Den felande länken
I dessa dagar handlar mycket om snacket kring Kalmar FF om vad som är fel. För tillfället är det backlinjen som är i fokus. Röda Bröder besökte dagens träning för att prata med en annan ofta hårt kritiserad spelare
– Lasse Johansson.
I en tid då Kalmar FF har svårt att infria de högt ställda förväntningarna – att match efter match inkassera trepoängare – börjar det så klart knorras på stan. Om Kalmar FF hade haft en publik som enbart bestod av motgångssupportrar så är jag övertygad om laget haft Sveriges högsta publiksnitt. För Kalmarborna verkar älska detta mer än allt annat. Människor som aldrig har satt sin fot på Fredriksskans kommer fram till mig och vill veta varför ”de där i Kalmar FF” plötsligt har blivit så dåliga. Och det hade ju varit smickrande om det verkligen var svar på frågan de sökte istället för att ge utlopp för sin skadeglädje. Men det är ett laddat ämne det här med det röda lagets motgångar. Framgångarna verkar konstigt nog alltid passera förbi obemärkt, vilket kanske är tur för där finns det en stor inspirationskälla att ösa ur när man ska argumentera emot.
Just nu är det försvarsspelet och framförallt försvarsspelarna som är i fokus. Idag fick jag frågan om det inte var dags att låta nyförvärven vila till förmån för de ”säkra” korten Lantz och Carlsson. Jag höll självklart inte med, det ska man aldrig göra när man diskuterar KFF i motgång. Istället lyfte jag fram avsaknaden av en annan spelare som betydligt mer kännbar i nuläget – Lasse Johansson. Någon som minns honom?
Nr: 21 Johansson gjorde idag ett nytt försök att träna fotboll efter sina skadebekymmer. Han deltog i samtliga övningar men gick av förklarliga skäl inte in med full kraft i närkamperna. Efter träningen sprang jag ikapp honom för att gratulera till en assist vid tvåmålsspelet.
– Jaså, blev det inte fler?
Hur är läget? Är du redo? Kan det till och med bli spel i cupmatchen i morgon?
– Nej, jag måste träna några gånger till. Man känner ju att man är lite stel och lite försiktig. Men jag kände ingenting idag det var bara positivt, jag ska köra lite själv i morgon och så får vi se hur det känns efter torsdag-fredag.
Det börjar ju redan knorras lite grann som du kanske har märkt. Förra året inledde ni betydligt sämre (även då utan Lasse Johansson) men då var tålamodet högre. Är det för att förväntningarna är/var så höga som det börjar att misströstas?
– Ja, jag tror det. Självklart är det så att förväntningarna har höjts och de höjs ju hela tiden. Sedan kom det här jävla snacket om backlinjen efter förra matchen. Jag menar att nu har man hyllat det här med offensiva ytterbackar och att det är en ny dimension i vårt spel. Så klickar det i en och en halv match eller något liknande och så blir det gnäll direkt. In med de ”gamla och trygga” spelarna och så vidare. Det har väl varit så påtagligt att målen har kommit i huvudhöjd. Man tycker att om vi hade haft två nickstarka spelare till så hade det varit lugnt. Samtidigt kan man ju se det på det andra sättet, att motståndarna har läst det. Alla tre lagen slår ju frisparkarna på den första zonen. Då kvittar det om vi hade haft Tobbe, Lantz och allihop, vi har ju aldrig dem där framme ändå. Men det gäller ju att hitta… alla ska ju leta fel.
Men det är ju en viktig sak som helt har kommit bort ur debatten. Alla pratar om Tobbe och Lantz fast det finns ju en spelare till som saknas.
– Kaldner?
Förvisso, men jag tänkte närmast på Lasse Johansson.
– Ja, men det är väl inte så… det är väl ingen som bryr sig om det.
Det är väl snudd på bevis på ett misslyckande om Nanne börjar ändra och gå tillbaka i det här läget eftersom jag förmodar att han ser det hela som en process som kan ta lite tid.
– Det är ju lite så. Vi ska utvecklas och så har det varit ända sedan han kom hit – att vi har tagit ett steg varje år.
Alltså har det kanske egentligen inte så mycket att göra med vilka spelare som spelar utan mer på spelidén?
– Precis!
