysegrar 1979. Johny gjorde sin första säsong 1973 då han värvades från Kosta. Fast innan Johny kom till Kalmar hade han bland annat varit och provspelat för Emmaboda IS.
-Det låg ju egentligen närmare. För Kalmar var inte det naturliga valet på den tiden, vi åkte ju till exempel mest till Växjö och tittade på Öster eftersom det låg närmare. Kalmar hade jag egentligen inte sett innan, så det var lite nytt, men skojigt.
Emmaboda spelade väl också i samma serie som Kalmar på den tiden?
-Ja, och vi hade det väldigt besvärligt mot dem. 1975 bland annat när vi gick upp så möttes ju IFK Göteborg och Emmaboda i sista omgången då vi mötte Västra Frölunda.
Men hur kommer det sig att du ändå hamnade i Kalmar?
-Jag hade en morbror som hette Sixten Larsson och jobbade hos Kurt Carlén, Kurt var ordförande på den tiden. Så min morbror hade hört av sig till honom och sagt, att den där Johny ska ni nog titta lite extra på. Då spelade ju jag redan lite i smålandslaget, så de tog kontakt och då var jag här hösten –72. Jag provspelade för ”Laban” Arnesson som var tränare då och Kalmar FF mötte idrottsgymnasiet från Växjö, eller rättare sagt idrottsplutonen som det hette. Så när jag var här i oktober gick det tydligen rätt bra så efter det flyttade jag till Kalmar, den 8:e januari, det gick ganska fort.
Den tröja Johny tilldelades skulle sedermera (efter att han tagit det tuffa beslutet att avsluta sin karriär) genom ett styrelsebeslut aldrig få bäras av någon spelare i Kalmar FF i framtiden och ramades därför in och hängdes upp på kansliet som en hedersbetygelse. Något som Johny känner sig mycket stolt över. Men vi undrar ju självklart om det finns någon speciell historia bakom just tröja nummer 15, men enligt Johny så var det inget han bestämt själv.
-De införde ju att man skulle ha fasta nummer hela vägen upp. Så då blev det ju som så att man som yngre fick ta det som fanns i och med att de äldre och rutinerade hade haft sina nummer sen tidigare.
Johny uppskattades på den tiden mycket av publiken, men då många av nutidens yngre supportrar med stor sannolikhet aldrig hört talas om Johny Erlandsson bad vi honom med egna beskriva sig själv som fotbollsspelare.
-Jag var väl den där grovjobbaren, oerhört ambitiös, sprang i 90 minuter och lite till. Styrkan låg väl i att jag var väldigt orädd, trots att jag var så liten. Samt att jag framför allt var väldigt, väldigt snabb. Jag kunde spela på många olika positioner, mittfältare, spelade forward och ibland till och med i försvaret. Men att man var den där lagspelaren som alltid slet bidrog säkert till att man blev lite av en publikfavorit.
Du skulle någon gång under din karriär få smeknamnet "Kostaexpressen", när föddes det uttrycket?
-Det kom i början på 70-talet, eller kanske redan när jag spelade för pojklaget i smålandslaget. Just det här med den extrema snabbheten blev expressen ihop med att jag kom från Kosta. Det blev ju väldigt mycket mål på att Jan-Åke skarvade och jag sprang ifrån försvararna. Men jag tror det var Bengt Roos, en gammal journalist på Östra Småland som myntade detta uttryck.
Finns det någon Johny Erlandsson i dagens Kalmar FF?
-Inte riktigt på det sättet tycker jag. Vi hade ju rätt mycket rollfördelningar då också, finliraren Kenneth Bojstedt, Jan-Åke Lundberg som var den där enorma targetplayern och nickskarvaren, grovjobbare som en annan som samtidigt var en snabb djupledslöpare och sen Börje Axelsson som var den där klippan i försvaret. Så rollfördelningen fanns precis då som nu, men inte riktigt den typen av spelare eller forward finns nu. Jag tog mycket stryk och delade ut mycket stryk och det tror jag gick hem hos publiken.
Du är väl rätt ohotad i maratontabellen? Tror du att det finns någon möjlighet att du någon gång blir passerad?
-Det är nog rätt svårt att komma upp i så många matcher nu, vi spelade ju mycket mer då. Sen byter man ju klubbar oftare nu. Jag var väldigt skadebefriad också, vilade kanske någon match eller så men behövde aldrig opereras.
Då var det väl raka motsatsen med din anfallskollega Jan-Åke Lundberg som ofta drogs med skador?
-Jan-Åke hade mycket problem med hälsenor och knän, vilket var synd för han var en enormt bra fotbollsspelare. Men Jan-Åke och jag uppmärksammades mycket över vårt sätt att spela.
Åren 1973-1975 spelade Kalmar i serien under allsvenskan, som då gick under namnet Division II Södra och man var ofta med i toppen av serien. Säsongen 1975 skulle däremot bli året då man åter tog sig tillbaka till allsvenskan efter att man hade åkt ur 1955. I serien stod det mellan två lag som var överlägsna övriga lag, IFK Göteborg och Kalmar FF.
-På den tiden var det ju två-poängssystem, 26 matcher och 52 poäng. Vi vann serien på 44 och IFK hade 43. Vi tappade alltså 8 poäng på hela säsongen så våra två lag stod ju i en klass för sig.
Inför årets sista omgång ledde Kalmar med en poäng före IFK, Göteborg å andra sidan hade en avsevärt bättre målskillnad så oavgjort för Kalmar och seger för IFK mot tidigare nämnda Emmaboda skulle innebära serieseger och avancemang för blåvitt. Kalmar ställdes samtidigt mot Västra Frölunda som i sin tur var tvungna att vinna för att inte åka ur serien. Matchen får sämsta tänkbara start och Frölunda leder ett tag med 1-2 på 
Fredriksskans, Kalmars mål efter att Frölundas Ingemar Linell skjutit bollen i egen bur. Senare nickar Kenneth Bojstedt en boll mot Frölundamålet som en försvarare nickar undan, linjemannen vinkar och påkallar sig huvuddomarens uppmärksamhet. Dessa enas om att bollen faktiskt var över mållinjen innan den nickades undan och domaren pekar på mittpunkten. Johny minns just den här matchen mycket väl.
-Jag satt faktiskt på läktaren i den matchen, skadad. Eller skadad och skadad, jag satt helgipsad och detta är en av de få matcher jag faktiskt inte spelade utan skulle vila. Men jag minns den mycket väl.
Var det mål?
-Jo, jag har en klar uppfattning om att det var mål. Men det var ju väldigt mycket tugg om det, det var ett tufft beslut.
Och i Frölunda var man så pass upprörda över målet att man efter matchen lämnade in en protest?
-Ja, det var ju också ganska komiskt. Och den som stod och nickade undan bollen i målet skulle ju senare bli tränare i KFF, Allan Hebo-Larsen. Mot slutet slängde vi in en meniskskadad Kjell Nyberg som gör det sista avgörande 3-2 målet. Sen åkte Frölunda ur serien och vi gick upp så det var ju många faktorer som spelade in. Men vi vann också över Göteborg i båda matcherna så det var väl rätt att vi gick upp.
Med detta avslutar vi den första delen i artikelserien Maratonmannen, i nästa del kommer vi att avhandla sparkade tränare, en historisk värvning samt dubbla cup-triumfer.
