Sanning och konsekvens
Kalmar FF har gjort sina två sämsta matcher i rad på 50 år, vem bär ansvaret för att allt gått åt pipan?
Klockan är ungefär 17:30 den 19:e augusti, jag stirrar rakt in i tv:n med tom blick efter att Helsingborg gjort 3-0 på en felaktigt dömd straff. Hade samma straff betytt att HIF kvitterat eller gjort 1-0 hade jag svurit och antagligen hivat iväg fjärrkontrollen. Men jag kan inte uppröras, jag har liksom kommit in i någon form av koma. Med 0-5 förlusten färskt i minnet så känns hela jag som om jag just nyligen lämnat jordelivet och att min själ befann sig utanför kroppen. För på något sätt får faktiskt spelarna skylla sig själva, först två försvarsmissar där högerbacken Artur Sorin gått bort sig och nu Micke Eklund som kommer på efterkälken. Bagarn måste rensa upp och gör det klockrent även om Johannesson är av en annan åsikt. Men det är symptomatiskt för Kalmar FF just nu.
När Omotoyossi tio minuter senare gör 4-0 efter årets största målvaktstavla från Wastå vill jag inte annat än stänga av tv:n. Det enda som hindrar mig är förhoppningen av att få se vad Thiago Oliveira är för spelare. Jag fortsätter plågas och våndas men efter 70 minuters spel utan något som helst spel från Kalmars sida står jag inte ut längre. För hur i helvete kan det som var allsvenskans bästa försvar släppa in 9 mål på en och en halv match? Innan match intervjuades Rasmus Elm som dyrt och heligt lovade att några 5-0 skulle det då rakt inte bli igen. Snacka om att grabben är en usel tippare.
Historisk sett så är senaste gången Kalmar släppte in 10 mål sett över två matcher 1976, då förlorade man först mot Sundsvall med 9-2 för att sen vinna med 2-1 över Åtvidaberg omgången efter. Det ger en statistik på 4-10 föga smickrande men ändå bättre än årets debacle. Ska vi leta oss tillbaka till något som är lika uselt som lagets två senaste matcher får vi gå ytterligare längre tillbaka. Året var 1954 och Kalmar förlorar först mot Malmö med 5-0 och sen mot IFK Norrköping med 6-1. Med andra ord, dagens spelare har stått för den sämsta prestationen i modern tid. Inget Kalmarlag har varit så under isen på över 50 år som man varit den sista veckan. Men vem bär ansvaret? Nanne? Spelarna? Sportchefen? Ordföranden?
Nanne som efter förra matchen sa att det var två steg tillbaka som gällde, att lagets utveckling gått för fort. Nanne lägger stor vikt vid det psykologiska spelet, att få spelare att ladda om batterierna och finna gemensamma mål. Vad hade han för mål inför den här matchen? Och vad jag kan minnas så har Nanne aldrig själv tagit på sig en förlust. Men dagens förlust är till stor del Nannes. Fantasin att vända på en match är obefintlig. Alltså, hur överraskande är det att byta ut Stefan Larsson mot Tobbe för femtielfte gången? En brasse mot en annan? Jag vill ändå inte basunera ut Nannes avgång, jag hoppas att man snart vänder trenden och kan dra nytta av det fina spel man ibland faktiskt visar upp.
Men för mig som utomstående känns det lite som om Nanne kört fast i gamla hjulspår. Sälj en brasse och plocka hit ett par nya. Tidigare var Nanne grundlig i sitt sökande och såg tänka nyförvärv på plats i deras hemmiljö. Nu låter man agentgruppen OML skicka hit vad de tycker verkar bra. Hur fan låter det? Agenterna väljer alltså ut vilka spelare som ska komma hit? Både Itacaré och Renan var okända för ledningen när de kom hit och åkte hem lika snabbt som de kom. Hit med en ny chansning och eftersom det börjar brinna i knutarna så signar vi honom direkt resonerar ledningen. Thiago hade man visst sett på DVD, först var det videojuggar och nu DVD-brassar. Och så ett kontrakt så fort han är på plats. Utöver detta en Ricardo på ”tillväxt” vilket låter komiskt då han redan nu är rätt välväxt, på gränsen till lite knubbig. Vad blir kontentan, vi sitter med fyra brassar varav tre osäkra där två redan visat upp kvaliteter som får Quirino att framstå som Pélé. En småknubbig brasse med vassa armbågar och en liten brasse som flyger som en vante i kamp med stora starka isländska försvarare. Vidare en skadad Cesar som skriker efter en lekkompis där framme men som vi vet besitter kvalitet. Än så länge har Thiago Oliveira chansen kvar att övertyga mig, men jag är orolig.
Jag börjar, ärligt talat, bli rätt trött på brassar i laget som inte tillför något. Minns bara Thiago Matos förra året, vad bidrog han med som inte Amar kan göra och vilka signaler sänder det till unga talanger?
-Ni kan träna hur jävla mycket ni vill, chansen får ni ändå inte.
Jag vill inte se Thiago eller Givaldo såvida vi inte snackar en über-klasspelare. Ska vi bredda, använd då det kapital som vi kallar framtiden. Om vi ändå ska torska med 0-5, vad säger då att Petter Lennartsson släpper förbi Henke Larsson oftare än Stefan Larsson, att Erik Israelsson kommer mer på efterkälken än Rydström, att Milan famlar mer i blindo än Petter eller att Marcus Mårtensson missar målet oftare än Patrik Ingelsten? För min del ser jag hellre att unga spelare får rätten att misslyckas ett par gånger för att utvecklas än att låta de etablerade spelarna eller de nya brassar vara så säkra på sina positioner att de kan göra vad för misstag som helst och ändå vara kvar i elvan. Sorin var fantastisk inledningsvis, men nu när det stormare så är han mer vilsen på plan än jag är på ICA Supermarket. Stefan Larsson verkar helt uppgiven, Ingelsten lyckas inte alls in sin anfallsroll och Wastå börjar likna en säkerhetsrisk som smittar av sig på mittbackarna. Och kapten Rydström då, snacka kan han men få fart på sig eller medspelarna lyckas han inte med.
Tommy Strandman (t.h) har mycket kvar att bevisa som ordförande.
Det är ju inte svårt att dra slutsatsen att grundorsaken till svackan skrivs med tre bokstäver, A-R-I. Han bar laget på sin axlar och förde laget med låg tyngdpunkt till serieledning. Att övriga spelare var så beroende av Ari kunde jag inte tro innan han såldes. Försäljningen som vi fans bara gick och väntade på. Men troligtvis blev både Nanne, Strandman och Svante Samuelsson helt tagna på sängen. För maken till passivitet har jag inte sett när det gäller att hitta ersättare. Med 20 färska miljoner finns möjligheten att satsa på att komma topp-4. Men vad gör man? Satsar på ett par budgetlösningar a’la Sambaspelare. Men vad ska man göra för resten av pengar, låta dem ligga på hög och glatt se på när laget faller fritt genom seriesystemet? Eller, man kan ju göra som ordföranden Tommy Strandman verkar vilja, nämligen köpa IFK Kalmars damlag. Jo, enligt insatta källor är det faktiskt sant. Grattis Tommy, du kom till dukat bord efter Ronny och nu håller du på att byta ut finporslinet till tomma papptallrikar. Kanske läge för Ronny Nilsson att göra comeback på ordförandeposten?
