En kärlekshistoria
På begäran: Krönika tidigare publicerad i programbladet i samband med matchen mot Gefle IF på Fredriksskans.
Vi träffades första gången 1982. Det första intrycket var viktigt om än något ljummet. Den vackert röda dräkten med de diskreta vita detaljerna tilltalade mig visserligen, men mycket mer än så var det inte då. Som väl var. För föremålet för min nyvunna romans svek mig den hösten och när vintern kom gick vi skilda vägar.
Vi träffades igen på våren året därpå. Sporadiska möten i smyg (man kunde nå dit strandvägen och på så sätt spara en slant) på en romantisk plats nära vattnet övergick till ett mer regelbundet dejtande. Våra möten skedde alltid på samma ställe alldeles intill Malmfjärden. Kärlek uppstod, växte sig stark och i slutet av augusti togs ett avgörande steg för vår gemensamma framtid. En rival klädd i blått och med samma förnamn hade, för grannsämjans skull, gjort ett lömskt försök att skilja oss åt. Det hela avgjordes i ett svartsjukedrama där över 10 000 personer blev vittnen till förnedringen av den blåklädda antagonisten. Vi förlovade oss.
Som du säkert redan har förstått så handlar inte denna historia om kärleken till en person utan om kärleken till ett fotbollslag. Kärleken till Kalmar FF kulminerade i samband med kvalmatcherna mot Djurgården 1983. När Benno Magnusson i returen på Fredriksskans slår in straffen som betyder 3-1 och allsvenskt avancemang ingår vi äktenskap. Inte Benno och jag, utan Kalmar FF och jag, bildligt talat. Nästa år firar vi silverbröllop, 25 år tillsammans. Det blir vårt sista år på Fredriksskans. Vi har, med visst vemod, bestämt oss för att flytta till en större och bättre bostad.
Det har inte varit en dans på rosor, vårt förhållande. Kärleken har satts på hårda prov under resans gång. Den första stora krisen kom smygande redan 1986 och mot slutet av -87 låg skilsmässopapperna framme, redo för underskrift. Vi bestämde oss för att fortsätta tillsammans och närmare tio år passerade utan vare sig djupa dalar eller höga toppar. Sedan var det dags igen. 1996 blev det värsta år vi någonsin upplevt tillsammans. Men på något sätt orkade vi fortsätta, vi knöt nävarna i fickorna och bestämde oss för att satsa på förhållandet till 100 procent. Vi var lyckliga och nyförälskade och vi fick ett helt fantastiskt och alldeles, alldeles underbart 1998. De följande fem åren blev en otrolig berg och dalbaneresa mellan hopp och förtvivlan, men sedan 2004 känns vårt förhållande stabilt. Vi har det bra och lever i harmoni och i dagsläget finns det ingenting som pekar på det motsatta.
Vi har upplevt några fantastiska ögonblick tillsammans. De allsvenska avancemangen 1983 och i synnerhet 1998 är svårslagna höjdpunkter. Seriesegrarna i Superettan -01 och -03. Jens Nilsson hattrick på Stockholms stadion -99 och när Bajen krossades med 4-1 på Fredde samma år. Jocke Lantz 3-2 mål mot Sylvia 2000 och rekordsäsongen - att gå obesegrade genom serien - 1997. Lilla silvret 2005 och Fabios mål på parken i Köpenhamn. Skyttekungen Ari da Silva Ferreira…
Det fina med kärleken till ett fotbollslag är att man delar den med tusentals andra utan att känna ens ett uns av svartsjuka. Men kärleken måste sättas på prov för att inte förhållandet ska dö ut. Man måste ha motgångar för att uppskatta framgångarna. Låt oss alltså vara tacksamma för att vi har motståndare som slår oss ibland. Bara det inte blir i nästa match.
Din för evigt.
