Maratonmannen, Del 2
Johny Erlandsson är ensam om att ha varit med om alla tre cupfinaler Kalmar har deltagit i, den här delen kommer främst handla om dessa.
Del ett avslutades med att Kalmar FF tagit steget upp i allsvenskan efter drygt 20 års frånvaro genom en bragdmatch hemma på Fredriksskans mot Västra Frölunda. Nästföljande säsong i allsvenskan skulle innehålla en av de mindre smickrande händelserna i föreningens historia. Den 20:e juni skulle man möta IFK Sundsvall, Johny berättar.
-Det var en väldig turbulens, detta var också första och sista gången som fruarna fick följa med. De hade tjatat ett bra tag och vi åkte allihop upp till bortamatchen. Jag har aldrig varit med om något liknande, de hade 10 skott på mål, nio gick in och det sista tog i stolpen. De kom fria med fyra man med Tony Ström och vi låg under med 4-0 i halvtid. Då diskuterade vi, kan de göra fyra så kan vi göra fem och så hann vi inte mer än ut igen så gör de 5-0. Det stod 9-0 innan vi gjorde våra mål, det var helt bedrövligt och det var ju pinsamt. Visst att Sundsvall var väldigt bra men nio mål får man ju bara inte släppa in. Sen var Kay Wiesthål (tränaren för laget. Red.anm) kvar i Sundsvall eftersom han hade sina föräldrar där eller något, när han sen kom hem fick han lämna föreningen.
Vad jag hört så var det inte bara den här förlusten som gjorde att Kay Wieståhl fick gå, utan att det fanns även andra bakomliggande orsaker. Ligger det något i det?
-Kay var en kille som fick spelarna att engagera sig, skapa lite fighting känsla. Kunnandet fanns redan i truppen och den känslan var precis det som behövdes året innan för att FF skulle vakna till. Sen kanske han inte var den bästa tränaren men att få fram viljan var han bra på, jag tror inte Kalmar gått upp 1975 utan Kay. Men sen var det nog stopp och man behövde nog något annat att bygga vidare på 1976. Han gjorde ju ett jättebra jobb men det var nog läge att byta då.
Jag såg på ”Ett Herrans Liv” för ett tag sedan och då nämnde Frank Andersson något om en Kay Wieståhl, är det samma?
-Han är ju nu någon sorts promotor för Ingemar Stenmark, Frank Andersson och Linda Haglund. De stora födda –56. Så han är väldigt mycket med i kretsarna och har mycket kontakter.
Då kan väl inte direkt påstå att han gick ner sig helt p.g.a. den där 9-2 förlusten?
-Nej, han led nog inte så värst mycket av den förlusten nu i efterhand. Jag tror istället att han har fått en skjuts framåt i och med sin nya karriär.
Kontentan av att Kay fick gå var också att lagkaptenen Mats Öhrn lämnade klubben och gick till IF Saab? Hur påverkar det när lagkaptenen väljer att gå i ren protest?
-Han tar beslutet personligen och då får det ju inte påverka truppen, vilket det heller inte gjorde. Första reaktionen var ju väldigt stor, för det första var han duktig spelare men kapten vet jag inte. Bosse Nilmert var nog egentligen den rätta kaptenen, men det var ju självklart både tråkigt och jobbigt. Fast vi vände ju på det under hösten och i dubbelmötena med Åtvidaberg, då vann vi båda matcherna mot dem och slutade senare sexa och då hade man ju glömt den här turbulensen.
I just Åtvidaberg återfanns ju en spelare som säsongen 1977 skulle spelare i Kalmar efter att ÅFF degraderats ur allsvenskan. Denna värvning var dåtidens största inom föreningen. Hur såg ni på värvningen av Benno Magnusson?
-Benno är ju lätt att ha och göra med, han är en spelevink och ännu värre var det förr. Alla visste ju vem han var och så var han ju från trakten, egentligen var ju valet helt naturligt. Han anpassade sig med sin jargong och kom lätt in i laget. Vi hade ingen speciell inkilning vilket man egentligen borde ha haft med en sådan person som Benno, sånt där kom nog mycket senare.
1978 tar man sig hela vägen till final i svenska cupen, lagets första genom tiderna. Av någon outgrundlig anledning förlade man matchen i fotbollens Mecka, nämligen Bromölla. Varför?
-På den tiden hade man ingen fast plats att spela finalen, man kunde ha spelat finalen antingen i Malmö eller i Kalmar. Därför valde man Bromölla som låg mittemellan och hoppades därmed locka folk från båda hållen. Man trodde man skulle få större publik.
Det kom drygt 4.800, var det mycket?
-Så mycket hade nog inte kommit om vi spelat i Malmö, cupen var inte så intressant då. Den hade ingen status eller något engagemang, förklarar Johny.
Matchen stod ändå länge 0-0, det krävdes förlängning för att kunna kora en vinnare och då visade sig Malmö starkare. 5 minuter in på förläning sätter Malmö ledningsmålet, det avslutande 2-0 målet visar sig senare vara feldömt då man på bilderna ser att Börja Axelsson rensar undan bollen på mållinjen.
-Vi förlorade men fick ändå spela cupvinnarcupen eftersom Malmö vann serien, summerar Johny.
Vad som kan noteras som en lite rolig kuriosa är det de båda årens cuper gick in i varandra, finalen av 1977/78 års cup spelades den 4 november 1978. Den 20 juni samma år möts Malmö och Kalmar i tredje omgången av 1978/79 års upplaga av cupen, dvs. lagen möts igen innan man ens spelat den tidigare finalen. Den matchen slutar 1-4 till Malmö inför drygt 800 åskådare på Fredriksskans.
Kalmar skulle ändå få fira cup-triumfer senare, 7 maj, 1981 mötte man Elfsborg på Råsunda i finalen. Matchen var ren fotbollspropaganda från Kalmars sida som mer eller mindre hade lekstuga med Boråsarna. Slutsiffrorna skrevs till 4-0 efter mål av Johny Erlandsson, Tony Persson, Tomas Sunesson och en viss Kurt-Arne Bergstrand. Därför faller det sig ju naturligt, hur var Kurt-Arne Bergstrand anno 1981 som person? Johny utvärderar:
-Han var duktig med boll, men trög i steget. Han kom ju från England och skulle väl bli den där stora spelaren hoppades man. Men han saknade lite av det där tempot och det var det som jag tror var dilemmat för honom. Han var inte med så länge, max två år. Han var lite för sig själv och var inte riktigt med i gänget utan var lite egen. Han hade kanske redan då mycket egna synpunkter som gjorde att han gick sina egna vägar.
Johny i kamp med Mjällbys Sven-Bertil Andersson, bildens ursprung är okänt men kan vara taget 1985 när båda lagen låg i allsvenskan. Kalmar vann båda mötena (5-0, 0-3) och Johny stod för två mål i 0-3 segern.
1987 står ni inför er tredje och sista cupfinal, hittills, mot GAIS. Hur var din uppladdning till matchen som spelades 28:e juni?
-Ja, grabben föddes den 26:e så jag fick skjuts till Stockholm samma dag. De andra spelarna åkte ju upp innan, det var en stor mottagning och det var lite drag kring det här då. Det skulle vara jippon och presentationer, jag tror det var på Trädgården i Stockholm eller något sådant, dagen innan. Det fick jag ju inte var med på, inte heller firandet efter kunde jag vara med på vilket kanske var lite tråkigt.
Billy Landsdowne gör redan i den tredje minuten 1-0 och Björn Wigstedt gör efter 50 minuter det avgörande 2-0 målet. Det intressanta med finalen är att lagen som möts, inte spelar i högsta serien utan i Division I Södra. GAIS vinner sedermera serien medan Kalmar i sin tur åker ur. Bland annat mötte man Kvarnsveden i semifinalen?
-Det var mycket skrällar det året, vilket jag tycker är charmen med cupen. Det sämre lagen höjer sig ju alltid lite och går det bättre laget inte in med 100 % -ig inställning så får man stryk alltså. Så himla mycket skiljer det inte under en match. Däremot under ett seriespel är det ju en helt annan sak. Vi mötte Kvarnsveden i semifinalen, hemma till och med, eftersom man bara spelade borta mot sämre lag ända fram till kvarten. Men vi vann stort, 6-1.
Tidigare i kvarten ställdes KFF mot Hammarby som besegrades med 1-0 efter mål av Johny Erlandsson.
-Hammarby var ett sånt lag som vi alltid hade lätt för, vi vann oftast och vann vi inte blev det oavgjort. Jag tror aldrig jag var med om att förlora mot Hammarby.
Detta med Hammarby är väl en tendens som hänger kvar fortfarande?
-De spelar alltid en trevlig fotboll, inte det där fysiska och Kalmar var känt för att också försöka spela bra fotboll. Det passade oss bra det här med Söderstadion, flera gånger i premiären var vi på Söderstadion och det minns jag väl. Vi hade nog lätt mot Stockholmslag i allmänhet, däremot väldigt svårt mot Malmö, Sundsvall och Halmstad när de var som bäst. Örjans vall är en tung arena men det är lite nostalgi. Brage var också ett sånt där lag man fasade över att möta.
Eftersom varje del måste avslutas med något väldigt roligt tar vi upp ämnena Öster, derby och stora segrar. Året är 12 augusti, 1979, det är derby på Fredriksskans och antagonisterna Öster står för motståndet. Efter att Benno Magnusson i den 40:e minuten stänker dit 1-0 så trillar det bara på för Kalmariterna, Roland Sandberg spär strax efter på med 2-0 och senare är det en ren klang och jubel föreställning. Tomas Sunesson stänker dit två baljor, Benno gör ytterligare ett på straff och Johny Erlandsson gör ett mål.
-Det rekordet stod sig ju väldigt länge, ända tills man slog Assyriska i höstas. Vi hade ju väldigt svårt för Öster annars, Öster var ett spöke för oss samtidigt som de var väldigt bra, bra organisation och landslagsspelare. Jag tror till och med att det var första gången vi slog dem (Det var andra gången FF besegrade Öster i allsvenska sammanhang, första gången var hemma 1977 med 1-0. Red.anm) och det var väldigt stort då. Att göra det hemma på Fredriksskans var ju också väldigt stort.
Och apropå landslaget blev du uttagen i ett par matcher men främst träningslandskamper?
-I en VM-kvalmatch mot Nordirland i Belfast var jag med i truppen, men jag fick sitta på bänken då. Jag spelade också mot Skottland hemma, men då jag spelade från start var ju två gånger mot Ungern, sen mot Danmark och en turnering i Finland då man invigde en träningshall.
Var det svårt att slå igenom i landslaget?
-På den tiden var det väldigt dominerat av ett par klubbar, Malmö hade väl sex spelare med, sen var det Göteborg, Halmstad och Öster. Det var mycket den engelska spelstilen med Bob Houghton som styrde och det var svårt att komma från en mindre klubb om inte klubben är väldigt framgångsrik. Storklubbarna fick ju med spelare för de gick bra i serierna och var långt framme i cuperna. I en liten klubb måste du visa så mycket mer, det är ju likadant nu. En sån som Patrik Rosengren hade ju spelat i landslaget om han bara lirat för Malmö eller Göteborg istället för Kalmar.
1979 var ju annars ett mellanår rent sportsligt sett, men ändå var det rätt mycket turbulens i föreningen. Kurt Carlén och Eiwert Bladh fick lämna sina poster på grund av orsaker vi inte känner till.
-Jag vet heller inte riktigt varför, men Kurt var en spelarnas man, väldigt mån om alla spelare. Han hade ett jäkla förtroende för alla spelare men kanske inte skulle ha skött den ekonomiska biten. Utan bara ha haft ansvaret för killarna och att någon annan skött ekonomin. Det blev lite för mycket och han borde bara ha gjort det han var riktigt bra på. Jag tror inte att det funnits någon efter det, eller kommer att finnas heller för den delen, ledare gentemot spelarna som är lika bra som Kurt var. Han pysslade om spelare och fruar och såg till att alla mådde bra, men det blev väl för mycket till slut. Sen fick väl Eiwert Bladh följa med då han var Carléns högra hand, det blev naturligt.
Med detta sätter vi punkt för del två i serien Maratonmannen, i nästa del riktar vi in oss på de europeiska cuper som Kalmar har spelat i samt får förklarat för oss vad ett Kostautbrott är.
