Monolog
Det har gått grus i maskineriet. Fyra poäng som på förhand borde ha varit minst sju. Till råga på all har Kalmar FF börjat uppträda osportsligt, eller…
Efter årets första förlust känns det givetvis tungt och man mår lite lätt illa. Jag såg matchen på TV hemma i soffan tillsammans med morsan, brorsan och lillgrabben. Och trots att jag tidigare i veckan skrev en krönika i ämnet usel publik kom jag pinsamt nog på mig själv med att högljutt och nedlåtande påpeka brister i mitt favoritlags sätt att spela fotboll. Man är en usel människa. Efter slutsignalen hade gästerna bråttom att komma iväg och efter att ha ältat matchsituationer med min sambo utan respons, visst hon håller på Hammarby, så fick det bli i form av en monolog. Varför? För att myntet alltid har två sidor. Mitt positiva jag inleder.
Lugn, framförallt lugn och ingen panik. Fyra poäng på tre matcher är ingen katastrof, förra året hade Kalmar två poäng efter fem omgångar och första trean kom inte förrän i omgång sex mot Häcken.
– Men KFF har ju mött BP och Halmstad, ”på pappret” sämre lag man bara måste slå om man vill vara med i toppen.
– Skitsnack, det finns inga enkla matcher i allsvenskan. Allt handlar om dagsform, alla matcher är unika oavsett motstånd. Det där pappret där det ena laget är bättre eller sämre än det andra skulle jag gärna vilja ta del av.
– Men backlinjen är under all kritik, Stefan och Micke alternativt Sorin ska ut till förmån för Tobbe och Lantz.
– Det är ju bara ett tecken på panik om man börjar agera så. Den bästa spelaren för positionen och spelidén ska spela, det där har Nanne full koll på.
– Ja, men det är ju helt horribla mål de släpper in och på fasta situationer dessutom.
– Visst är det billiga mål, men vid de två som tillkommit på fasta har hela laget varit samlat på så man ska nog inte lägga hela skulden på backlinjen. De övriga två är frukten av slarv och individuella misstag, det måste man jobba med. Liksom aggressiviteten i det egna straffområdet och här kan jag hålla med om att Tobbe och Lantz saknas.
– Vi kan i alla fall glömma eventuella drömmar om SM-guld nu.
– Där är vi helt överens. Vad ska vi drömma om guld nu för, efter tre spelade omgångar är Kalmar FF visserligen närmare toppen än botten men det är marginellt. Det viktigaste nu tror jag är att ta ett steg tillbaka och bli lite primitivare. Att koncentrera sig på att klara kontraktet först och främst.
Det där var ju enkelt, jag mår redan bättre. Men så var det snackisen, dagens löjligaste. En närkamp mellan Ari och en Halmstadsspelare resulterar i att Halmstadsspelaren får ont varpå en lagkamrat omedelbart skickar ut bollen över sidlinjen. I samma veva varnas Halmstadsspelaren för ojuste spel i situationen med Ari vilket således (rätta mig om jag har fel) borde ha lett till frispark för Kalmar FF. Istället får Kalmar inkast och det borde Stefan Larsson sportsligt ha kastat direkt till en motspelare. Stefan kastar bollen mot Ari som fasthållen av en Halmstadsspelare gör ett tappert försök att nå den, men istället är det Halmstadsspelaren som sparkar till kulan mellan Aris ben varpå Ari får frispark. Om Ari sportsligt hade lämnat över bollen till Halmstadsspelarna får vi nu aldrig veta eftersom Halmstadsspelarna blev för ivriga och domaren hann blåsa frispark istället. Är det här Janne Andersson menar att Kalmar ska agera sportsligt och skänka bort frisparken, eller är det i något moment innan? Jag vet inte. Det enda jag vet är att Halmstad givetvis tog chansen att vara lika ”osportsliga” när tillfället yppade sig, snacka om sandlådenivå.
Färgad? Jag? Inte en chans!
Baksidan av myntet är att det under försäsongen blåst friska och positiva vindar runt Kalmar FF. Det riktiga erkännandet i rikspressen har, visserligen två år för sent men ändå äntligen kommit. Det kulminerade i samband med AIK-matchen och sedan har det bara gått utför både sportsligt och osportsligt. Otillfredsställande resultat blandas med rubriker om dålig publik och brist på fair play. Och allt ihop handlar väl egentligen bara om att riksmedia trodde att Kalmar FF kunde vara med och slåss om guldet i år. En tanke som åtminstone inte jag har ger upp än på länge.
