Lagbanner
Krönika: Hemma värst
Kalmar FF tackar sin hängivna publik för det massiva stödet.

Krönika: Hemma värst

Sedan Kalmar FF kom tillbaka till allsvenskan 2004 har man varit mycket bättre på bortaplan än hemma på Fredriksskans. En ren slump, dålig arena eller bedrövlig publik?

Jag upphör konstigt nog aldrig att förvånas. Kalmar FF har under våren haussats i media som aldrig förr. Det hela kulminerade i samband med den heroiska segern mot AIK på ett fullsatt Råsunda. Tagen ur sitt sammanhang tycker inte jag att den segern är speciellt märkvärdig. Inte sportsligt. Kalmar FF var det bättre laget i nittio minuter fotbollsmässigt var segern odiskutabel. Hade exakt samma match spelats på vilken annan arena som helst så hade ingen höjt på ögonbrynen över slutresultatet. Fotbollslaget AIK tror jag inte skrämmer upp många motståndare ute i landet, men kombinationen AIK och Råsunda är något helt annat.

Jag påstår inte att publiken på Råsunda uppför sig bättre eller sämre i jämförelse med Fredriksskanspubliken, men den engagerar sig. Det är inte alltid vackert det man hör men det är känsloladdat och glåporden är i princip aldrig riktade mot de egna spelarna. I Kalmar är det i mångt och mycket raka motsatsen. Engagemanget är obefintligt, det man hör är sällan vare sig vackert eller känsloladdat och glåporden är i princip alltid riktade mot de egna spelarna.

Låt oss ta det från början. Kalmar FF har för första gången i modern tid fått sitt stora massmediala erkännande. Riksmedia har insett det som få på Fredriksskans läktare har insett; Kalmar FF är bra – riktigt bra. Man har gått obesegrade genom försäsongen och som en käftsmäll till alla som fortfarande tvivlat – besegrat AIK på Råsunda. Det må vara hänt att BP inte är något publiklag, men ett underbart väder, en lika underbart grön gräsmatta på Fredriksskans i kombination med att Kalmar FF inte spelat en tävlingsmatch sedan den 5 november 2006 borde borga för storpublik.

5131 kom. Och trots att det är en usel siffra undrade jag vad många av dem egentligen gjorde där. Efter tjugo minuter av bländande fotboll över hela banan kom den inledande pressen av sig. Min lekmannamässiga analys av skeendet var att Kalmar FF drog ner på tempot för att a) samla krafter för att orka pressa på nytt samt b) för att locka upp ett väldigt disciplinerat BP i banan och på så sätt hitta nya ytor. Förmodligen är jag en idiot för den samlade expertisen på Fredriksskans huvudläktare delade inte min uppfattning. När målen uteblir och det första felpasset slås kommer gnällandet som ett brev på posten. När man för första gången under matchen öppnar käften så är det för att kritisera det egna lagets spel eller enskilda individers tillkortakommanden. Och man vill helst av allt få medhåll från sin stolsgranne.

På ett sätt är naturligtvis gnällandet bra, det tyder åtminstone på någon form av engagemang. Jag gnäller också, men det sker i form av högljudda spontana svordomar åt enskilda företeelser. Jag kan flyga upp och verkligen vråla FAN när Cesar bränner ett jätteläge i ett känsligt läge av matchen. Jag kan svärandes fara upp på Råsundas läktare iklädd röd tröja och omgärdad av hundratals gnagare när Ari sparkas ner för tionde gången. Sekunden efteråt sitter man ner och undrar vad det var för en idiot som skrek. Likväl står jag upp med armarna i luften och vrålar ut min glädje när Cesar kommer springandes ut mot oss på läktaren efter att ha dundrat in 2-1 mot BP. Det är ju därför jag går på fotboll. För att för några sekunder drabbas av den där överväldigande känslan, när håren reser sig på armarna och man ryser i hela kroppen.

Jag är rädd för att vi redan har sett de sista riktigt ”roliga” matcherna på Fredriksskans, förutsatt att Kalmar FF inte spelar en direkt avgörande seriefinal mot AIK i höst. Enligt min mening handlar underhållningsvärdet i princip uteslutande om inramning, närhet och stämning. Ur detta perspektiv är Fredriksskans en katastrofal arena, det måste in en bra bit över 8000 personer för att det ska bli en enhet. De bästa matcherna under de senaste åren spelades enligt min mening säsongen 2004 (när Kalmar spelade som tråkigast). Hemmamatcherna mot Djurgården, AIK och Malmö lockade storpublik och två brasilianska spelare bidrog starkt till stämningen.

Tills den nya arenan står klar får vi helt enkelt nöja oss med målen. Visst är det en klyscha men det är ju målen som räknas. Det är då alla helt plötsligt ser samma sak och för en kort stund skiter i hur det såg ut eller gick till. Det är när målskytten springer ut till oss och man ser glöden i hans ögon det är som bäst, snudd på erotiskt. Det är då när man sätter sig ner igen som nån jävel bakom utbrister: ”Det var ju bra men det var fan inte rättvist”.

Sedan Kalmar FF kom tillbaka till allsvenskan 2004 har man tagit totalt 128 poäng. Hela 70 av dessa har tagits på bortaplan. En ren slump eller spelar Kalmar FF mot två motståndare på Fredriksskans, sin publik och gästande lag?

Stefan Kappers2007-04-16 19:30:00
Author

Fler artiklar om Kalmar FF